HYNNINEN, Jorma 

(1941– ) 

Opera- och liedsångare 

Jorma Hynninen hör till de stora förnyarna inom det finska musiklivet under 1900-talets tre sista årtionden. Han har outtröttligt verkat för den finska sång- och operakonsten och därmed sänkt tröskeln för konsertbesök och musikevenemang hos den breda allmänheten. Hynninen, känd som en kompromisslös sångkonstnär, har strävat efter att stärka liedens ställning och har gjort liedframträdanden lika väl som operaframträdanden världen över. Vid sidan av sin sångarbana har Hynninen lett musikfestivaler och undervisat.

Jorma Hynninen föddes i byn Sorsakoski, ett industrisamhälle i hjärtat av Savolax, mellan vinterkriget och fortsättningskriget. De anspråkslösa förhållandena efter krigets slut satte varaktiga spår i hans verksamhet som konstnär. En enkel livsstil har präglat honom. Han skulle grunda sitt liv på kristna värden som han tillägnade sig under barndomsåren, och han har värnat sina rötter i hembygden. 

Familjen Hynninen hörde inte till den egentliga industribefolkningen. Fadern ledde skogsarbetet invid Hackmans fabrik och modern tog hand om djuren på gården. Musik ägnade man sig inte särskilt mycket åt i familjen. I mellanskolan hade den unge Hynninen ett snävt musikintresse: han drogs till schlagermusik och var bland annat diskjockey vid dansbanor. Samtidigt väcktes hans intresse för bildkonst genom brevinstitutet ABC-piirustuskoulu (ABC-ritskolan), och när han som ivrig tecknare fick ett bildverk om Akseli Gallén-Kallelas konst blev han eld och lågor. 

Hynninen ville utbilda sig till konstnär men lyckades inte vinna inträde i någon konstskola. Fickpengar skaffade han sig genom att måla annonser och reklamskyltar för affärer i hembyn och genom att göra annonser för veckodanserna. För att få ett mera handfast yrke bestämde sig Hynninen för att söka till seminariet i Heinola och utbilda sig till folkskollärare. Där fick han en mångsidig undervisning, som gav näring åt hans strävan att förkovra sig både praktiskt och teoretiskt. Hans fördjupade konststudier vid seminariet bar frukt och han hade framgång i lokala tävlingar på olika kulturområden. År 1967 erhöll han första pris i solosång vid kulturförbundet Nuoren Voiman Liittos vintermöte och året därpå första pris i dess tävling för oljemålningar. 

Hynninens första offentliga framträdande som sångare skedde vid seminariet i Heinola, där Sirkka Liukko blev hans första sånglärare. Under en kurs vid Klemetti-institutet sommaren 1965 stiftade Hynninen bekantskap med den etablerade sångpedagogen Matti Tuloisela, under vars handledning han utvecklades snabbt som sångare. Hynninen var samvetsgrann och grundlig; han hade alltid med sig en bandspelare, övade flitigt och idkade analytisk självkritik. I september 1968 medverkade han första gången i en radioinspelning, med sju sånger av Toivo Kuula. 

I slutet av 1960-talet ställdes Hynninen inför ett svårt val: skulle han bli bildkonstnär eller sångare? Att uppträda inför publik tilltalade honom. Det var ett behov som han delvis hade kunnat tillfredsställa genom det läraryrke som han hann utöva under ett par år. År 1969 övergav dock Hynninen lärarbanan efter ha vunnit den nationella sångtävlingen i Villmanstrand. Han fortsatte sina sångstudier vid Sibelius-Akademin. Efter studier för Tuloisela tog han privata sånglektioner för Antti Koskinen. Sina första operaroller gjorde Hynninen vid operan i Lahtis. När han 1969 framförde en roll som ingått i segerrepertoaren i Villmanstrand vid Finlands nationalopera, öppnades dörrarna till operavärlden. Hans första roll vid Nationaloperan var den unga bonden Silvio i LeoncavallosPajazzo. 

Under försommaren 1970 gjorde Hynninen en studieresa till Rom, där han träffade den berömda sångpedagogen Luigi Ricci. Hynninen har senare beskrivit besöket: ”Mötet var en omtumlande upplevelse. Han lärde mig precision, levande tolkning och tydlig diktion. Hans mål var en färgstark och levande rolltolkning, där känslorna hade en framskjuten plats.” Hynninen gick i lära hos Ricci under flera år. Av honom fick han nära nog förstahandskännedom om hur de italienska kompositörerna hade önskat sina operor tolkade och framförda. Ricci har haft ett bestående inflytande på Hynninens rolltolkningar; särskilda lovord har Hynninen fått för sin tydliga diktion. 

Sitt arbete vid Finlands nationalopera fortsatte Hynninen genom att bekanta sig med operalitteraturens centrala verk. Bland inhemska operor har Hynninen särskilt uppskattat rollen som hjälten Jussi i Leevi MadetojasPohjalaiset 1973, naturligt nog eftersom han hade lätt att identifiera sig med Jussis rättviseideal. Den rollen gav honom också de första impulserna som skådespelare, och den öppnade hans ögon för den inhemska operatraditionen. 

Hans internationella karriär inleddes med Pelléas i Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande, en roll som han uppträdde i med stor framgång i Milano, Hamburg, Strasbourg, München, Paris och Madrid 1977–1980. Hans första framträdande på Metropolitan i New York ägde rum våren 1984 då han gjorde Rodrigo i Giuseppe VerdisDon Carlos; den rollen har senare kommit att bli en av Hynninens favoriter. I början av 1980-talet började Hynninen uppträda regelbundet på statsoperan i Wien och många andra av världens främsta scener. På 1990-talet började Hynninen även gästa operahus i Förenta staterna, bl.a. i San Francisco och Los Angeles, och under slutet av decenniet var han verksam vid operan i Antwerpen, där han fann sig väl till rätta i den hemtrevliga atmosfär som rådde. Bland Hynninens viktigare roller vid sidan av Rodrigo bör man framhålla greve Almaviva i Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart, Wolfram i Tannhäuser av Richard Wagner och titelrollen i Eugen Onegin av Pjotr Tjajkovskij. 

En vändpunkt i Hynninens karriär blev titelrollen i Paul Hindemiths Mathis del Maler vid Finlands nationalopera 1982 och vid Deutsche Oper i Berlin 1990. Han gestaltade denna roll med djup och personlig inlevelse och den gav honom impulsen att med allt större energi engagera sig för den finska nutidsoperan. Han beställde nya verk av Aulis Sallinen och Einojuhani Rautavaara och tog själv hand om de krävande huvudrollerna. Hynninen har haft goda möjligheter att göra sådana beställningar genom sina ledande positioner vid sångfestivalen i Joensuu, vid operafestivalen i Nyslott och vid Finlands nationalopera. En av Hynninens mest imponerande rollprestationer i Nyslott har varit hans tolkning av titelrollen i VerdisMacbeth. 

Lieden har kommit att bli hjärtat i Jorma Hynninens konstnärliga arbete – enligt honom själv är den tyska lieden den djupaste formen av musikaliskt skapande; ”lieden är som en piska som tvingar en tillbaka till den rena vägen”. När Hynninen inledde sitt samarbete med pianisten Ralf Góthoni 1973, gavs Schumanns sångcykel Dichterliebe och Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin och Winterreise helt nya dimensioner. Gothóni och Hynninen har tillsammans gjort flera skivinspelningar av dessa sångcykler, och genom årens lopp har tolkningarna fått ständigt nya betoningar. Andra liedkompositörer som står Hynninen nära är Hugo Wolf och Johannes Brahms. Hynninen och Gothóni har uppträtt tillsammans i olika delar av världen, exempelvis Kina, och i slutet av 1980-talet gjorde de båda flera turnéer i USA. På 1990-talet inledde Hynninen som liedsångare ett nytt och nära samarbete med pianisten Ilkka Paananen. 

Jorma Hynninens konst karakteriseras av manlighet, kompromisslöshet, moralisk resning och djupt raffinemang. Hans ljusa baryton har en ståtlig klang; den innehåller på samma gång metallisk kraft och mjuka nyanser. Hynninen har en lyrisk stämma men ett dramatiskt hjärta. 

Trots framgångarna utomlands har Hynninen satt arbetet i sitt hemland främst. Hans talrika skol- och kyrkokonserter har fört ut konstmusiken även till orter där möjligheterna att få höra sådan musik framföras varit nästan obefintliga. Även hans inspelningar av Oskar Merikantos sånger har fått vanliga lyssnare att närma sig konsertmusiken. Han har gjort ett stort antal radioinspelningar och hans skivproduktion är riklig. Han har medverkat i ca 130 produktioner, av vilka ca 30 är soloskivor och 14 kompletta operainspelningar. Som orkester- och körsolist är han representerad i 40 inspelningar. 

Hynninen har inte rest några murar mellan stilarterna. Han har gått in för att bryta fördomar och inkluderat t.ex. negro spirituals, evergreens och tango i sina framträdanden. Också som festivalledare och som konstnärlig ledare för operainstitutioner har han varit en förnyare. Vid den jubileumskonsert han höll på Retretti i Punkaharju 1999 för att fira sina 30 år som sångkonstnär valde han djärvt en ny form. Han framförde uteslutande sånger av Yrjö Kilpinen, ursprungligen skrivna för piano och sångsolist, nu arrangerade för orkester. Konserten var samtidigt en eloge till den finska tonkonsten. 

På 1990-talet engagerade sig Hynninen som sånglärare. Han har hållit mästarkurser såväl i hemlandet som i S:t Petersburg, Moskva, Minnesota och Chicago. Åren 1997–2003 var han professor vid Sibelius-Akademin. 

Pekka Hako 

Jorma Kalervo Hynninen, född 3.4.1941 i Leppävirta. Föräldrar skogsarbetsledaren Lauri Petteri Hynninen och Kerttu Sikanen. Gift 1961 med Reetta Salo. 

VERK. För en fullständig förteckning över Jorma Hynninens publika framträdanden jämte program, inspelningar, operaroller och centrala lied-program, se P. Hako, Jorma Hynninen omalla maalla (1999). Bildkonst: målningar och teckningar i privatsamlingar. Gemensamma utställningar sedan 1966; egna utställningar 1989, 1996. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervjuer med Jorma Hynninen 1989–1999. P. Hako, Empathy is the Artist’s Tool. Finnish Music Quarterly 3/1992; P. Hako, Empatia on taiteilijan työväline. Rondo 3/1995; P. Hako, Jorma Hynninen omalla maalla (1999); Jorma Hynninen omalla maalla. (Tv-program 1999); Oi muistatko vielä sen virren (1993). 

BILDKÄLLA. Hynninen, Jorma. Foto: Hannu Häyhä, 1983. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4360-1416928956966

Upp