Teuvo Tulio var en av den finska filmens starkaste och mest personliga regissörer, en mästare på erotiska melodramer. Standardteman i Tulios filmer var passionsfyllda triangeldramer och den fallna kvinnans roll i det patriarkaliska samhället.
Theodor Tugai, som Tulio ursprungligen hette, hörde till en turkisk släkt som emigrerat till Lettland. Släkten hade även polska och persiska rötter. Theodor föddes 1912 på tåget mellan Riga och S:t Petersburg, och erhöll lettiskt medborgarskap. Sina tio första levnadsår tillbragte han på sina farföräldrars bondgård i Lettland, där även folkskollärarinnan Elisabeth Wolff hjälpte till med pojkens uppfostran. Theodors mor hade vid denna tid flyttat till S:t Petersburg för att inleda en bana som balettdansös. Hon hade även gift om sig med den polske officeren Peter Derodzinsky. Theodor kom aldrig att träffa moderns andra make men bar trots detta hans namn när han som 10-åring flyttade till Finland tillsammans med modern och hennes tredje man, finländaren Alarik Rönnqvist. I skriftskolan återtog Theodor sin fars efternamn.
Theodor Tugai bodde på Skatudden i Helsingfors och gick i tysk skola. Efter avslutad skolgång fick han arbete i hamnen. Han blev vän med Valentin Ivanoff, sedermera Vaala, som fick honom att intressera sig för film. Tugais mor och en vän till familjen, agenturfirman Fennicas ägare Armas Willamo, hjälpte de unga männen med att samla ihop ett startkapital, och på så sätt föddes Fennica-Filmi. Vaala regisserade, Tugai var skådespelare, och tillsammans skrev de filmernas manus, som bl.a. inspirerats av zigenarromantiken. Den minderårige men förvånansvärt mogne Tugais förebilder var exotiska hjärtekrossare som Rudolph Valentino och Ramon Navarro. Från och med filmerna Svarta ögon och Zigenarcharmören, båda från 1929, började man också tala om Tulio som ”Finlands Valentino”.
Efter avslutat samarbete med Vaala fann Tugai en mecenat i biografägaren Abel Adams, som gav honom fria händer att under pseudonymen Teuvo Tulio inleda en egen regissörskarriär. Han skaffade sig nu även finskt medborgarskap. Temat för sin första film, från 1936, hämtade Tulio ur Johannes Linnankoskis novell Kampen om Heikkilä gård, vars dramatik, mystik och lantliga miljö fascinerade honom. Manus skrevs av författaren Yrjö Kivimies, som tillhörde gruppen Tulenkantajat, och i huvudrollen sågs Tulios före detta skolkamrat samt goda vän Regina Linnanheimo. Linnanheimo involverades i filmen redan på manusstadiet, något som gav henne möjlighet att växa in i rollen. Tulio och Linnanheimo gjorde sammanlagt tio filmer tillsammans.
I motsats till rådande kutym tänkte Tulio även på den svenska marknaden, och filmatiserade som sitt nästa arbete F. E. Sillanpääs roman Silja på både finska och svenska, ett tillvägagångssätt han fortsatte med efter kriget. Filmens banbrytande höskullsromantik sågs som skandalös, men försvarades av Sillanpää själv, och filmen rosades både av kritikerna och av biografpubliken. Tulios tredje film Frestelse blev däremot ingen större framgång.
Abel Adams dog 1938, och Tulios första film som fri producent kom att bli den av intensiva kärleksscener och halsbrytande forsränningar fyllda Sången om den eldröda blomman, en Don Juan-historia av Linnankoski. Unelma karjamajalla (Fäbodsdröm) spelades in under den sista fredssommaren innan vinterkriget, och de pastorala miljöerna ger en lyrisk bild av det agrara Finland som redan då höll på att försvinna.
När fortsättningskriget brutit ut beordrades Tulio till fronten, där han i egenskap av filmare i informationskompaniet följde krigshändelserna både i Ladogakarelen och på Olonetsnäset. Med sig hade han tidningskorrespondenterna ”Ula” Ollila från Helsingin Sanomat och Gunnar Johansson från Hufvudstadsbladet.
Mot slutet av kriget och kort därefter regisserade Tulio filmerna Sådan du ville ha mig och Kärlekens kors. Melodramerna behandlade det ena av Tulios favoritteman, kvinnans fördärv och lidande i det patriarkaliska samhällets virvlar, gestaltat i historien om den oskuldsfulla flickan från landet som i storstaden tvingas prostituera sig. Sådan du ville ha mig rönte framgång även i Sverige, och till och med det amerikanska filmbolaget Paramount fick upp ögonen för den finländske regissören. Tulios andra favorittema, det passionerade triangeldramat, behandlades i hans följande film, Oroligt blod, i vilken svartsjukan driver en människa till vansinnets brant.
Efter andra världskrigets slut fortsatte Tulio dels på sina standardteman i filmer som I lidelsens famn och Svartsjuka, men även med nya motiv i Forsfararna, En brottslig kvinna och Det gick mig i blodet. Hans starkt expressiva och aggressiva stil kom dock under 1950-talet att bli gammalmodig, och Tulio miste såväl den stora publikens som filmkritikernas stöd, något som inte tycktes hindra hans filmer från att bli än mer personliga och provocerande.
I början av 1960-talet blev Tulio ombedd att regissera en film om jetsetdrottningen Tabe Slioors liv, där Slioor skulle spela sig själv. Hon drog sig dock ur, så filmen Det började med äpplet färdigställdes aldrig som det var tänkt utan klipptes om, något som fick regissören att dra sig ur projektet och stämma producenten för brott mot upphovsrättslagen. Härefter arbetade Tulio under lång tid med en nyfilmatisering i färg av Kärlekens kors, kallad Sensuela. I början av 1970-talet ansågs filmen dock vara för sexuellt explicit, klassades som pornografisk och förbjöds till en början helt. Förbudet kom senare att hävas, men filmen belades med straffskatt och visades aldrig på biograferna i Helsingfors.
Tulio uppskattade kvinnlig fägring, men gifte sig aldrig. Han var omtyckt och respekterades av sina kollegor, även om han i sitt arbete var något av en diktator. Med tiden blev han en enstöring och drog sig till slut helt tillbaka från offentligheten.
Ända från början av sin karriär har Tulio setts som en av de finska regissörer som bäst behärskat filmspråket. Han blev känd genom sina 1930-talsklassiker, medan hans efterkrigstida filmer ansågs vara litterärt sett värdelösa och ha en föga trovärdig replikföring. Under 1980-talet visades filmerna på tv och kom i samband med detta att omvärderas. Tulios stil och visioner visade sig ha genomslagskraft ännu efter flera årtionden, och han lyftes fram som den ledande regissör av melodramer han var.
Tulios tre första filmer förstördes i en brand i Adams-Filmis lager 1959, de övriga filmerna har utgjort ett viktigt restaureringsobjekt för Finlands filmarkiv. År 1996 gav Teuvo Tulio slutligen sitt medgivande till en retrospektiv presentation av sin produktion, och väl var det: sällan har den yngre generationen med lika stor iver bekantat sig med gamla finska filmer som blev fallet med Teuvo Tulios melodramer.
Markku Varjola
Theodor Antonius Tugai (Derodzinsky), senare Teuvo Tulio, född 23.8.1912 i S:t Petersburg, död 8.6.2000 i Helsingfors. Föräldrar Alexander Tugai och Helena Garschin (senare Derodzinsky, Rönnqvist).
VERK. Kampen om Heikkilä gård (1936); Silja (1937); Frestelse (1938); Sången om den eldröda blomman (1938); Vihtori och Klaara (1939); Unelma karjamajalla (1940); Sådan du ville ha mig (1944); Kärlekens kors (1946); Oroligt blod (1946); I lidelsens famn (1947); Forsfararna (1949); En brottslig kvinna (1952); Svartsjuka (1953); Det gick mig i blodet (1956); Det började med äpplet (1962); Sensuela (1972).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Suomalaisen elokuvan yksinäinen susi Teuvo Tulio. Biografi i 14 delar. Tidningen Jaana 3–18 /1874; Suomen kansallisfilmografia I–VIII (1989–1999); S. Toiviainen, Suurinta elämässä. Elokuvamelodraaman kulta-aika (1992); Tulio. Levottoman veren antologia. Red. S. Toiviainen (2002); L. Tykkyläinen & M. Mattila & J. Seitajärvi, Intohimon vallassa. Teuvo Tulion kuvamaailman esittely (2003).
BILDKÄLLA. Tulio, Teuvo: Kari Uusitalo, Suomalaisen elokuvan vuosikymmenet (1965).