Viljo Kajavas författarskap sträcker sig över sex decennier. Hans debutdiktsamling Rakentajat (Byggarna) utkom 1935, och han skrev sin sista diktsamling, Vielä piirrän viivan (Ännu ritar jag ett streck), under en sjukhusvistelse 1996, nästan 90 år gammal. Diktsamlingarna blev 36 till antalet. Kajava skrev också romaner och noveller.
Viljo Kajava började sin författarbana i efterdyningarna av författargruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna). Han skrev obunden vers i likhet med Katri Vala, deltog aktivt i den vänsterorienterade författargruppen Kiilas verksamhet men tog så småningom avstånd från den programmatiska och politiska poesin. I sina krigstida diktsamlingar övergick han till en mera traditionell, metrisk och slutrimmad vers. Kajavas vistelse i Sverige efter andra världskriget resulterade i två diktsamlingar på svenska. Tiden i Sverige innebar att han i de följande diktsamlingarna på finska förnyade sin stil och sitt förhållningssätt.
Kajavas motiv och huvudlinjen i hans diktning förblev under hela hans långa verksamhet i grunden desamma, trots tidvisa förändringar. Redan i sin debutdiktsamling kände han sig vara ”diktare, livsälskare” och förblev det under resten av sitt liv. Han ville försvara den lilla människan i tidens och livets stormar och förstå hennes levnadsvillkor. Men han betraktade också människan som en del av naturen. Han iakttog små naturfenomen med stor känslighet, som en målare som iakttar färger och konturer.
I debutdiktsamlingen Rakentajat märker man tydligt Kajavas utgångspunkt. I bröderna Nyrki och Tapio Tapiovaaras vänkrets inspirerades författaren av Tulenkantajats bruk av den fria rytmen och gruppens sätt att hantera nutidsfenomen. Han sporrades till att bli medarbetare i Erkki Valas nya tidskrift Tulenkantajat och att därigenom engagera sig i politiska och samhälleliga frågor. Kajava var tidskriftens redaktör 1933–1938. Hans debutdiktsamling publicerades ett år innan gruppen Kiila grundades och blev en vägvisare för gruppens övriga medlemmar. Av dessa stod Arvo Turtiainen och Elvi Sinervo Kajava närmast, Jarno Pennanen och Raoul Palmgren därnäst. Palmgren förevigade den unge Kajava som romanfiguren Olavi Kaakkuri i 30-luvun kuvat (Bilder från 30-talet), som Palmgren publicerade under pseudonymen R. Palomeri. Palmgren beskrev också andra medlemmar av gruppen i boken.
Rakentajat är en radikal och starkt ställningstagande diktsamling. Den är med Kajavas egna ord ”min klass lidande genom min röst”. Författaren åberopar ryska revolutionsdiktare som Jesenin, Blok och Majakovskij och kräver att lyrikerns arbetsredskap skall vara både ”diktens hammare” och ”förkunnarens horn”. I samlingens sista dikt riktas orden till en person vid namn Ninel; lästa baklänges bildar bokstäverna namnet Lenin.
Flera av Kajavas tidiga förebilder har stått nära de svenska proletärdiktarna, såsom Ragnar Jändel men framför allt Harry Martinson, vars dikter Kajava tidigt översatte till finska. Redan i debutdiktsamlingen skiljer sig den intima måleriska naturlyriken markant från det radikala patoset. Naturlyriken blir mera påfallande i de diktsamlingar Kajava utgav före vinterkriget: Hyvästi muuttolintu (1938, Farväl flyttfågel) och Luomiskuut (1939, Skapelsemånarna). Här är Kajavas bildvärld dekorativ och tecknad med känslig hand. Kajavas nya inriktning fjärmade honom från de tidigare diktarkamraterna i Kiila. Brytningen blev ett faktum under kriget, när Kajava först var anställd vid nyhetsbyrån Finlandia 1939–1940, sedan vid ett informationskompani och därefter som redaktör för tidskriften Aseveli (Vapenbrodern) 1941–1944.
I efterdyningarna av vinterkriget och fortsättningskriget kom Kajava att vistas i Sverige 1945–1948, dit han flyttade med sin familj för att hans ingermanländska adoptivdotter inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Kajava hade redan tidigare, i diktsamlingen Viesti mereen (Budskap till havet), översatt svensk lyrik till finska i samarbete med Otto Varhia. Nu blev han själv svensk lyriker i samlingarna Till havets fåglar (1948) och Någonstans (1949). De innebar samtidigt en förnyelse av hans synsätt och stil som fortsatte i de finska diktsamlingarna Siivitetyt kädet (1949, De bevingade händerna) och Hyvä on meri (1950, Havet är gott). Båda böckerna gav impulser åt 1950-talets spirande finska lyriska modernism. Diktsamlingarnas namn anger motiven: havet, stränderna och fåglarna är viktiga. Ibland förefaller det nästan som om diktarens efternamn (kajava = mås) omedvetet ledde till en identifiering; i varje fall har motiven kommit att bli frihetssymboler.
Efter att ha återvänt till Finland var Kajava redaktionssekreterare vid tidskriften Suomen Kuvalehti 1949–1954 för att så småningom bli fri författare. Det fria författarskapet innebar att hans produktion kom att omfatta en nästan obruten serie med naturdikter i vilka han gestaltar såväl de tavastländska sommarlandskapen med sina blomsterängar som skärgårdsvyerna med sina klippor. Och mitt bland dem rör sig människan, ibland jämförbar med grånande byggnader och milda kvällsstämningar. Åldringar men också Kajavas egen familj, i synnerhet hans hustru, är ofta närvarande i många stilla, genomlysta dikter.
Kajava skrev en serie med diktsamlingar kring ett angeläget tema. Tampereen runot (1966, Tammerforsdikter) och Vallilan rapsodia (1972, Vallgårdsrapsodin) hör till de viktigaste samlingarna under hans senare period. Båda diktsamlingarna ansluter sig till hans egna miljöer: Tammerfors var hans barndomsstad, Vallgård i Helsingfors hans långvariga bostadsort. Samlingen med teman från Tammerfors ger ett slags tvärsnitt av stadens historia och människornas tillvaro utan att förbigå de tragiska händelserna 1918, fattigdomen och arbetsslitet. I diktsamlingen om Vallgård är det historiska perspektivet i bakgrunden och människornas vardag i nutid det viktiga. På så sätt blir arbetarmotiven från Kajavas debutsamling synliga på nytt, men nu konstaterande och förstående, utan hätskhet.
Av de arbeten Kajava komponerat kring ett enda tema kan nämnas diktsamlingen Reykjavikin valot (1970, Ljusen i Reykjavík) som tillkom i samband med en resa till Island. Kajava upplevde tidigt Edgar Lee Masters och Carl Sandburg som sina själsfränder; också hans serie med ”porträttdikter” växer till att omfatta livsåskådningen hos ett helt samhälle.
Av Kajavas prosaverk stod Muistatko vielä Paulin? (1942, Minns du ännu Pauli?) författaren närmast. Här tar han fasta på det unika i sin egen utveckling och sitt uppvaknande. Det är en bok ur vilken Kajava själv ofta gärna citerade som om det gällt en sorts memoarer.
Kai Laitinen
Viljo Lennart Kajava, född 22.9.1909 i Tammerfors, död 2.2.1998 i Helsingfors. Föräldrar skräddarmästaren Konrad Johannes Kajava och Martta Johanna Granlund. Gift 1933 med Maj Inkeri Aulio.
PRODUKTION. Rakentajat (1935); Murrosvuodet (1937); Hyvästi muuttolintu (1938); Luomiskuut (1939); Ankara maa (1941); Takojat (1941); Muistatko vielä Paulin? (1942); Kahden sydämen talo (1943); Hellyys (1944); Suljetuin silmin (1946); Till havets fåglar. Stockholm (1948); Någonstans. Stockholm (1949); Siivitetyt kädet (1949); Hyvä on meri (1950); Yksinäisiä naisia. Novelleja (1950); Vihreä kartta. Novelleja (1951); Jokainen meistä (1954); Muuttumatta (1955); Ennen iltapäivää (1956); Peikot. Saturunoja (1956); Lintukauppias. Novelleja (1957); Tuliteema (1957); Nuoruuden aamu ja ilta. Romaani (1958); Taivaan sineen (1959); Kymmenen ilmansuuntaa (1961); Ei kukaan ole voittaja (1962); Ruusuja, lunta (1966); Tampereen runot (1966); Käsityöläisen unet (1968); Reykjavikin valot (1970); Vallilan rapsodia (1972); Rannat tasangot vuoret (1974); Läheltä (1975); Rannat, rannat (1977); Kosketus (1979); Valveilla kuin unessa (1980); Jäähyväiset eiliselle (1982); Talvituuli (1987); Tähän saavuin (1989); Maan ja meren runot (1992); Vielä piirrän viivan (1996). Se även: Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Viljo Kajavas arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv; Viljo Kajavas samling, Tammerfors universitet; Miten kirjani ovat syntyneet II (1980); Ilon ja aatteen vuodet (1965); V. Kajava, Kirje Viljo Kajavalle. Meistä tuli kirjailijoita (1947); K. Laitinen, Puolitiessä. Esseitä kirjallisuudesta (1958); K. Laitinen, Viljo Kajavan runouden murros. Metsästä kaupunkiin (1984); Aika rakastaa, aika laulaa. Runoilija muistelee (1980); R. Palmgren, Kapinalliset kynät. Itsenäisyysajan työväenliikkeen kaunokirjallisuus I–III (1984); K. Sallamaa, Kansanrintaman valo. Kirjailijaryhmä Kiilan maailmankatsomus ja esteettinen ohjelma vuosina 1933−1943 (1994).
BILDKÄLLA. Kajava, Viljo. Uusi Suomis bildarkiv.