HYRY, Antti


(1931–2016)


Författare


Antti Hyry är den främsta representanten för 1950-talets modernistiska prosa i Finland. Han har i hela sin hittillsvarande produktion hållit hårt fast vid modernistiska narrativa principer och skrivit en sparsamt iakttagande, rakt framställande och språkligt klar prosa. Grundelementen i hans produktion är naturen, barndomen, tidens gång, årstidernas växlingar och små vardagliga händelser som förefaller laddade med något fundamentalt betydelsefullt.

 

Antti Hyry föddes i Kuivaniemi norr om Uleåborg och flyttade efter genomgången folkskola till Ijo, där han började i läro­verket. Han avlade studentexamen vid Rova­niemi samlyceum 1952, och begav sig därefter till Helsingfors för att studera till ingenjör. Sina första noveller publicerade Hyry 1955 i tidskrifterna Teekkari och Parnasso. Novellsamlingen Maantieltä hän lähti (Från landsvägen startade han), ett stilprov på sparsmakad och rakt framställande berättarkonst, utkom 1958. Framför allt titelnovellen kom att bli stilbildande för finsk modernistisk prosa och lyckades med exemplets makt väcka entusiasm för amerikansk litteraturteori och nykritik, och fick forskarna att lansera livfulla tolkningar.


 

Samma år, 1958, publicerade Hyry även romanen Kevättä ja syksyä (Vår och höst). Huvudpersonen är den föräldralöse Niilo, vars levnad beskrivs i en räcka iakttagelser formulerade i enkla meningar. Niilo växer upp i bygemenskapen, men frigör sig från denna och beger sig till staden, där han möter nya, osäkra omständigheter.


 

Året 1958 var viktigt för Hyry. Förutom att han publicerade sina två första böcker utexaminerades han som diplomingenjör vid Tekniska högskolan. Han erbjöds anställning vid Siemens men valde att bli fri författare. Ett par år bodde han med sin familj i Helsingfors, men 1960 flyttade han till Trastmossen i Esbo, där han sedan dess utövat sitt författaryrke.


 

Barndomen och barndomstidens bysamhälle hör till grundmotiven i Hyrys produktion. Serien av utvecklingsromaner, Kotona (1960, Hemma), Alakoulu (1965, Lägre folkskolan), Isä ja poika (1971, Far och son) och Silta liikkuu (1975, Bron rör sig), beskriver huvudpersonen Paulis liv från tre års ålder fram till ungdomsåren. Paulis barndom i en laestadiansk by är genomgående trygg, tills han förlorar sin mor i slutet av den första romanen, Hemma. Under de första åren i folkskolan vidgas och öppnas Paulis värld, samtidigt som rädslan, ångesten och känslan av saknad tilltar. Isä ja poika utspelas vid årsskiftet 1944–1945. Pauli är nu 13 år och oroad över sin hälsa och samtidigt bekymrad över faderns äktenskapliga förehavanden. Silta liikkuu koncentrerar sig på hur Paulis medvetande utvecklas under en sjukhusfärd. Serien publicerades 1991 i en helhet som Mitä saa olla (Vad får det lov att vara).


 

Romanen Maailman laita (1967, Världens ände) är en stillsam beskrivning av huvudpersonen Pietaris motorbåtsfärd ut på Bottenviken. I romanen Maatuuli (1980, Landvind) grubblar samma Pietari i dystrare tongångar över sitt liv, över allt ogjort arbete och det vanskliga med tidens gång. Novellsamlingen Kertomus (1986, En berättelse) är en tematisk syntes av Hyrys tidigare produktion. I titelnovellen, som beskriver en liten gosses jul, återvänder Hyry till motiven i novellen ”Pato” (Dammen) i debutsamlingen, i novellen ”Lamppu” (Lampan) nagelfar han i förtäckta ordalag den urbana livsstilen. I novellen ”Oikeastaan ihminen” (Egentligen en människa) i samlingen Junamatkan kuvaus ja neljä muuta novellia (1962; Beskrivning av en tågresa och fem andra noveller 1964) undersöker han relationen mellan jaget och världen.


 

I novellen ”Mustan ojan vesi” (Det svarta dikets vatten) tar Hyry upp många av sina grundmotiv: naturen, årstiderna, tidens gång, människans olika åldrar. Samma motiv dominerar även i romanen Aitta (1999, Boden). I den får en man höra att en bod är till salu i Ijo. Han köper boden och flyttar den till hembacken. Skildrandet av konkreta göromål – flyttningen av boden, bärplockning, laxfiske – växer till en studie över det väsentliga i ett människo­liv och över den växelverkan som råder mellan det förgångna och nuet.


 

Romanen Uuni (2009, Ugnen) är konstruerad på ett liknande sätt som Aitta. Den skildrar konkret och detaljerat en bakugns murande, planeringsskedet, övervägandet av för- och nackdelar och det strävsamma arbetets olika moment. Genom att återge hur ugnen byggs gestaltar Hyry på samma gång hur berättelsen byggs upp. Romanen upprepar och fördjupar flera teman i Hyrys produktion: varandet, rummet, vardagen, prövandet, samhörigheten och ätandet; verket når sin höjdpunkt då ett tunnbröd gräddas och avsmakas. Romanen gav Hyry Finlandiapriset.


 

Hyrys verk hör till de mest lyskraftiga exemplen på femtiotalets modernistiska prosa. Han övergav den traditionella prosans vanliga psykologiserande människoskildring och rätlinjiga intrig och utvecklade en saklig och lakonisk berättarstil som höll sig till de små händelserna i vardagen. Berättarna i Hyrys verk varken förklarar eller kommenterar, de iakttar och rapporterar det iakttagna.


 

1950-talets modernism uppfattades till en början som ett urbant fenomen med Helsingfors som hemort. Av detta decenniums centrala prosaister är dock två – Hyry och Paavo Rintala – uppvuxna i en nordösterbottnisk laestadiansk miljö. De religiösa värderingarna kommer i Hyrys produktion till uttryck i en stilla naturnärhet och i betoningen av de starka banden människor emellan. I Hyrys verk står barndomens religiösa bysamhälle för trygghet och för stabila relationer till anhöriga och närstående. I staden fjärmas däremot Hyrys människor från en naturnära livsföring och utsätts för ett kaos av motstridiga värden. Genom sina religiösa värderingar tar Hyry således ställning även till den samhälleliga utvecklingen.


 

Lasse Koskela


 

Antti Kalevi Hyry, född 20.10.1931 i Kuivaniemi, död 4.6.2016 i Esbo. Föräldrar handelsmannen Väinö Heikki Hyry och Laina Irene Paakkola. Gift 1955 med lektorn i didaktik Hanna Maija Leinonen.


 

PRODUKTION. Maantieltä hän lähti (1958); Kevättä ja syksyä (1958; 2 uppl. 1976); Kotona (1960; 3 uppl. 1970; Hemma 1961; till est. 1966; till ty. 1980); Juna­matkan kuvaus ja neljä muuta novellia (1962; Beskrivning av en tågresa och fem andra noveller. Stockholm 1964); Kesäkuu (1963); Alakoulu (1965; 1973); Maailman laita (1967); Suolla (1967); Leveitä lautoja. Novelleja (1968); Tupakeittiö (1970); Isä ja poika (1971; till ty. 1978); Lohivene (1973); Silta liikkuu (1975; till est. 1989); Liippa (1977); Maatuuli (1980); Novellit (1968); Kevättä ja syksyä. Maantieltä hän lähti (1979); Novellit (1981); Kertomus (1986); Mitä saa olla (1991); Kurssi (1993); Aitta (1999); Uuni (2009).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Jämsä, Naapurikylän klassikko. Kaltio 37/1981; P. Karkama, Toipuminen yksityisyydestä. Impivaara ja yhteiskunta (1985); L. Kaunonen, Jakamattoman avaruuden alla. Tilojen merkityksiä Antti Hyryn proosasssa (2009); J. Lehtola, Miesten maailma ja miesten ongelmat. Jälkisanat. Sianhoito-opas (1987). Tutkielmia kirjallisuudesta ja kulttuurista. Toipuminen yksityisyydestä (1985); P. Mattila, Fiktiivisen todellisuuden tasoja Antti Hyryn epiikassa. Sananjalka 17/1975; M. Mäkelä, Antti Hyry. Lestadiolainen modernisti. Parnasso 29/1979; M. Mäkelä, Antti Hyryn arvot ja maailmankritiikki. Vartija 1980; A. Ojala, Kertomuksen struktuurianalyysi. Roland Barthesin menetelmä ja sen sovellutus Antti Hyryn kertomataiteeseen. Äidinkielen opettajain liiton vuosikirja 23 (1976); B. Pohjanen, Med seende ögon. En studie i Antti Hyrys författarskap. Stockholm (1979); J. Salokannel, Ikävä oikeassa olemiseen. Parnasso 36/1986; A. Seppälä, Mitä Waltari vastas. Kirjoituksia kirjoista, kirjailijoista, kirjallisuudesta ja kirjoittamisesta (1989); K. Seutu, Ja mieli on jakaantunut maan yli. Muisti ja oleminen Antti Hyryn teoksissa (2001); J. Tyyri, Kotona. Romaani ja tulkinta (1973); A. Viikari, Hyryä lukiessa I–II. Parnasso 26/1976.


 

BILDKÄLLA. Hyry, Antti. Foto: Martti Halme. Uusi Suomis bildarkiv.