Lauri Pohjanpää är främst känd som en mästerlig fabeldiktare. Flera generationer av barn lärde sig hans djurfabler på vers utantill. Lyriken utgjorde dock endast en liten del av Pohjanpääs livsgärning. Han publicerade även romaner, noveller, skådespel, religiösa skrifter och barnböcker. Pohjanpää inledde sin karriär som journalist och var länge religionslärare och präst.
Lauri Pohjanpää föddes i Helsingfors 1889 som son till skräddarmästaren Kaarle Henrik Nordqvist. Barndomshemmet låg vid Bulevarden och han växte upp i huvudstadens centrum. Därifrån flyttade familjen till Tammerfors 1898. Efter studentexamen 1908 återvände Pohjanpää till Helsingfors för att studera, och förutom några kortare perioder var det där han levde och verkade.
Pohjanpää har själv uppgett att det var hans mors sång som fick honom att bli präst. Det är möjligt att psalmtraditionen även inverkade på hans tidiga intresse för poesi. Pohjanpääs egentliga litterära uppvaknande skedde redan under skoltiden, då han upptäckte Eino Leinos lyrik. Båda såg sin diktarbegåvning som en gåva av Gud. Grundformen för Pohjanpääs poetiska uttryck blev psalmernas formbundna rytm och stämningsmåleri, även om han som ung magister våren 1912 också studerade litteratur i Paris och bekantade sig med modernismens olika uttrycksformer. Hans beundran för Leinos lyrik gav upphov till intresset för sånglyrik; ett intresse som ytterligare befästes under det intensiva psalmboksarbetet på 1920- och 1930-talen.
Lauri Pohjanpääs äldre bror Arvi Pohjanpää, författare även han, studerade juridik. Bröderna gick i Finska reallyceet i Tammerfors, där speciellt rektorn, läraren i tyska och franska Eino Sakari Yrjö-Koskinen, spelade en viktig roll för Lauri Pohjanpääs utveckling. En av hans klasskamrater i Tammerfors råkade vara den blivande författaren Frans Emil Sillanpää. Vänskapen fortsatte även efter skoltiden; de två vännerna bodde tillsammans i Helsingfors tills Sillanpää lämnade studierna och återvände till barndomsmiljön i Tavastkyro. Andra nära vänner som Pohjanpää även bodde ihop med under studietiden var Juhani Siljo och Kyösti Wilkuna. Under inbördeskriget 1918 kom Pohjanpää till Tammerfors med erövrarna och satt vid den sårade vännen Siljos dödsbädd. Han berördes även starkt av Wilkunas frivilliga avsked från livet 1922.
Redan under skoltiden hade Pohjanpää inlett sin tidningsbana som medarbetare vid Tammerforstidningarna Tampereen Sanomat och Aamulehti. I Helsingfors blev han redan under sitt första studieår redaktionssekreterare på veckobladet Raataja, som utgavs av gammalfinska studenter. Journalistkarriären fortsatte vid Uusi Suometars redaktion 1913 och 1915. Samtidigt arbetade Pohjanpää under några år som lärare och föreståndare för folkhögskolan i Hartola i östra Tavastland. Han återvände till huvudstaden som lärare 1917.
Pohjanpää var kurator för de tavastländska studenternas nation Hämäläis-Osakunta 1916–1918 och ordförande för studentkåren 1917–1918. Också studenterna förberedde Finlands självständighet. Pohjanpää deltog i jägarrörelsens hemliga verksamhet för att skicka ungdomar till militärutbildning i Tyskland. Tillsammans med filosofie magister Erik Grotenfelt och studenten B. Backberg utsågs Pohjanpää att utarbeta ett manifest där studenterna tog ställning i statsfrågan. Pohjanpää skrev ned en resolution som antogs vid ett stort studentmöte. Slutorden löd: ”Vi studenter äro övertygade om att stunden snart är inne för Finlands nationella självständighet. För att nå detta mål skärpa vi all vår kraft och förmåga.” Hösten 1918 hade Pohjanpää rest till Tyskland på inbjudan av den tyska regeringen. Resenärerna nödgades konstatera att kejsardömet höll på att gå under. Inför Adolf Hitlers Tyskland kände sig Pohjanpää främmande. I det självständiga Finland såg han som sin uppgift att tala för försoning och samhällsfred.
Pohjanpääs politiska aktivitet slocknade efter 1918. Han började följa sin inre, andliga röst. Trots att han kommit på god väg som författare, forskare och lärare studerade han teologi, och han prästvigdes 1925. Pohjanpää var ändå inte tvungen att överge skrivandet, som låg honom varmt om hjärtat. Som den flitiga person han var kunde han kombinera världsligt och andligt arbete under resten av sitt liv. Det profana och det heliga kompletterade varandra igenom hela hans liv.
Från 1917 undervisade Pohjanpää i religion, historia och finska vid Helsingfors finska samskola. Vid sidan av det krävande skolarbetet utförde Pohjanpää sin andliga gärning: han var extraordinarie präst vid Helsingfors norra finska församling 1925–1939, och från och med 1939 ledde han församlingsarbetet i den snabbt växande stadsdelen Drumsö. Hans organisationsförmåga, uppövad redan under studietiden, kom väl till pass då den stora församlingen blev självständig 1956. Som ledare av församlingsarbetet var Pohjanpää både en auktoritet och en själfull predikant. Hans mångsidiga begåvning hade stor betydelse vid den omfattande psalmboksförnyelsen i den nya republiken Finland. Han var sekreterare för 1918 års kommitté för ett tilläggshäfte till den finska psalmboken. I boken Viides suomalainen virsikirja (1948, Femte finska psalmboken) berättar Pohjanpää om tillkomsthistorien för den femte finska psalmboken, som godkändes vid kyrkomötet 1938. Han var sakkunnig för 1928 års psalmbokskommitté, och då arbetet låg färdigt 1937 var han sekreterare för granskningsgruppen. Han gjorde även en betydande insats vid förnyandet av kyrkohandboken.
Medlemmarna av den femte psalmbokskommittén försökte undvika att ta med sina egna psalmer i boken. Ändå innehåller femte psalmboken två vackra psalmer av Pohjanpää. Pohjanpääs lyrik innehåller många djupsinniga bönliknande dikter.
Ända sedan den första diktsamlingen Mielialoja (1910, Sinnesstämningar) rör sig Pohjanpääs lyrik vid evighetens gränsmarker. Där möts ändligheten och det oändliga. Döden följer människan som en skugga för varje steg. Pohjanpää upplevde uppenbarligen en äldre broders dödsfall genom olyckshändelse i barndomen som en påminnelse om den himmelska saligheten. Förebudet om broderns död har gett upphov till många senare litterära teman. Pohjanpääs dikter om evigheten fördjupades av de förluster som drabbade både hans närmaste krets och hela folket 1918 och under andra världskriget. I verket Väärään hautaan (1927, I fel grav) berättar han stillsamt och med medkänsla om personer som råkat eller försatt sig i skuggan av andra. Andra pärlor bland prosadikterna är en fantasi om världens undergång och den sista isbjörnens ankomst till ett kylslaget Helsingfors i diktsamlingen Kottaraisen huilu (1947, Starens flöjt). Pohjanpää är ändå främst känd som en mästerlig fabeldiktare. Flera generationer av barn kan hans djurfabler utantill, t.ex. ”Kurki ja joutsen” (Tranan och svanen) och ”Viisi jyvää” (Fem korn). De humoristiska djurfablerna är skrivna på vers, och de karaktäriseras av en rytm som lätt fastnar i minnet och en fyndig sensmoral.
Av Pohjanpääs produktion är omkring en tredjedel religiösa publikationer och inbegriper andaktslitteratur, läroböcker och kyrkohistoriska publikationer. Pohjanpää medgav själv att han även som präst var ”pedagog, en ordets förkunnare”. Många av böckerna har förmodligen tillkommit i samband med undervisning eller församlingsarbete. I verket Pyhien saatto kautta aikain (1946, Helgonens tåg genom tiderna) som består av korta, kyrkohistoriska personporträtt, lyfter Pohjanpää fram religiösa ledare som varit vägvisare även på hans egen andliga väg. En sådan är tysken Friedrich Schleiermacher, vars begrepp ”evangelisk teologi” står nära kärnan i Pohjanpääs egna texter. Enligt Schleiermacher är ”tro varken tanke eller gärning, endast känsla”. Också många andra korta personporträtt som Pohjanpää utförde innefattar för den tiden ovanligt kunskapsstoff, t.ex. en studie över de finska väckelserörelsernas ”andliga mödrar” i boken Jumalan aseita (1938, Guds vapen). Senare tids kvinnoforskning har uppmärksammat dessa andliga mödrar ur nya synvinklar.
Lauri Pohjanpääs teologiska arbete belönades av teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet som utnämnde honom till hedersdoktor 1955.
Kaarina Sala
Lauri Henrik Pohjanpää (tidigare Nordqvist), född 16.7.1889 i Helsingfors, död 2.7.1962 i Helsingfors. Föräldrar skräddarmästaren Kaarle Henrik Nordqvist och Ida Wilhelmina Kourlaa. Gift 1920 med lärarinnan i huslig ekonomi Arla Augusta Rossander.
PRODUKTION. Lehtoset ja Mehtoset (1910); Mielialoja (1910); Uusi kevät ja muita runoja (1917); Ainon ja Liisan kesätoimet (1918; Ainos och Lisas sommarsysslor 1918); Ristiritarit. Runoja (1920); Iäisyyden edessä (1921); Kultaiset langat ja muita kertomuksia (1923); Nouse, ole kirkas (1923); Metsän satuja ja muita runoja (1924); Syvemmälle. Lyhyitä tutkiskeluja (1925); Graalin malja. Runoja (1926); Satu kolmesta pienestä porsaasta (1926); Sielukellot. Uskonnollisia runoja (1926); Hengessä ja totuudessa (1927); Väärään hautaan (1927); Oodi elämälle. Runoja (1928); Oppikoulun Raamatun historia (1928); Lähemmäs, Jumala, sua (1929); Kiurun tupa. Lausuttavia runoja (1930); Väsyneet kädet. Uskonnollisia runoja (1930); Herran eteen (1931); Sininen hämärä (1933); Ministerikoulu. Yksinäytöksinen huvinäytelmä (1935); Kouluveräjä 1(1936); Kärsimys ja elämä. Uskonnollisia runoja (1936); Kesäyön laulu. Romaani (1937); Onnellinen koti (1937); Jumalan aseita. Henkilökuvia (1938); Kouluveräjä 2 (1939); Mustarastas. Runoja (1941); Tähän asti on Herra meitä auttanut (1941); Päivän kilvoitus. Koettelemusten aikana (1942); Kirkonkellot. Kertomuksia (1943); Valitut runot (1943); Tietä etsimässä läpi pimeän ajan (1944); Voitto ja muita kertomuksia (1944); Elämän kuvastimessa (1945); Hän rakastaa (1945); Jouluaatto. Joulurunoja lapsille ja vanhemmille (1946); Pyhien saatto kautta aikain (1946); Päivä menee pilveen. Pienoisromaani (1946); Kottaraisen huilu. Metsän satuja (1947); Eteenpäin ja ylöspäin (1948); Viides suomalainen virsikirja. Syntyhistoria (1948); Aamu ja ilta ja muita runoja (1949); Muistojen saatto (1950); Mestari (1952); Ylentäkää sydämet (1952); Kirjoja ja ihmisiä (1953); Meren kaupunki. Runoja (1954); Pilgrimerna. Finsk lyrik (1954); Jäähyväiset koululle (1955); Tie, totuus ja elämä (1955); Jänis ja kilpikonna (1956); Suurin kaikista on rakkaus (1956); Katso, Jumalan Kaaritsa (1957); Päivä ja yö (1957); Valikoima runoja (1958); Anna von Toll ja muita kertomuksia (1959); Varjele sydämesi (1959); Kaksi sukupolvea (1960); Ylös Jerusalemiin (1961); Lastenrunoja (1962). Se även: Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aleksis Kivestä Martti Merenmaahan (1954); M. Huovinen, Helena Anhava kertoo isästään kirjailija Lauri Pohjanpäästä. ”Isä pystyi olemaan läsnä”. Kotiliesi 14/1989; P. Mattila, Lauri Pohjanpää. Valvoja 82/1962; J. Niemi, Lauri Pohjanpään teosten keskeisiä teemoja. Kaikuja Hämeestä XII (1969); P. Piirto, Maisteri- ja maakuntarunoilijoita. Suomen kirjallisuus VI (1967); F. E. Sillanpää, Päivä korkeimmillaan. Suhteita ihmisiin ja ihmisryhmiin (1956); V. Ylijoki, Lauri Pohjanpää – Suven ja kuoleman runoilija. Kotimaa 14.7.1989.
BILDKÄLLA. Pohjanpää, Lauri. SKS/Litteraturarkivet.