Skriv ut          Tillbaka

SALLINEN, Aulis


(1935– )


Tonsättare, musikpedagog


Aulis Sallinens operor Ryttaren och Det röda strecket utgör en viktig del av den finländska operakonstens succéhistoria vid decennieskiftet 1980. Sallinen har sedermera fortsatt sin bana som operakompositör. Dessutom har han komponerat ett betydande antal orkesterverk, kammarmusik, körverk och verk för soloinstrument. I början av sin karriär var Sallinen intresserad av dodekafoni. Sedermera har han bundit sig vid tonalitet, och förutom de tonala tendenserna i det tematiska materialet präglas hans musik av transformationsprocesser i de musikaliska motiven. Det är också viktigt för Sallinen att musiken är idiomatisk för instrumenten.


 

Aulis Sallinens barndom präglades av talrika flyttningar. Hans far var skogschef i Karelen, och familjen flyttade p.g.a. faderns arbete från ort till ort. Vid slutet av fortsättningskriget, 1944, blev familjen tvungen att lämna Lahdenpohja i Karelen och evakuerades till Nystad, där Sallinen tillbringade sina ungdomsår. I sin nya hemstad började han genast studera violinspel, och snart åkte den nioåriga skoleleven ända till Åbo för violinlektioner. Sallinen blev dock allt mera intresserad av familjens piano, som ursprungligen skaffades åt hans storasyster. Med pianot utforskade han särskilt lätt musik och jazz, och han medverkade också i ett par ensembler och en större dansorkester på tolv man. Violinen fick vara.


 

Förutom övningarna i lätt musik började Sallinen ägna sig åt att improvisera på pianot, och som 14-åring började han göra egna kompositioner. Först som 17-åring fick han möjlighet att gå på symfonikonsert i Åbo. Efter studentexamen och militärtjänstgöring fortsatte Sallinen sina studier på lärarseminariet i Helsingfors. Samtidigt studerade han musikteori och komposition, det senare i Sibelius-Akademin som elev till Aarre Merikanto. Lärarens ökända burdusa stil gjorde nog intryck på Sallinen men var inte totalt lamslående: ”Det fanns något i det där skällandet som fick eleven att om inte annat så omedvetet tro att man inte blev utskälld i onödan eftersom han ändå gjorde sig en sådan möda.” Merikanto betonade arbetets betydelse men också den skapande artistens frihet. Läroförhållandet avbröts efter ett par år genom Merikantos sjukdom och död 1958.


 

Sallinen slutförde sina studier under Joonas Kokkonens ledning. Kokkonen var en mer sansad och analytisk lärare än Merikanto. Kokkonen krävde tekniskt kunnande och sporrade sina elever mer vänligt. Senare (1965–1976) undervisade Sallinen själv i komposition, kontrapunkt och instrumentering vid Sibelius-Akademin; bland hans elever märks Herman Rechberger och Jouni Kaipainen.


 

Sallinen studerade i snabb takt. Efter examen från Helsingfors lärarhögskola 1958 och med kompositionsdiplom från Sibelius-Akademin 1960 önskade han som ung familjeförsörjare snabbt komma ut på arbetsmarknaden. Hans första arbetsplats var en lärartjänst i Kivistö i Vanda. Karriären som lärare blev dock kort, då Sallinen som första tjänsteinnehavare 1960 utsågs till intendent för Radions symfoniorkester. Orkesterns verksamhet förändrades markant på 1960-talet: konsertverksamheten omorganiserades och utlandsresor gjordes bl.a. till Leningrad (1963), London och Tallinn (1968) samt DDR (1969). Som medlem i orkesternämnden var Sallinen en av de viktigaste personerna bakom förändringen. Han var med om att planera och förverkliga konsertserierna för ny musik, Nykymusiikin päivät (1962–1964) och Musica nova som inleddes 1965.


 

I egenskap av tonsättare deltog Sallinen inte i 1960-talets avantgardistiska experiment. De experiment som mest berörde orkestermedlemmarna var den s.k. Pyknos­affären och den skandal som Einojuhani Rautavaaras Arabescata förorsakade 1963. Inte heller deltog han i de s.k. barnkammarkonserterna, som arrangerades av Suomen Musiikkinuoriso. I egenskap av intendent för Radions symfoniorkester talade han dock för ny musik och nya uttrycksmedel. Ett bra exempel är den diskussion som han förde i Muusikko med ordföranden för Finlands musikerförbund Eero Linnala. Diskussionen ägde rum vid årsskiftet 1962–1963 och gällde den nya musikens värden.


 

Musikfostran har legat Sallinen varmt om hjärtat och han har gjort en mångsidig insats på området. Han hade nytta av sin lärarbakgrund då han redigerade musikläroböckerna Musica 3–4 och 5–6. Böckerna användes under 1980-talet i grundskolans lågstadium. Många ungdomar har gjort sin första bekantskap med Sallinens musik via körverk. Körkompositioner som riktar sig till unga är t.ex. Song Around a Song (1980), Kieliopillinen sarja (Grammatikalisk serie, 1971) och Lauluja mereltä (Sånger från havet, 1974). Texten till det allra mest humoristiska verket, Sympaatti, har skrivits av Sallinens söner. Koululaisen päiväkirjasta (Ur en skolelevs dagbok, 1989) för violin- och celloorkester är ett beställningsarbete för Helsingfors juniorstråkar. Den tredje stråkkvartetten, Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgmarsch (1969) föddes ursprungligen för pedagogiskt bruk, i syfte att förstärka skolelevers engagemang i ny musik. Verkets tema grundar sig på en gammal folkmelodi. Olika aspekter av temat utvecklas i de fem olika variationerna. Verket beställdes av det svenska Rikskonserter, och Sallinen turnerade 1970 med stråkkvartetten i svenska skolor. Sallinen spelade andra violin i kvartetten, medan Okko Kamu spelade första. Stråkkvartetten har tilltalat också den vuxna publiken, och 1981 gjorde Sallinen på Finlandia Sinfoniettas begäran ett arrangemang för stråkorkester.


 

Det typiska för Sallinens musik är ekonomi och klarhet i uttrycket samt att de musikaliska elementen utvecklas på ett sådant sätt att också lyssnaren kan gestalta det. Enligt Sallinen är receptionen av musik så komplicerad för många människor att ”tonsättaren måste hjälpa lyssnaren genom att göra åtminstone sina egna tankar kristallklara”. Musiken måste också enligt Sallinen vara idiomatisk för instrumenten: ”Materialet måste alltid till slut forma sig så att det blir naturligt för instrumentet.” Utgångspunkten för komponerandet är ofta ett slags embryo (t.ex. ett ackord, ett intervall, en tonrad, en timbre, instrumentets begränsningar …) som småningom genererar materialet till hela kompositionen. Enligt Sallinens egen analys utgörs kärnan av den kompositionsprocess som resulterade i hans 3:e symfoni, av en urcell som består av en liten och en stor ters. Ur den här cellen härleds de viktigaste harmoniska lösningarna och melodiska gestalterna.


 

Komponerandet är för Sallinen inte enbart ett intellektuellt arrangerande, utan också känslorna är närvarande i processen. Komponerandet ”är emotioner som kontrolleras av logiskt tänkande. Det kan också vara ett logiskt tänkande som opererar med musikaliskt material men som i sista hand styrs av emotioner.” En stor del av sin produktion har Sallinen komponerat i Hitis skärgård och, sedermera, i en liten provensalsk by vid havet i södra Frankrike, där Sallinen sedan 1985 tidvis har bott. Så gott som hela hans produktion har blivit publicerad och inspelad på skiva.


 

Sallinens första opera Ryttaren var avgörande för hans karriär som tonsättare. Före den hade Sallinen inte i nämnvärd utsträckning komponerat vokalmusik, och han hade reservationer angående opera (och han uttalade ofta ordet opera med en folkligt ironisk intonation). Incitamentet till Ryttaren kom utifrån. Olofsborgs 500-årsjubileum skulle firas med en ny opera, vilket ledde till att en kompositionstävling utlystes. Förutom Sallinen inbjöds Bengt Johansson att delta. Sallinen vann tävlingen och Ryttaren uruppfördes vid Nyslotts operafestspel 1975. Både verket och uppförandet var lyckade och gjorde att Sallinen blev en nationellt prominent person. Operan regisserades av Kalle Holmberg. Librettot hade Sallinen beställt av Paavo Haavikko.


 

Trions samarbete fortsatte med tv-serien Rauta-aika (Järnåldern) och operan Kungen reser till Frankrike (uruppförande 1984). Före det hade Holmberg regisserat Det röda strecket för Finlands nationalopera och Nyslotts operafestspel (uruppförande 1978). Senare svarade han för regin även av Kullervo (1993, första uppförandet i Finland) och Palatset (uruppförande 1995) samt för King Lear (1999). Som dirigent för uruppförandena fungerade mestadels Okko Kamu. Uruppförandena av Ryttaren och Kullervo dirigerades dock av Ulf Söderblom. Många kända finska sångare har varit med om att uruppföra Sallinens operor. Nämnas kan Ritva Auvinen, Taru Valjakka, Jorma Hynninen och Matti Salminen.


 

Ryttaren och Joonas KokkonensDe sista frestelserna (uruppförande 1975) inledde en finsk operaboom. Operorna drog stor publik i Finland, och de fick rikligt med spaltutrymme i den inhemska pressen. Också i utländsk press förekom recensioner. Sallinens betydelse som operakompositör växte ytterligare i och med Det röda strecket. Verket hörde tillsammans med De sista frestelserna till Finlands nationaloperas standardrepertoar på utlandsturnéer (bl.a. London 1979, Zürich 1981 och New York 1983). Framgången var betydande också utomlands – något man skickligt refererade till för att främja planerna på ett nytt operahus i Helsingfors. Operorna har på ett väsentligt sätt gestaltat finländarnas nationella identitet mellan öst och väst. Med operornas hjälp har den finska skapande och framställande operakonsten nått internationell ryktbarhet. Det väsentliga för att operor ska få nationell betydelse är enligt Mikko Heiniö att de kan tolkas både i nationella och internationella termer. Trots ivern och lovorden hördes också kritiska röster, som framförde önskemål om alternativ till de s.k. pälsmösseoperorna och deras tonala traditionalitet. De mest kritiska ställningstagandena utformades inom föreningen Korvat auki! och de formulerades särskilt av Jouni Kaipainen.


 

Aulis Sallinen har tack vare stipendier och en konstnärsprofessur varit fri tonsättare sedan 1976. Han har också haft förtroendeuppdrag inom musikbranschen. Han har varit t.ex. sekreterare, styrelseledamot och ordförande för föreningen Finlands Tonsättare samt styrelseledamot och ordförande för den upphovsrättsliga intresseföreningen Teosto.


 

Anne Sivuoja


 

Aulis Heikki Sallinen, född 9.4.1935 i Salmis. Föräldrar forstchefen Armas Rudolf Sallinen och Anna Malanen. Gift med (1) Pirkko Ainikki Holvisola 1955, (2) operasångerskan Maija Leena Lokka 1999.


 

VERK. Operor: Ratsumies (Ryttaren) 1973−1974; Punainen viiva (Det röda strecket) 1976−1978; Kuningas lähtee Ranskaan (Kungen reser till Frankrike) 1983; Kullervo 1986−1988; Palatsi (Palatset) 1991−1993; King Lear 1998−1999. Baletter: Variations sur Mallarmé 1967; Hobitti 2000−2001. Orkesterverk: Åtta symfonier (1971-2001); fem stråkkvartetter (1958−1983); Chamber Music I−VIII (1975−2009); Oratoriet Livets och dödens sånger (1994); Metamorfoser ur Elegi till Sebastian Knight (1964/2000); Barabbasdialoger för solovokalkvintett, recitatör och kammarensemble (2003). Konserter: Violoncellkonsert (1976), Flöjtkonsert (1994−1995), Konsert för horn och orkester (2002), Konsert för klarinett, viola och kammarorkester (2006−2007); Dies Irae för kör och solister (1978); TV-serien Järnålder (1983); Song around a Song (1980); Sångcykeln The Windy Winter in Provence eller A Requiem after the Decease of a Close Person (2006).


 

PRODUKTION. Aarre Merikanto sävellyksenopettajana. Suomen musiikin vuosikirja 1958−1959 (1959); Schönbergin ”Jakobsleiterin” kantaesitys Wienin nykymusiikkijuhlien kohokohtana. Uusi Suomi 16.7.1961; Erään pääkirjoituksen johdosta. Muusikko 1/1963; ISCM Lontoo 1971. Musiikki 2/1971; Miten sävellykseni ovat syntyneet. Aulis Sallinen. Red. E. Salmenhaara (1976); Sadepäivän kirjoituksia (2005).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aho, The critical journalistic reception of the operas of Aulis Sallinen. Cardiff (1995); M. Anderson, Aulis Sallinen, strong and simple. Finnish Music Quarterly 2/1999; E. Arni, Ratsumies, Viiva ja Kuningas eli kuvauksia Aulis Sallisen oopperoiden synnystä ja vaiheista (1984); J. Aromäki, Elämäni on musiikki (1980); G. Djupsjöbacka, Sinfonikko laulusaralla. Istumme ilokivellä. Sata suomalaista yksinlaulua (2001); P. Hako, Aulis Sallinen. Opettaja ja säveltäjä. Helsingin pitäjä – Helsinge 2000 (1999); T. Henell, 1975 and the Finnish Opera Miracle. Finnish Music Quarterly 3/1993; M. Heiniö, Rautavaara, Sallinen ja uusi suomalainen musiikki. Musiikki 2/1986; M. Heiniö, Aulis Sallinen – seeking the Truth in Performance. Finnish Music Quarterly 1/1991; M. Heiniö, Suomen musiikin historia 4. Aikamme musiikki (1996); M. Heiniö, Karvalakki kansakunnan kaapin päällä (1999); M. Knuuttila, Aulis Sallinen – jalostettu pelimanni. Rondo 5−6/1975; M. Kube, Aspects of Aspects. Towards Aulis Sallinen´s String Quartet No.3. Topics. Texts. Tensions. Magdeburg (1999); Kuninkaasta kuninkaaseen eli suomalaisen oopperan tarina (1987); H. Lampila, Aulis Sallinen. Punainen viiva. Musiikki 1/1979; A. Paavola, Kullervo, kulttuuri-identiteetti ja media. Musiikki 4/1999; R. Weitzman, Sallinen’s Orchestral Music. Finnish Music Quarterly 3−4/1985.


 

BILDKÄLLA. Sallinen, Aulis. Foto: Jukka Uotila. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4373-1416928956979

 

Upp