Tyyne Leivo-Larsson var från 1940-talet ända fram till slutet av 1960-talet en av de mest inflytelserika kvinnliga politikerna i Finland. På 1950-talet var hon upprepade gånger minister. Vid den konflikt som på 1950-talet splittrade det socialdemokratiska partiet stödde hon Emil Skogs grupp. Leivo-Larsson utnämndes till republiken Finlands första kvinnliga ambassadör, med Oslo som stationeringsort.
Tyyne Leivo-Larsson gick, trots att hon kom från ett arbetarhem, i läroverk i mellanskolan Uusi suomalainen tyttökoulu (Nya finska flickskolan) i Helsingfors. Skolans föreståndarinna Hanna Asp ivrade för att även kvinnor skulle utveckla sina talanger och skaffa sig ett yrke. Som kontorsföreståndare vid Finlands Landsorganisation utvecklade Leivo-Larsson sina språkkunskaper genom att sköta organisationens utländska kontakter. Utöver svenska lärde hon sig då också engelska och tyska. Arbetsgivaren gav henne också tillstånd att studera vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu (Samhälleliga högskolan) i Helsingfors. I sitt arbete lärde hon känna ledande fackföreningsmän och blev intresserad av samhällsfrågor.
Vid tiden för splittringen inom fackföreningsrörelsen övergick Tyyne Leivo-Larsson i Helsingfors stads tjänst, med anställning vid drätselkontoret. Samtidigt började hon sin verksamhet i ledningen för det socialdemokratiska Arbetarkvinnoförbundet (Työläisnaisliitto) och i Helsingfors stads barnskyddsnämnd. Redan innan andra världskriget hörde hon till de socialdemokratiska kvinnor som verkade inom kvinnliga samarbetsorganisationer, bl.a. i ledningen för traditions- och kulturföreningen Kalevalaiset naiset (Kalevalakvinnorna). Detta arbete intensifierades under vinterkriget, då Leivo-Larsson verkade inom Folkhjälpen och på uppdrag av Statens informationsverk företog en föredragsturné till Sverige och Norge med avsikt att utverka stöd för Finland. I maj 1941 ledde hon som ordförande för Kvinnornas arbetsberedskapsförbund en resa till Tyskland, där man bekantade sig med kvinnornas arbetsberedskap. Kommunisterna kritiserade denna resa hårt efter kriget och på nytt i samband med bildandet av Fagerholms minoritetsregering, då Leivo-Larsson stämplades som nazisympatisör och rentav som nazist. År 1941 fick hon en tjänst som föreståndare för utställningen om arbetarskydd och välfärd vid socialministeriet. Efter kriget fick Leivo-Larsson allt viktigare uppgifter. År 1946 blev hon ordförande för Arbetarkvinnoförbundet.
År 1948 valdes Leivo-Larsson till riksdagsledamot och utsågs till minister i K. A. Fagerholms minoritetsregering, som bildades efter valet. Utnämningen till minister kom som en överraskning även för henne själv. Många hade väntat sig att uppdraget skulle gå till Martta Salmela-Järvinen, men Leivo-Larssons språkkunskaper kan ha inverkat på att hon blev vald.
Under åren 1948–1958 utsågs Leivo-Larsson till minister flera gånger. Sammanlagt var hon minister i fem år under denna period. Som minister deltog hon i många internationella konferenser och möten, arrangerade bl.a. av Internationella arbetsorganisationen (ILO), Nordiska rådet, Interparlamentariska unionen och de socialdemokratiska partiernas internationella samarbetsorganisation Socialistiska internationalen.
Som socialminister var Leivo-Larsson med om att utarbeta och förverkliga den Fagerholmska regeringens tämligen detaljerade socialpolitiska program. Den viktigaste uppgiften var att få till stånd ett program för social bostadsproduktion, Arava. Leivo-Larsson var också socialminister i Urho Kekkonens femte regering, som bildades 1954 och som inledde den viktiga beredningen av folkpensionsreformen 1956. Minister Leivo-Larsson gav direktiv om hur lagförslaget skulle utvecklas inför en kommitté ledd av Toivo Pentikäinen, som var chef för försäkringsavdelningen vid socialministeriet. Till direktiven hörde en ökning av understödsdelarna och inkomstramarna. Målsättningen var att förbättra löntagarnas ställning i folkpensionsreformen. Leivo-Larssons direktiv syftade också till att förbättra kvinnornas ställning så att ensamstående kvinnor redan vid 63 års ålder kunde erhålla det av kommittén rekommenderade åldersstödet. Leivo-Larsson ledde det ministerutskott som behandlade kommitténs förslag.
Liksom många andra socialministrar hamnade Leivo-Larsson i konflikt med Sjömansunionens ordförande Niilo Wälläri. Det skedde då hon genomförde lagen om sjömanspensioner. När Leivo-Larsson fortsatte som socialminister i Fagerholms andra regering beredde hon lagstiftningen om arbetspensioner. Hon valdes till det socialdemokratiska partiets partidelegation av partikongressen 1955 och då partiet började splittras hörde hon sålunda till skogiternas grupp. Hon föll ur partiets ledning vid den extraordinarie partikongressen 1957 och uteslöts ur partiet året därpå tillsammans med sin partiavdelning, de socialdemokratiska yrkeskvinnornas klubb. Partiavdelningen hade upptagit den från partiet uteslutna Martta Salmela-Järvinen som medlem.
Tyyne Leivo-Larsson blev emellertid socialminister i Reijo Kuuskoskis tjänstemannaregering, i vilken också andra som hörde till den socialdemokratiska oppositionen var med. Hon väckte en viss uppmärksamhet då uppdraget som ställföreträdande statsminister i regeringen tillföll henne. I enlighet med den nya lagen skötte hon därmed statsministerns åligganden i dennes frånvaro.
I augusti 1958, medan Kuuskoskis regering ännu var verksam, utnämnde president Urho Kekkonen Leivo-Larsson till ambassadör i Oslo. Tyyne Leivo-Larsson blev sålunda Finlands första kvinnliga ambassadör. Utnämningen hade karaktären av belöning, och var förbunden med samarbetet mellan president Kekkonen och skogiterna. På så sätt riktade den sig mot Leskinens falang, som då ledde det socialdemokratiska partiet. Å andra sidan var det också en naturlig lösning då Norge styrdes av en socialdemokratisk regering. Leivo-Larsson hade goda förbindelser med de socialdemokratiska ledarna i hela Norden.
Leivo-Larsson vistades i Norge fram till 1965 och innehade från 1959 också ackreditering i Reykjavík. Relationerna till Norge präglades av ett livligt umgänge, och ambassadören deltog aktivt i samarbetet på många plan. Men relationerna utmärktes också av spänning. Under sitt statsbesök vårvintern 1961 gjorde Kekkonen Sovjetunionens budskap till sitt och varnade det Natoanslutna Norge för alltför nära relationer till Förbundsrepubliken Tyskland och för kärnvapen. Leivo-Larsson fick då genom att vädja till Sanoma Oy:s vd och styrelseordförande Eljas Erkko, som först motsatt sig att sända en reporter från Helsingin Sanomat för att rapportera om statsbesöket, honom att ändra sitt beslut. I ett brev till presidenten konstaterade Leivo-Larsson att en del personer i Helsingfors strävat efter att finna bevis på antipati mot Norge i händelserna under besöket. Kekkonen föreslog i flera sammanhang att Norden skulle förklaras som en kärnvapenfri zon, vilket föranledde norska spekulationer om Kekkonens motiv.
Sedan Leivo-Larsson pensionerat sig från uppdraget som ambassadör i Norge valdes hon till ordförande för kvinnoförbundet inom det skogitiska Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF). Vid valet 1968 valdes hon till riksdagsledamot för ASSF och därefter till medlem av riksdagens utrikesutskott. Trots att en försoning med SDP framskred var hon inte speciellt hågad att återvända till det gamla partiet; hon betonade efter enandet att ASSF borde ha bevarats och var missnöjd över att de som hört till ASSF sköts åt sidan.
Tyyne Leivo-Larsson hade i motsats till många andra ledande kvinnliga socialdemokrater nära relationer över partigränserna redan före kriget. Dessa omfattade i synnerhet andra kvinnor. Hon hörde till kvinnogrupperna Kuutoset (de sex) och Viitoset (de fem), som regelbundet träffades för att utbyta åsikter och information i synnerhet under krigstiden. I bägge grupperna ingick hustrur till kända män från Framstegspartiet.
Tyyne Leivo-Larssons man ingenjör Bror Larsson tjänstgjorde som chef för kraftverksbolaget Imatran Voimas laboratorium. Makarna reste mycket, både tillsammans och var för sig.
Tyyne Leivo-Larsson var en banbrytande kvinna. Hon var den tredje i ordningen som kvinnlig minister och den första ambassadören. Om hennes målmedvetenhet vittnar att tre direktörer vid Folkpensionsanstalten avskedades 1954 på hennes initiativ, p.g.a. alkoholmissbruk. Hennes kön bidrog kanske till somliga av de utnämningar som kom henne till del, men ingen ifrågasatte hennes energi och kompetens i arbetet.
Som socialdemokrat företrädde Leivo-Larsson en reformism som under kriget ledde till ett nära samarbete med de borgerliga. Hon hade också en vid vän- och bekantskapskrets utöver partigränserna. Att hon sökte sig till skogiterna och ASSF kan förklaras dels av arbetarpartiprägeln, dels av inflytandet från kvinnorörelsen. Men också hennes personliga relationer, bl.a. till Väinö Leskinen, spelade in.
Hannu Soikkanen
Tyyne Lilja Lindroos, sedermera Leivo, från 1937 Leivo-Larsson, född 3.3.1902 i Nykyrka i Viborgs län, död 1.8.1977 i Helsingfors. Föräldrar stenhuggaren Erik Lindroos och Sofia Vilhelmiina Saarinen. Gift 1937 med ingenjör Bror Nils Larsson.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tyyne Leivo-Larssons privatarkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. R. Friberg, Tyyne Leivo-Larsson. Suomalainen diplomaatti (2004); T. Leivo-Larsson, Elämässä tapaa ja tapahtuu (1970); E. Skog, Emil Skog, sosialisti ja patriootti muistelee (1971); H. Tiainen, Kun puolue räjähti (1968).
BILDKÄLLA. Leivo-Larsson, Tyyne. Uusi Suomis bildarkiv.