KAURISMÄKI, Mika


(1955– )


Filmregissör


Med sina tidiga filmer var Mika Kaurismäki den första i en våg av nya filmmakare som under 1980-talet satte fart på den stagnerade finska filmen. Kaurismäkis tillvägagångssätt är minimalistiskt och frigörande, även om hans filmer alltid har sina utgångspunkter i traditionella genrer som thrillers, komedier, västern-, äventyrs- och science fiction-filmer. Tillsammans med sin bror Aki Kaurismäki har han rönt framgångar även utomlands.

 

Mika Kaurismäki föddes i Orimattila men kom på grund av faderns arbetsplatsbyten att tillbringa sin barn- och ungdom på olika håll i Finland. Han intresserade sig för film redan som liten, och började som 16-åring spela in egna filmer med hjälp av en Super-8-kamera. Efter avlagd studentexamen studerade han ett år vid ett universitet i Tyskland, varpå han 1977 kom in på filmskolan Hochschule für Fernsehen und Film i München. Fyra år senare utexaminerades Kaurismäki med diplomarbetet Lögnaren. Filmen tilldelades Risto Jarva-priset vid Tammerfors filmfestival 1981, vilket innebar ett omedelbart genombrott för den unge regissören. Lögnaren var inte så mycket influerad av den traditionella finska filmen som av den franska nya vågen. I sitt tillvägagångssätt lekte Kaurismäki med förhållandet mellan film och verklighet, med roller, citat, hänvisningar och insideshumor.


 

Mika och Aki Kaurismäki samproducerade dokumentärfilmen Saimen-­fenomenet, som under sommaren 1981 följer ett rockbands turné i insjöarnas Finland. Som genomgående tema förmedlar filmen känslan av att en era inom den finska rockmusiken håller på att gå mot sitt slut.


 

I De arvlösa fortsatte Mika Kaurismäki sin skildring av den unga generationens livskänsla, livsstil och identitetssökande. Filmen kan ses som en roadmovie, men den stora mängd ”action” som vanligtvis färgar denna genre är inte den viktigaste komponenten i De arvlösa. Det centrala utgörs här av intellektets och känslornas spel, ett moraliskt sökande i en omoralisk värld. År 1984 regisserade Kaurismäki Klanen, en filmatisering av Tauno Kaukonens vidlyftiga roman om en kriminell släkt. På ett traditionellt episkt sätt skildrar Kaurismäki livsvillkoren på båda sidor om den ibland suddiga gränsen mellan rätt och fel. Rosso (1985) är ytterligare en film om att resa och söka. En siciliansk yrkesmördares liv och identitet skakas i sina grundvalar då han kommer i kontakt med den finska naturen och livsstilen.


 

Cha Cha Cha (1989) är ett hopp in i kome­dins värld. Handlingen kretsar kring väntan på ett miljonarv och de förvecklingar bytet av roller kan leda till. I Pappers­stjärnan från samma år målar Kauris­mäki upp en fotomodells öde och skildrar här­igenom utnyttjandet av kvinnor och offent­lighetens fällor. Zombie och spöktåget från 1991 är i sin tur en historia om en rock­musiker som genom att dränka sig i alko­hol och sin egen fantasivärld tyst vill protestera mot rådande samhällsnormer.


 

Kaurismäki började i slutet av 1980-­talet söka sig utomlands och till internationella samproduktioner. Helsinki Napoli All Night Long utspelar sig i det mångkulturella Västberlin, och bland rollinnehavarna förekommer flera internationella skådespelare. Filmen skildrar ett finsk-italienskt äktenskap och innehåller element både från gangsterhistorier och svart komedi. I Amazon (1990) är en finländsk bankdirektör ute på äventyr i Brasilien. Filmen utvecklas efter hand till ett begrundande av den västerländska människans förhållande till naturen och till ett nödrop för regnskogen och indian­kulturen. The Last Border – viimeisellä ­rajalla (1993, Vid den yttersta gränsen) var också internationellt finansierad och hade en skådespelartrupp med både inhemska och utländska aktörer. Filmen blandar element från västern-, science fiction- och våldsspäckade actionfilmer och handlar om såväl den enskildes som kollektivets kamp i ett av föroreningar ödelagt Norden år 2009. Condition Red från 1996 var ett nästan hel­amerikanskt företag. Filmen, som är en fängelseskildring och thriller, är en hyllning till B-filmens traditioner och mönster, och visar att Kaurismäki även behärskade denna typ av genre och produktionssätt.


 

Sedan mitten av 1990-talet har Mika Kaurismäki nästan uteslutande arbetat utomlands med internationella samproduktioner. Bland dessa kan nämnas den satiriska Hollywood-skildringen L.A. without a Map (1999), den tyska kriminalkomedin Highway Society (2000), en dokumentärfilm om Brasiliens mångfasetterade musikliv, Sound of Brazil (2002), och den internationella kärlekshistorien Honey Baby (2004).


 

År 2005 regisserade Kaurismäki filmen Brasileirinho, en musikdokumentär om den traditionella brasilianska choro-musiken, som återknyter till den tidigare musikfilmen från 2002. Sonic Mirror (2006), Kaurismäkis fjärde musikdokumentär, handlar om jazzbatteristen Billy Cobham.


 

Filmen Three Wise Men (2008) skildrar tre män som utbyter erfarenheter medan de dränker sina sorger på en karaokebar under en julafton, The House of Branching Love (2009) är en slapstickkomedi som kretsar kring ett nyss frånskilt par. År 2010 regisserade Kaurismäki dokumentären Vesku, om den finske film- och tv-komikern Vesa Matti Loiri.


 

Sakari Toiviainen


 

Mika Juhani Kaurismäki, född 21.9.1955 i Orimattila. Föräldrar Jorma Kaurismäki och Leena Kaurismäki. Gift med (1) diplomtranslator Paula Syväjärvi, (2) Cinira Diaz.


 

VERK. Lögnaren (1981); Saimen-fenomenet (1981); De arvlösa (1982); Klanen (1984); Rosso (1985); Helsinki Napoli – All Night Long (1987); Cha Cha Cha (1989); Pappersstjärnan (1989); Amazon (1990); Zombie och spöktåget (1991); The Last Border – viimeisellä rajalla (1993); Tigrero. A Film that was Never Made (1994); Condition Red (1996); L.A. without a Map (1999); Highway Society (2000); Sound of Brazil (2002); Honey Baby (2004); Brasileirinho (2005); Jackpot 2 (2006); Sonic Mirror (2008); Three Wise Men (2008); The House of Branching Love (2009); Vesku (2010).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja (1992); R. Connah, K/K. A Couple of Finns and Some Donald Ducks. Cinema in society (1991); M.-L. Hukkanen, Kaihon kultamaa. Valokuvia Aki Kaurismäen elokuvista (1997); S. Toiviainen, Levottomat sukupolvet. Uusin suomalainen elokuva (2002).


 

BILDKÄLLA. Kaurismäki, Mika. Foto: Ilpo Lukus, 1987. Uusi Suomis bildarkiv.