Aki Kaurismäki inledde sin filmkarriär samtidigt med den äldre brodern Mika Kaurismäki. Brödernas samarbete har alltsedan dess fortsatt i det gemensamma produktionsbolaget Villealfa. I sina egna filmer har Aki Kaurismäki visat sig som en originell regissör och manusförfattare vars minimalistiska stil och teman som springer fram ur en typiskt finsk jordmån också har funnit gehör utomlands och till och med gett regissören kultstatus.
Aki Kaurismäki, som tillbringade sin barndom och ungdom på olika håll i Finland, blev intresserad av film redan vid unga år. Efter studentexamen studerade han bland annat journalistik och informationslära vid Tammerfors universitet, medverkade i filmklubbar och arbetade som sommarredaktör, tills han blev engagerad som skådespelare och manusförfattare i brodern Mika Kaurismäkis filmer Lögnaren (1981) och De arvlösa (1982) samt som andre regissör för rockdokumentären Saimen-fenomenet (1981). Skildringen av en rockturné sommaren 1981 ger uttryck för en hel generations erfarenheter och frågeställningar, medan musiken i filmen är en symbol för ett särskilt sätt att leva och en gest av trots mot konventionerna.
Utgångspunkten för Aki Kaurismäkis första självständiga regiarbete, Brott och straff (1983), var Dostojevskijs klassiker, vars universella tema Kaurismäki överförde till en modern finländsk miljö – till Helsingfors ljus och skuggor och det inbundna finska själslandskapet. Hans följande film Calamari Union (1985) slog in på en helt annan linje. Filmen är ett brett upplagt skämt och en moralisk fabel om en grupp ungdomar – alla vid namn Frank – som lämnar arbetarstadsdelen Berghäll i Helsingfors för en odyssé mot havets och parkernas förlovade land, den förmögna stadsdelen Eira. Eira framstår som ett första ”längtans gyllene land” i Kaurismäkis filmvärld. I ordet längtan kan man sammanfatta ett av hans viktiga teman.
Skuggor i paradiset (1986) gestaltade en äkta finsk kärlekshistoria mellan en sophämtare och flickan vid snabbköpets kassa på ett sätt som undvek både romantisk illusion och enkelspårig vardagsrealism. Filmen var den första i en serie som fått namnet ”arbetartrilogin”, men som Kaurismäki själv karaktäriserat som ”förlorartrilogin”. Dess andra del, Ariel (1988), är en skildring av en arbets- och bostadslös mans äventyr i Helsingfors asfaltdjungel och hans kärlekshistoria med en ensamstående mor. I trilogins tredje del, Flickan från tändsticksfabriken (1990), möter arbetarskildringen sagan: Kaurismäki tolkar H. C. Andersens melodramatiska saga om flickan med svavelstickorna med extremt asketiska medel.
Mellan sina arbetarskildringar regisserade Kaurismäki den moderna Shakespearedramatiseringen Hamlet i affärsvärlden (1987), där det klassiska kungadramat får formen av groteskt ränksmideri i en industrimiljö i Helsingfors – ett grepp som föll till och med de kräsna engelsmännen i smaken. Leningrad Cowboys Go America (1989) inledde en serie av filmer om en grupp rockmusiker med överdimensionerad frisyr och spetsiga skor. ”Värdens sämsta rockband” fortsatte sina irrfärder i världen i Total Balalaika Show (1993), som var en inspelning av en stor rockkonsert på Senatstorget i Helsingfors, och i långfilmen Leningrad Cowboys Meet Moses (1994).
I likhet med brodern arbetade Aki Kaurismäki på 1990-talet utomlands med stöd av internationell samfinansiering och skådespelare från olika länder. I Hired a Contract Killer (1990) är en anekdotisk och tragikomisk berättelse om en fransk man som anlitar en lejd mördare för att döda honom efter att han upplevt att hans liv förlorat sin grund. Bohemliv (1992) är en modern version av Henri Murgers roman, som blivit mest känd i Giacomo Puccinis operaversion. I Kaurismäkis tolkning är berättelsen en elegisk skildring av tristessen i Paris, av de moderna svältkonstnärernas inre glöd, lycka och sorg.
Med Håll i scarfen, Tatjana (1994) återvände Kaurismäki till hemlandet och det melankoliska landskapet i 1960-talets Finland, där två vanliga finländska män möter två kvinnliga turister från Sovjetunionen. Moln på drift (1996) fortsätter på samma tema som ”arbetartrilogin” med en berättelse om vardagen i recessionens Finland, om ett äkta par som förlorar sina arbeten och kämpar för ett människovärdigt liv.
År 1999 tog Kaurismäki åter upp en klassiker, med sin ”stumma euroversion” av Juhani Ahos roman Juha. Samma motiv används i en stumfilm av Mauritz Stiller, en talfilm av Nyrki Tapiovaara från 1930-talet och en färgfilm av T. J. Särkkä från 1950-talet. Berättelsen har även gestaltats i operaform av kompositörerna Aarre Merikanto och Leevi Madetoja.
Enligt regissören inledde Moln på drift en ”Finlandstrilogi”, vars ”andra fristående del” utgjordes av Mannen utan minne (2002). Om trilogins öppningsdel skildrade arbetslöshet, handlar den andra delen om bostadslöshet, om utslagningen av en man som drabbats av minnesförlust och om hans långa väg tillbaka till ett människovärdigt liv. Mannen utan minne fick stor internationell framgång och vann flera pris, bland annat på filmfestivalen i Cannes.
I Finland har Aki Kaurismäki erhållit flera film- och kvalitetspriser, och i Frankrike har han i likhet med brodern förärats riddartecknet av Hederslegionen. Kaurismäki förlänades titeln akademiker 2008. Han har utmärkt sig som en särpräglad personlighet och oliktänkare som går sina egna vägar också i sina offentliga uttalanden.
Sakari Toiviainen
Aki Olavi Kaurismäki, född 4.4.1957 i Orimattila. Föräldrar Jorma Kaurismäki och Leena Kaurismäki. Sambo med konstnären Paula Oinonen.
VERK. Regisserat bl.a. följande långfilmer: Saimen-fenomenet (1981); Brott och straff (1983); Calamari Union (1985); Skuggor i paradiset (1986); Hamlet i affärsvärlden (1987); Ariel (1988); Leningrad Cowboys Go America (1989); Flickan från tändsticksfabriken (1990); I Hired a Contract Killer (1990); Bohemliv (1992); Håll i scarfen, Tatjana (1994); Leningrad Cowboys Meet Moses (1994); Moln på drift (1996); Juha (1999); Mannen utan minne (2000); Ljus i skymningen (2006). Tv-filmer: Dogs have no hell (2002); Bico. Visions of Europe (2004); Ljus I skymningen (2006); Le Havre (2011).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja (1992); R. Connah, K/K. A Couple of Finns and Some Donald Ducks. Cinema in Society (1991); M.-L. Hukkanen, Kaihon kultamaa. Valokuvia Aki Kaurismäen elokuvista (1997); S. Toiviainen, Levottomat sukupolvet. Uusin suomalainen elokuva (2002).
BILDKÄLLA. Kaurismäki, Aki. Foto: Keijo Kokko, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.