LAITINEN, Kai


(1924–2013)


Professor, litteraturkritiker


Kai Laitinen var redan på 1950- och 1960-talen en tongivande litteraturkritiker i Finland. Som akademisk litteraturforskare har han från och med 1970-talet på ett betydelsefullt sätt populariserat såväl ny som äldre finländsk litteratur, både finsk- och svenskspråkig, samtidigt som han deltagit aktivt i den vetenskapliga debatten och varit en handledare för yngre forskare.

 

När Kai Laitinen pensionerades från sin tjänst som professor i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet 1989 hade hans avskedsföreläsning som tema ”att öppna fönstren mot Europa”. Metaforen hade enligt Laitinen använts redan under 1800-talet, och samma metafor hade såväl modernisterna på 1920-talet som 1940-talets unga kritiker anammat. Återklanger av denna kan man också finna i Laitinens programskrifter, med vilka han bidrog, kort efter andra världskriget, till den finska kulturens utveckling. Som kritiker vid Helsingin Sanomat 1950–1958 och som huvudredaktör för litteraturtidskriften Parnasso 1958–1965 kom Laitinen att inom litteraturen bli sin generations främsta språkrör.


 

Under denna tid utvecklades han till en förkämpe för den s.k. nykritiken och till en litterär diplomat som knöt internationella kontakter. Med sina litteraturhistoriska arbeten, ursprungligen skrivna för en utländsk publik, har Laitinen på ett betydelsefullt sätt populariserat såväl ny som äldre finländsk litteratur. Som litteraturföreläsare, biträdande professor från 1975 och professor från 1986 vid landets största universitet deltog han aktivt i diskussionerna med sina monografier, essäer och undersökningar. Därtill var han handledare för unga forskare. Detta har han fortsatt med ännu som emeritus.


 

Kai Laitinens far Kaarlo Laitinen var folkskollärare och uppmuntrade gossens läsintresse, som blev ett livsinnehåll redan under hans tidiga uppväxtår. Sin bana som litteraturkritiker inledde Kai Laitinen redan på 1940-talet vid tidningen Savo i hemstaden Kuopio. Han inledde sina universitetsstudier i Helsingfors med kemi som huvudämne, men bytte inom kort till estetik och modern litteratur. Vid sidan om litteraturkritik skrev han under slutet av 1940-talet även konstkritik.


 

Laitinens texter och offentliga framträdanden noterades från första början. Hans flytande framställning präglades av stor beläsenhet och noggrannhet. Den unge kritikern fick i början av 1950-talet förtroendeuppdrag från kretsen kring PEN-klubben. Han var med om att grunda Finlands kritikerförbund och verkade i dess styrelse och som dess ordförande 1956–1967. Han utnämndes 1959 till styrelseledamot i Finlands författarförbund och var förbundets vice ordförande 1964–1974. Ända sedan 1960-talet har Laitinen varit en efterfrågad inledare och föredragshållare vid och organisatör för olika internationella författar-, kritiker- och forskarmöten. Speciellt författarmötet i Mokulla, som Eino Leino-sällskapet organiserat sedan 1963, har krönts av den i halmhatt skrudade Laitinen.


 

Under 1950-talet läste och recenserade Laitinen i stort sett all utkommen litteratur, men specialiserade sig särskilt på ny finsk poesi, vars skicklige talesman han blev. Den moderna poesins estetik formulerade han i ett brett upplagt teoretiskt anförande och publicerade det som huvudtext i sin första essäsamling Puolitiessä (1958, Halvvägs). Utgångsläget för den unga dikten – det fria versmåttet, avsaknaden av rim och ett nytt bildspråk – relaterade han på ett naturligt sätt till den internationella modernismen. Förutom till Europa, till bl.a. den franska, tyska och anglosaxiska kulturen, har Laitinen etablerat kontakter till de nordiska länderna och Estland. Sedan 1950-talet har han ingående ägnat sig också åt finlandssvensk litteratur. Ett av de första projekten Laitinen genomförde när han blev chef­redaktör för Parnasso var att presentera Finlands svenskspråkiga litteratur i ett temanummer.


 

Efter att i slutet av 1960-talet ha flyttat över till universitetsvärlden och 1973 ha doktorerat på Aino Kallas tidiga produktion med avhandlingen Aino Kallas 1897–1921 (en uppföljande del, Aino Kallaksen mestarivuodet, Aino Kallas mästarår, utkom 1995), började Laitinen alltmer intressera sig för den finska litteraturens traditioner. Efter att tidigare ha varit en apologet för nykritiken blev Laitinen på 1970-talet en anhängare av metoder som betonade vikten av bakgrundsfakta. I sin essäsamling Metsästä kaupunkiin (1984, Från skogen till staden) drar han med säker hand upp linjerna i den levande finska litterära traditionen. Som ett slags sammandrag av sin essäistik publicerade han inför sin 75-årsdag samlingen Kirjojen virrassa (1999, I böckernas ström) som delvis även innehåller självbiografiska texter. Utifrån ett bredare perspektiv går Laitinen igenom sin släktbakgrund och olika skeden på sin karriärväg i Pitkät vedet ja maailman­rannat (2004, Långa vattendrag och världsstränder), ett arbete av memoarkaraktär.

 

Laitinens skriftställarskap karaktäriseras av en intressant kluvenhet. Å ena sidan har han omvärderat författare lästa av den stora allmänheten; på detta område har hans långvariga favoriter varit Aleksis Kivi och Juhani Aho (till hans intresse för Aho torde den gemensamma savolaxiska bakgrunden ha bidragit). Hans andra specialintresse har varit den marginella och experimentella litteraturen. Laitinen, som forskat i lyrik och småskalig prosa, har fört fram författare som Gunnar Björling, Elmer Diktonius och Viljo Kajava. Den marginella litteraturens estetik har Laitinen försvarat bl.a. i sina texter om J. V. Snellmans litteraturteori. ”Litteraturen om något ger sin utdelning i olika form till olika männi­skogrupper och är till stor del en produkt av en delkultur”, skrev Laitinen 1970, när han polemiserade mot representanter för den hegelianska traditionen. I detta sammanhang yttrade han också att tanken att all litteratur ”allmänt och på samma sätt kunde tilltala alla” är en villfarelse.


 

Laitinens liberala litteraturuppfattning kommer till synes även i hans litteraturhistoriska arbeten. Den första av dessa, Suomen kirjallisuus 1917–1967. Ääriviivoja, päälinjoja, saavutuksia (Finlands moderna litteratur. Konturer, huvudlinjer, resultat 1917−1967), publicerad året för Finlands självständighets femtioårsjubileum, visade att Laitinen kunde prestera en originell syntes och samtidigt nytolka flera centrala klassiker. Ännu mer känd och betydelsefull har Suomen kirjallisuuden historia (1981, Finlands litteratur) blivit. Nya upplagor har kontinuerligt utkommit och boken har blivit en allmänt godtagen sammanfattning av Finlands litteratur. Detta litteraturhistoriska arbete har tjänat både som handbok för specialister och som en introduktion i skolundervisningen.


 

”Gemytlig som en sann savolaxare” har det hetat om Laitinen. Karakteristiken tar fasta på ett personlighetsdrag som präglat hans verksamhet som mångsidig litteraturspecialist på olika fora såväl i hemlandet som utomlands. En del har beskyllt den slagfärdige Laitinen för att vara ”en alltför rolig ordförande”, men hans smidiga språkkunskaper och förmåga att popularisera har otvivelaktigt spelat en viktig roll i överbryggandet av kulturella gränser. Laitinen har sedan 1970-talet verkat bl.a. som ordförande för Litteraturforskarföreningen 1975–1988 samt som ordförande för Finska Litteratursällskapet 1988–1992. Han var länge chefredaktör för tidskriften Books from Finland (1976–1989) och senare har han varit ansvarig litterär rådgivare för densamma. Därtill har han verkat i Statens litteraturnämnd och Statens litteraturkommission under flera perioder från 1960- till 1980-talet och varit med om att dela ut Nordiska rådets litteraturpris samt Finlandiapriset. När reglerna för det sistnämnda förnyades 1993 och rådet ersattes med en enda person var det naturligt att emeritusprofessor Kai Laitinen detta år utsågs till enväldig domare.


 

Juhani Niemi


 

Kai Leo Kalervo Laitinen, född 27.9.1924 i Suonenjoki, död 11.3.2013 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Kaarlo (Kalle) William Laitinen och folkskollärarinnan Aino Wilhelmiina Forsström (senare Airas). Gift 1950 med Irma Elina Kekäläinen.


 

PRODUKTION. Suomen kirjallisuus 1917–1967. Ääri­viivoja, päälinjoja, saavutuksia (1967, Finlands moderna litteratur. Konturer, huvudlinjer, resultat 1917–1967, 1968); Aino Kallas. Tutkimus hänen tuotantonsa päälinjoista ja taustasta (1973); Finlands litteratur efter år 1965 (tills. med J. Niemi & I. Svedberg, 1975); Aino Kallaksen maailma. Kuusi tutkielmaa Aino Kallaksen vaiheilta (1978); Suomen kirjallisuuden historia (tills. med S. Apo & G. Herranen, 1981, 4 uppl. 1997); Finlands litteratur (1988); Suomalaisia kirjailijoita 1500-luvulta nykypäiviin (1994); Pitkät vedet ja maailmanrannat. Esseitä elämän varrelta (2004). Se även Finlands författare 1945–1980.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hetki sillalla. Juhlakirja Kai Laitiselle hänen täyttäessään 60 vuotta 27.9.1984 (1984); K. Laitinen, Kirjojen virrassa. Tutkielmia ja esseitä kirjallisuudesta ja lukemisesta (1999); J. Niemi, Kirjallisuudentutkija sillanrakentajana. Helsingin Sanomat 27.9.1984.


 

BILDKÄLLA. Laitinen, Kai. Foto: Mauri Vuorinen. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4884-1416928957490

 

Upp