Skriv ut          Tillbaka

SALMELA-JÄRVINEN, Martta


(1892–1987)


Riksdagsledamot, verksamhetsledare, bokbindare


Martta Salmela-Järvinen var under 50 år en central gestalt inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Hon var en yrkespolitiker som i egenskap av riksdagsledamot och fullmäktigeledamot i Helsingfors samt inom olika organisationer arbetade för mödra-, barn- och åldringsvården. Under sitt långa liv hann hon uppleva de sociala omvälvningarna i början av 1900-talet, inbördeskrigets fasor, den stora depressionen på 1930-talet, undantagsförhållandena under krigsåren och slutligen en tryggare välfärdsstat.


 

När Ida Hellstedt, änka efter skräddaren Johan Hellstedt i Kylmäkoski, födde en dotter 1892 var barnets levnadsutsikter inte särskilt ljusa. Fadern hade begravts en månad tidigare, och flickebarnets tvååriga bror dog två månader senare i lungtuberkulos. Ida, som var 23 år gammal, blev ensam med dottern Martta. I enlighet med dåtidens lagstiftning utsågs en manlig släkting till Marttas förmyndare.


 

Som ensamstående förälder hade Ida Hellstedt små utkomstmöjligheter i landsbygdssamhället Kylmäkoski, och likt en växande skara av landsbygdens unga flyttade hon till huvudstaden. Efter att ha fått bostad och arbete, tog hon Martta, som hade stannat hos sin mormor, till staden. När Martta blev huvudstadsbo 1900 var hon åtta år gammal. Helsingfors präglades vid den tiden av en kraftig social omvälvning, när de som flyttat in från landet sökte sin plats i staden och arbetarorganisationerna samlade stora befolkningsgrupper i sina led. På gator och kaféer, vid demonstra­tioner och på arbetsplatser fördes livliga diskussioner om finskheten och om arbetar­rörelsens roll. I denna atmosfär växte Martta Hellstedt in i arbetarorganisationernas verksamhet och livsåskådning. Hennes mor, som i motsats till många andra i den första generationen av organisationsaktiva var läs- och skrivkunnig, drogs med i fackföreningsverksamheten och i annan organisationsverksamhet i arbetarhuset på Georgsgatan. Möten hölls också hemma hos medlemmarna när myndigheternas övervakning skärptes, och på detta sätt kunde Martta redan tidigt lära sig mötesteknik och få kunskap om den senaste politiska utvecklingen.


 

En annan faktor som formade Martta Hellstedts världsåskådning var lönearbetet. Hon började förvärvsarbeta som tioåring genom att sälja lösnummer av tidningen Työmies på gatorna som så många andra barn i arbetarstadsdelarna i den tidens Helsingfors. Efter att ha slutat i folkskolan som 14-åring avancerade Martta först från hjälpflicka till hembiträde och därefter till bokbinderiarbetare.


 

Springflickan Martta Hellstedt fick snart känna av den starka inre hierarkin inom arbetsgemenskapen. I slutet av 1800-talet hade fackföreningarna i Finland börjat samla betydande medlemsskaror precis som den politiska arbetarrörelsen, men något nämnvärt insteg vann fackföreningarna inte i den kvinnodominerade bokbinderisalen. I de manliga branscher som krävde stor yrkeskunskap var organisationsgraden däremot hög.


 

Martta Hellstedt hann delta i förvärvslivet i fyra år innan hon gifte sig 1910, 18 år gammal. I och med äktenskapet blev hon fri från sin förmyndare men blev i stället underkastad sin mans målsmannaskap. Målsmannasystemet utsattes för stark kritik efter lantdagsreformen 1906. Giftermålsbalken, som hade varit i kraft i närmare tvåhundra år, förnyades likväl först 1929. Efter att ha gift sig andra gången 1934 med journalisten Toivo Järvinen, var Martta Salmela-Järvinen även juridiskt en självständig kvinna.


 

Martta Hellstedt ingick sitt första äkten­skap med Eino Salmela, som var son till en stenarbetare. Paret fick fem barn, av vilka en son dog som ettåring. Tillsammans med sin andra man hade Martta Salmela-Järvinen två söner, av vilka den yngre dog som fyraåring. Fastän hustruns inkomster från bisysslor i allmänhet var mindre än mannens, var de i synnerhet bland arbetar­hushållen livsviktiga. Så var det också i familjen Salmela.


 

Hemmafruidealet var under början av århundradet starkt både bland medel- och arbetarklasskvinnor. Att stanna hemma med barnen var också vad Martta Salmela önskade. Emellertid var hennes 1910-tal en tid av ekonomisk knapphet. Hennes liv präglades av barnsäng, tillfälliga arbeten, mannens osäkra anställningar och perioder vid arbetsförläggningar samt bostadsproblem och äktenskapliga bekymmer.


 

Martta Salmela anslöt sig till Finlands socialdemokratiska parti (SDP) 1917, under den intensiva period av politisk organisering som följde efter den ryska revolutionen. Även Salmela smittades av den revolutionära entusiasmen, och hon började efter de långa åren hemma på nytt delta i organisationsarbetet.


 

Under tiden efter inbördeskriget 1918 måste Martta Salmela ensam bära ansvaret för sin familj efter att mannen fängslats av politiska orsaker. Liksom i många andra arbetarfamiljer i 1920-talets finländska städer var barnens far alltså frånvarande. Salmela skötte familjens försörjning med bistånd av sin mor och med stöd av det tillskott som två inneboende bidrog med. Beslutsammare än tidigare gick hon in för att söka mera permanent och välbetalt arbete. En sådan möjlighet uppenbarade sig 1921, när SDP behövde en resande kvinnlig talare. Salmela fortsatte sitt arbete i partiet och var under de följande tre åren byrå­föreståndare på det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Från denna uppgift gick hon vidare till den bättre avlönade befattningen som byråföreståndare för Nylands socialdemokratiska krets. Året därpå återvände hon till kvinnoförbundet som sekreterare. Hon fortsatte att arbeta på ledande poster i förbundet ända till 1965, då hon med hänvisning till sin höga ålder lämnade ordförandeskapet.


 

Vid sidan av lönearbetet deltog Martta Salmela-Järvinen i nykterhets­arbetet bland barn och unga, skrev i tidningar, ingick i ett teatersällskap och deltog i kvinnoförbundets verksamhet för gamla och semesterhemsverksamheten. I kampen om arbetarrörelsens politiska riktning fanns det efterfrågan på slagfärdiga personer med erfarenhet av organisationslivet. Salmela-Järvinen hade redan klara karriärmål såväl inom den kommunala som inom den statliga sfären, och även litterära ambitioner, särskilt som dramatiker. Hennes energi fick inte längre utlopp genom ett osynligt, träget arbete i organisationernas kulisser, utan hon ville ta steget ut i offentligheten. Politikerrollen lärde hon sig bemästra inom kommunalpolitiken i Helsingfors i slutet av 1920-talet.


 

Salmela-Järvinen valdes till riksdags­ledamot för SDP 1939. Stämningen i riks­dagen var spänd inför krigshotet, och ­familjen splittrades genom att yngsta sonen skickades till mormodern på landet och äldsta sonen tjänstgjorde i armén på Karelska näset. Vinterkrigets första månader tillbringade Salmela-Järvinen på riksdagssammanträden i Kauhajoki, dit landets folkrepresentation hade flyttats. Hon hade även många uppdrag i Helsingfors, där hon var medlem i bl.a. Nordiska hjälpen, som evakuerade barn undan kriget. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade genast efter krigsutbrottet öppnat arbetsstugor i flera städer, vilket sysselsatte förbundets sekreterare.


 

Efter att ha återvänt från Kauhajoki till Helsingfors i februari 1940 sammanställde hon tillsammans med två ledande kvinnor inom förbundet, Miina Sillanpää och Tyyne Leivo-Larsson, en skrivelse enligt vilken förbundets medlemmar även skulle tillåtas vara medlemmar i Lotta Svärd-­organisationen. Deklarationen framkallade motstridiga känslor inom bägge organisationerna, och den hade långtgående följder. Senare har ställningstagandet setts som ett uttryck för Martta Salmela-Järvinens ”högerpolitik”, eftersom hon under denna period var fast förankrad i partiets s.k. Tannerfalang.


 

Under den kortvariga fredsperioden efter vinterkriget samlade Martta Salmela-Järvinen sin familj och köpte en liten sommarstuga, en gammal kvarn, som sedan blev en viktig andhämtningsplats under de politiskt turbulenta åren efter kriget. Under fortsättningskriget befann hon sig igen i egenskap av sekreterare för sitt förbund i en central position när beredskapsarbetet på hemmafronten skulle organiseras. Hon deltog bland annat i Kvinnornas arbetsberedskapsförbund, som hade grundats hösten 1939 och som organiserades om 1940. Salmela-Järvinen var även ordförande för organisationen Gränshjälpen, som hade grundats 1940 för att hjälpa befolkningen i gränstrakterna.


 

Till skillnad från vinterkriget var fortsättningskriget och perioden därefter en tid av livlig aktivitet i riksdagen – även ur ett kvinnoperspektiv. Lagen om moderskapsbidrag reformerades, sambeskattningen återinfördes och en lag om snabbkolonisation stiftades. De kommunala mödra- och barnrådgivningsbyråerna inledde sin verksamhet och barnmorske- och hälsosystersystemen infördes, vilket var viktiga framsteg för arbetarkvinnorörelsen. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade ända sedan 1920-talet inriktat sin verksamhet på att förbättra familjernas utkomst och de gifta kvinnornas ställning. Salmela-­Järvinen var bl.a. delaktig i en riksdagsmotion om att utreda denna fråga. Motionen ledde till att en kommitté tillsattes, och som ett resultat av dess arbete publicerades 1948 den första heltäckande studien av de gifta kvinnornas ställning i Finland.


 

Salmela-Järvinen var även sitt förbunds representant i Befolkningsförbundet (Väestö­liitto) och en central gestalt när det socialdemokratiska systemet med mödra­hem skapades. Hon var den första ordföranden för delegationen för Stiftelsen Barnens Dag 1957–1958. Hon medverkade också till att nöjesparken Borgbacken, som ägs av stiftelsen, öppnades 1950. Efter kriget riktade hon i allt högre grad in sitt sociala intresse på att utveckla ålderdomshemmen samt semesterverksamheten för mödrar och barn.


 

Kriget var uppenbart en avgörande period för politikern Martta Salmela-­Järvinen. Hon fick större tyngd även inom SDP, och i riksdagsvalet 1945 fick hon det största antalet personliga röster i Nylands valkrets. Vid den första splittringen av arbetarrörelsen 1918–1920 hade Martta Salmela valt den reformistiska riktningen till skillnad från sin man Eino Salmela, som deltog i kommunisternas underjordiska verksamhet. Paret skilde sig när mannen kom ut ur fängelset 1927. Likaså representerade Salmela-Järvinen sitt partis högerflygel när partiet omprövade sin linje under andra världskriget.


 

Under den socialdemokratiska rörelsens andra splittring (1959–1973) förde den redan pensionerade Martta Salmela-Järvinens­ vägval henne till oppositionen inom partiet och ledde till att hon uteslöts 1959. Hon anslöt sig till Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF), som hon även representerade i riksdagen. Tecken på splittringen inom partiet kunde skönjas redan i början av 1950-talet. De inre spänningarna inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet utmynnade i en offentlig strid vid representantmötet 1956, där en opposition av unga kvinnor angrep Martta Salmela-Järvinens och Tyyne Leivo-Larssons hegemoni. Salmela-Järvinen hade visserligen redan tidigare noterat att det fanns ett gryende motstånd, för hon avgick som sekreterare för kvinnoförbundet 1953 efter att ha suttit på posten sedan 1937. Partikommittén lämnade hon 1955. Hon sällade sig till Emil Skogs falang 1956 och verkade som chefredaktör för Työväenjärjestöjen tiedotus­keskus (Arbetarorganisationernas informationscentral) tidning 1956–1957.


 

Den uppgång i Salmela-Järvinens politiska karriär som hade börjat under kriget fick ett tydligt slut i och med dessa val. I samband med den slutliga brytningen 1958 utträdde det socialdemokratiska kvinnoförbundet ur partiet medan Martta Salmela-­Järvinen uteslöts. Hon återinträdde i partiet 1973. Bland arbetarorganisationerna var det kvinnoförbundet som behövde mest tid för att enas: Socialdemokratiska kvinnor i Finland grundades i maj 1979. Martta Salmela-Järvinen var då 87 år gammal och bodde på ålderdomshemmet Käpyrinteen vanhainkoti, grundat av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.


 

Martta Salmela-Järvinen hade haft litteraturen som hobby redan på 1920-talet. Hon skrev regelbundet i arbetartidningarna och försökte få avsättning för sina pjäser. Den långvariga och inte alltid så framgångsrika rollen som dramatiker byttes i samband med en period av självrannsakan under 1960-talet ut mot memoarförfattarens och resulterade i en fyrdelad självbiografi. Uteslutningen ur partiet och övergången till ASSF ökade hennes behov att nedteckna sina erfarenheter. Den sista delen är snarare en diskussionsöppning än en memoarbok. Den slutar 1959, som var en mycket dramatisk tid. Martta Salmela-Järvinen, var då enligt gängse uppfattning en 67-årig pensionär. År 1962 tilldelades hon titeln socialråd. Hon deltog ännu länge i samhällslivet och publicerade sin sista bok som 88-åring.


 

Maria Lähteenmäki


 

Martta Helena Hellstedt, från 1910 Salmela, från 1934 Salmela-Järvinen, pseudonymer Helena, Matleena, född 31.3.1892 i Kylmäkoski, död 16.9.1987 i Helsingfors. Föräldrar skräddaren Johan Oskar Hellstedt och Ida Maria Elki. Gift med (1) stenhuggaren Eino Filemon Salmela 1910, (2) redaktören Toivo Salomon Järvinen 1934.


 

PRODUKTION. Kun se parasta on ollut (1965); Alas lyötiin vanha maailma (1966); Taipui vaan ei taittu­nut (1966); Kaikissa meissä vikaa on (1968); Miina Sillanpää – legenda jo eläessään (1973); Tuhannen tarinan talo (1980). Ett flertal helaftons- och miniatyrskådespel, se Finlands författare 1917−1944 (1981).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv i Folkets arkiv, Helsingfors. M. Lähteenmäki, Mahdollisuuksien aika. Työläisnaiset ja yhteiskunnan muutos (1995); A. Pitkänen, Martta Salmela–Järvisen poliittinen toiminta 1944−65 (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1992).


 

BILDKÄLLA. Salmela-Järvinen, Martta. Riksdagen, bildarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4883-1416928957489

 

Upp