Olavi Paavolainen utnämnde på 1930-talet Toivo Pekkanen till Finlands Martin Eden, och senare kategoriserade Annamari Sarajas Pekkanen som ”en utpräglat finsk arbetarförfattare”. Pekkanens väg från arbetare till medlem av Finlands Akademi väckte på sin tid uppmärksamhet, liksom även hans tillfrisknande från en svår hjärnblödning, efter vilken han ännu kunde fortsätta sitt författarvärv.
Toivo Pekkanen föddes i en arbetarfamilj i Kotka och hade en svår barndom. Efter att fadern i stor utsträckning förlorat sin arbetsförmåga som en följd av ett slaganfall var familjen periodvis utsatt för direkt svält. Toivo Pekkanen gick i folk- och yrkesskola, varefter han försörjde sig som metallarbetare i sin födelsestad Kotka fram till 1932, då han blev fri författare. Följande år flyttade han till Korso och senare till Helsingfors. På 1940-talet var Pekkanen en tid förlagstjänsteman på WSOY. Under denna tid passerade bland annat Väinö Linnas debutroman Päämäärä (1947, Målet) genom hans händer.
Pekkanen kompletterade sina inte alltför omfattande skolstudier genom att ständigt läsa på egen hand. Kulturorganisationen Nuoren Voiman Liitto hade stor betydelse för hans kommande författarbana. Hans tidiga alster, över fyrtio berättelser och noveller, publicerades 1923–1925 i Juttu-tupa, en tidskrift som utgavs i Kotka. I likhet med Pentti Haanpää studerade Pekkanen även engelska, och hans första utlandsresa gick till England. Pekkanens novellproduktion noterades också inom den litterära Tulenkantajat-kretsen, som han inom kort fick personlig kontakt med. Några av gruppens medlemmar, Olavi Paavolainen, Erkki Vala och Lauri Viljanen, kom även att bli hans litterära rådgivare.
Pekkanens tre första böcker, novellsamlingarna Rautaiset kädet (1927, Järnhänderna), Satama ja meri (1929, Hamnen och havet) och Kuolemattomat (1931, De odödliga), är tydligt utmejslade, sakliga och detaljerade beskrivningar av arbetarnas liv. Här och där fanns exotiska bilder i stil med dem som odlades av Tulenkantajat. Under denna tid började Pekkanen även skriva romaner. Med sin andra roman, I fabrikens skugga (1932), fick han sitt genombrott; utvecklingshistorien om arbetarynglingen Samuli Oino har blivit klassisk. Boken har använts mycket i skolornas litteraturundervisning.
En bredare samhällsskildring representerar romanen Isänmaan ranta (1937, Fosterlandets strand), vars tema är strejken och dess inverkan på omgivningen. Den humana strejkledaren Helminen har Pekkanen karaktäriserat som sin käraste fiktiva gestalt. År 1940 utkom en fortsättning, Åren som gått (1942) som blev en viktig uppgörelse med 1930-talet. Under 1930-talet deltog Pekkanen, som inte vanligtvis engagerade sig samhälleligt, i en medborgarkommitté som motsatte sig dödsstraffet. På 1940-talet skrev han en hel del litteraturkritik i Finskhetsförbundets tidskrift Suomalainen Suomi.
Toivo Pekkanen blev även Kotka stads epiker; Kotka förblev den centrala orten i hans verk också efter att han flyttat till Helsingfors. Romantrilogin om Kotka, Morgongryning (1948), Kamrater (1948) och Segrare och besegrade (1952), utspelas på 1870-talet, då sågindustrin och handelssjöfarten växte sig allt större, och den beskriver olika former av företagsamhet, kultursträvanden och även lågkonjunkturens följder. I Finland ansågs trilogin representera en ny typ av historisk roman där betoning ligger på ett samhälleligt plan.
År 1949 drabbades Pekkanen av hjärnblödning, men han tillfrisknade och kunde fortsätta författarskapet. Förutom Kotkaeposets tredje del publicerade han novellsamlingen Mies ja punapartaiset herrat (1950, Mannen och de rödskäggiga herrarna), romanen Täyttyneiden toiveiden maa (1951, De uppfyllda önskningarnas land) och diktsamlingen Lähtö matkalle (1955, Avresa). Pekkanens novellistik nådde sin höjdpunkt i samlingen Mies ja punapartaiset herrat. Enligt Kai Laitinen representeras ”den ena ytterligheten av mardrömslika drömfantasier, den andra av förfinade realistiska noveller, under vars yta ändå ständigt dväljs en känsla av tillvarons oberäknelighet och av att hemliga bottenströmmar fräter på vardagen”.
Till Pekkanens senare produktion hör memoarerna Min barndom (1953), som hör till hans främsta arbeten. De är skrivna i en klar och enkel stil och behandlar författarens dystra barndomsupplevelser. Till hans produktion hör därutöver en mängd skådespel, bland annat Takaisin Australiaan (1936, Tillbaka till Australien) som han klassificerat som ”en pessimistisk komedi” och Demoni (1939, Demonen) som utspelar sig bland skådespelare och är ett slags variant på Ikaros-temat. År 2002 publicerades postumt Pekkanens roman Inkerin romaani (Ingermanlands roman), som han hade skrivit under fortsättningskriget och som behandlar ingermanländarnas öden under ryska revolutionen och på 1920-talet.
Pekkanen ägnade sig åt realistisk samhällsskildring med etiska dimensioner, men han var också influerad av psykoanalysen och intresserade sig för fantasin och medvetandets icke kartlagda sidor. Emellanåt bär hans framställningar även drag av allegori och moralitet, såsom novellsamlingen Elämän ja kuoleman pidot (1945, Livets och dödens fest).
I motsats till sin jämnåriga kollega Pentti Haanpää fick Toivo Pekkanen rätt stort offentligt erkännande redan under sin livstid, och av de finska arbetarförfattarna var det han som framom andra erkändes över klassgränserna. Pekkanen utnämndes till medlem av Finlands Akademi efter V. A. Koskenniemi 1955, men hans tid som akademiker blev kort, då han dog under en utlandsresa två år senare. En minnesutgåva av Pekkanens arbeten utkom i sju band 1957–1958. Efter 1960-talet har Pekkanens renommé dalat, särskilt inom litteraturforskningen.
H. K. Riikonen
Toivo Rikhart Pekkanen, född 10.9.1902 i Kotka, död 30.5.1957 i Köpenhamn. Föräldrar stenarbetaren Taneli Pekkanen och Ida (Iita) Kärpänen. Gift 1933 med Aino Halonen.
PRODUKTION. Noveller: Rautaiset kädet (1927); Satama ja meri (1929); Kuolemattomat (1931); Ihmisten kevät (1935); Levottomuus (1938); Elämän ja kuoleman pidot (1945); Mies ja punapartaiset herrat (1950). Romaner: Tientekijät (1930); Tehtaan varjossa (1932; I fabrikens skugga 1938); Kauppiaiden lapset (1934); Isänmaan ranta (1937); Musta hurmio (1939); Ne menneet vuodet (1940; Åren som gått 1942); Hämärtyvä horisontti (1944; Mörknande horisont 1946); Jumalan myllyt (1946); Aamuhämärä (1948; Morgongryning 1955); Toverukset (1948; Kamrater 1956); Tie Eedeniin (1942; Den svåra vägen 1943). Dramatik: Sisarukset (1933); Takaisin Australiaan (1936); Ukkosen tuomio (1937); Demoni (1939); Raja merellä (1941); Rakkaus ja raha (1941–1942). Dikter: Nuorin veli (1946); Täyttyneiden toiveiden maa (1951); Voittajat ja voitetut (1952; Segrare och besegrade 1957); Lähtö matkalle (1955). Övrigt: Ajan kasvot. Muistoja ja tunnelmia sotavuosilta (1942); Maantie meillä ja muualla (1939); Vihollislentäjä (1942); Lapsuuteni (1953; Min barndom 1954); Totuuden ja kirkkauden tiellä. Mietekirjan lehtiä (1957); Valikoima novelleja ja otteita romaaneista (1954); Teokset. Muistopainos I–II (1957); Teokset. Muistopainos III–VII (1958); Inkerin romaani (2002). Toivo Pekkasen ajatuksia (1962). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Ahti, Toivo Pekkasen kirjailijantie I. Kehitys vuoteen 1941 (1967); K. Kare, Toivo Pekkanen. Kirjailijankuvan piirteitä (1952); U. Kupiainen, Toivo Pekkanen runoilijana (1955); M. Mäkelä, Leveäharteinen ajattelija (2002); R. Palmgren, Kapinalliset kynät. Itsenäisyysajan työväenliikkeen kaunokirjallisuus I–III (1983–1984); Pekkasen perintö (2003); L. Vuotila, Kirjailija ja omatunto. Pekkanen, Linna, Siippainen ja Viita eettisinä kirjailijoina (1967).
BILDKÄLLA. Pekkanen, Toivo. Uusi Suomis bildarkiv.