I egenskap av professor vid Helsingfors universitet dikterade E. N. Setälä länge inriktningen av forskningen om det finska språket och litteraturen. Som riksdagsledamot, senator och minister var han med om att utforma det självständiga Finlands kulturpolitik och grundlagar.
Setälä, som i dopet erhöll namnen Nestor Emil – han bytte senare förnamnens ordningsföljd – tillhörde en bondesläkt från Satakunda. Redan som liten visade Emil Nestor sig vara mycket ivrig att lära sig läsa och vetgirig. Under nödåret 1867 insjuknade fadern Otto i tyfus och avled. Modern Sofia, som råkade i svårigheter, ansåg det klokast att överlåta den begåvade gossen som fosterbarn till sin barnlösa syster Vilhelmiina Heikkilä. Denna var gift med sin kusin Lauri August Palonen. Emil Nestor gick i folkskolan i Loppis och sändes därefter genom sina fosterföräldrars försorg till normallyceet i Tavastehus, varifrån gossen sedan utexaminerades som laudaturstudent.
Setälä, som var mycket intresserad av det finska språket, var i likhet med många andra av normallyceets gymnasister förtretad över att man var tvungen att studera språket med hjälp av Euréns svenskspråkiga grammatik. Uppmuntrad av docent Arvid Genetz, som i skolan undervisade i finska och svenska, författade Setälä på eget initiativ, efter att ha studerat svårtydda tyskspråkiga källor, en finsk satslära som publicerades 1880 och användes som lärobok i skolans högre klasser, samtidigt som författaren själv gick i skolans sjunde klass. I förhållande till sitt vetenskapliga värde har prestationen kanske fått väl mycket beröm men den visade i alla fall att skolgossen var en exceptionell filologisk begåvning.
Som Finska Litteratursällskapets stipendiat insamlade Setälä under skoltiden bygdemål i sina hemtrakter. Han inledde sina universitetsstudier 1882 och slutförde dem snabbt och med bravur. Doktorsavhandlingen, som behandlade utvecklingen av modus och tempus inom de finsk-ugriska språken, blev färdig genast efter promotionen i slutet av 1886. I avhandlingen beträdde Setälä helt nya vägar genom att från Tyskland införa den moderna junggrammatiska forskningsmetoden i den finska språkforskningen. Avhandlingen fick beröm och lyfte honom inom kort som 23-åring till docent och sedermera till primusdoktor vid promotionen 1890.
Som docent började Setälä samla material för en komparativ fonetisk historia över de östersjöfinska språken. Åren 1888–1890 företog han forskningsresor till voterna, vepserna och liverna, men bedrev även studier under kända forskares handledning i Sverige, Danmark, Tyskland och Ungern samt i Konstantinopel. Första delen av den omfattande studien kom ut under titeln Yhteissuomalainen äännehistoria I–II. Konsonantit (1890–1891, Samfinsk fonetisk historia, Konsonanterna), men fortsättningen, som behandlade vokalerna, underlät han att publicera, eftersom han ansåg att den var föråldrad i ljuset av en ny stadieväxlingsteori. Även om arbetet förblev ofullbordat kan det vid sidan av doktorsavhandlingen anses vara hans mest vägande vetenskapliga prestation. Avhandlingen var under långa tider en hörnsten i utforskningen av och undervisningen i det finska språket och en bibel för ”Setäläs skola”.
Det omfattande verkets första del, Yhteissuomalaisten klusiilien historia (De samfinska klusilernas historia, 1890) hade publicerats som en speciminationsavhandling för den professur i finska språket och litteraturen som blivit ledig efter August Ahlqvist. Setäläs medtävlare var den 16 år äldre Arvid Genetz, en bekant lärare redan från skolåren i Tavastehus. Dennes speciminationsarbete om finskans partikelformer var medelmåttig, men hans mera omfattande produktion, ålder och erfarenhet avgjorde utnämningen till hans favör. Den uppdelning av professuren som länge varit aktuell förverkligades dock inom kort, varefter även den 29-årige Setälä blev professor 1893. Genetz, som var äldre, hade med anciennitetens rätt valt professuren i finsk-ugrisk språkforskning, varför Setälä erhöll professuren i finska språket och litteraturen. Hans mod och lusten att påverka visade sig genast då han som den förste vid universitetet började använda finska vid konsistoriets sammanträden.
Tjänsten hade besatts i skarp konkurrens, vilket ledde till att förhållandet mellan Setälä och Genetz förblev kyligt. Genetz saknade den karisma med vilken Setälä samlade unga förmågor omkring sig. Konstellationen förblindade omdömet till och med litet väl mycket. Genetz forskning kring vokalsystemet har nämligen ansetts vara mera tillförlitlig än Setäläs motsvarande forskningar. Setälä hade snabbt röjt sig sin bana till toppen, men framgången efterlämnade också en sur bismak. Fred Karlsson har påvisat att Setälä använde sig också av forskningsetiskt sett betänkliga metoder.
Setälä, som svingat sig upp från sina bonderötter, knöts under tiden för besättandet av professuren även i övrigt till den akademiska bildade klassen. Han gifte han sig med professor Julius Krohns dotter Helmi 1891. Som universitetslärare förnyade den energiske Setälä undervisningen inom sitt ämne, bland annat genom att satsa på seminarieundervisning. Som professor publicerade Setälä 1896 på tyska ett betydande verk om teorierna kring stadieväxlingen. Verket väckte stort intresse men också kritik, och det kunde inte permanent befästa sin ställning. Utomlands hade man studerat frågan redan före Setälä, som dock inte heller presterade en helt slutgiltig teori.
Setäläs organisatoriska begåvning kom till i takt med att hans auktoritet växte. Ett initiativ av honom i Finska Litteratursällskapet ledde till att man grundande serien Suomen kielen muistomerkkejä (Finska språkets minnesmärken). Tillsammans med svågern Kaarle Krohn gjorde han en landvinning genom att 1901 inleda utgivningen av tidskriften Finnisch-ugrische Forschungen. De läroböcker i finska som Setälä utgav, av vilka den första var Suomen kielen lauseoppi, skriven redan under skolåren, blev rentav klassiker. Läroböckerna kom ut i talrika nya upplagor och användes i läroverken och vid universitetet långt in mot slutet av 1900-talet.
Den lingvistiska forskningsriktning som Setälä skapade, inom vilken klarläggandet av fonetikens historia intog en central plats, var förhärskande i Finland ännu mellan världskrigen. Hans skolas inflytande sträckte sig ända till 1960-talet och verkade även hämmande på andra inriktningar; strukturalistisk och generativ språkforskning, vilka länge blev satta på undantag, fick vänta på att kunna göra sig gällande.
Setälä var även intresserad av politiska och sociala frågor. Han tillhörde ursprungligen gammalfinnarna men närmade sig i början av 1900-talet och den s.k. förtrycksperioden en ungfinsk åskådning, vilket ledde till att han råkade ut för de makthavandes misstankar. I de brev han publicerade i tidskriften Valvoja under pseudonymen Spectator försvarade han, trots sträng censur, Finlands rättigheter. Setälä verkade i ledningen för det ungfinska partiet från 1902 ända till partiets upplösning 1918. I enkammarlantdagen och senare i riksdagen var han ledamot av och ordförande för det viktiga grundlagsutskottet (1907–1908, 1921–1922, 1924), och han tillhörde också den blandade rysk-finska kommitté vars uppgift var att avge utlåtande om rikslagstiftningen.
Efter marsrevolutionen 1917 utnämndes Setälä till ledamot av Oskari Tokois senat och till chef för ecklesiastikexpeditionen. Sedan socialdemokraterna lämnat senaten fungerade han under några månader som ekonomiedepartementets tjänstförrättande viceordförande (statsminister), då senaten sammanträdde i stympad form och förhållandena präglades av stor osäkerhet och oro. Som medlem av P. E. Svinhufvuds självständighetssenat fortsatte han som ordförande för ecklesiastikexpeditionen. Det sägs att självständighetsförklaringens ordalydelse till stor del bär hans signatur.
Som det självständiga Finlands första undervisningsminister visade sig Setälä vara en mycket kunnig och mångsidig kulturorganisatör. Tillsammans med Skolstyrelsens överdirektör Mikael Soininen drog han upp riktningarna för förverkligandet av den försenade, men mycket betydelsefulla allmänna läroplikten. Han deltog även aktivt i förnyandet av religionsfrihetslagen.
I kampen om statsförfattningen 1918 omfattade Setälä den monarkistiska linjen och anslöt sig till det nya Samlingspartiet, vilket innebar att han hamnade i den politiska oppositionen sedan partierna i centern, vilka stödde republiken, kommit till makten. Utnämningen till minister i Köpenhamn underlättade hans kontakter med den berömde danska språkforskaren Vilhelm Thomsen, med vars dotter Kristi han 1913 hade ingått ett andra äktenskap. Samtidigt blev han även minister i Budapest, vilket framstod som naturligt mot bakgrunden av de långvariga band till Ungern som knutits genom den språk- och kulturhistoriska forskningen.
Hörnstenen i Setäläs språkpolitik var att genom en i grundlagen stadfäst tvåspråkighet dämpa motsättningarna i landet. Samtidigt kunde man vänta sig att just han skulle skrida till åtgärder för att utvidga den eftersatta finskspråkiga undervisningens ställning vid universitetet. För att nå en lösning på frågan utvecklade han en principmodell, enligt vilken undervisning skulle meddelas på bägge språken i proportion till de studerandes antal.
Principen förverkligades i universitetets 1923 förnyade statuter, ehuru man till följd av en politisk kompromiss tillfogade ett antal rent svenskspråkiga professurer i enlighet med de krav anhängarna till den s.k. linjeindelningen ställde. Det faktum att Kivimäkis regering ännu på 1930-talet förlitade sig på Setäläs sakkunskap visar att den allmänna lösningen var liberal. Situationen hade dock förändrats, eftersom den svenskspråkiga undervisningen vid universitet blivit verkligt hårt trängd som en följd av de finsknationella strömningarna. I stället för en liberal ”sann tvåspråkighet” favoriserade utvecklingen en isolerande linjeindelning, och 1937 års språkreform utformades därefter.
Ett Intresse som anslöt sig till Setäläs rötter i bondemiljö var hans lust att äga och bruka jord, något som karaktäriserade den dåtida bildade klassen; han var i flera avseenden en ”skrävlande husbonde, för vilken all jord man kunde se från stugans fönster skulle vara egen”. År 1893 köpte han sommarstället Kallioniemi i Kristina nära S:t Michel. För den jäktade Setälä låg ägorna i Kristina dock onödigt långt borta och även förbindelserna dit var besvärliga. Då Setäläs lille son Veikko drunknade i Kristina 1920 kan detta ha varit den yttersta orsaken till hans beslut att förvärva ett annat sommarställe närmare Helsingfors, där han sedermera bodde i Främre Tölö.
Setälä köpte den Hjeltska villan Lepola vid stranden av Tusby träsk och alldeles i grannskapet till Sibelius Ainola och till andra bemärkta konstnärer. Fastigheten med en herrgårdsliknande villa fick heta Toimela och kom efter utvidgningar att omfatta ca 60 hektar jord; på gården fanns en stor kreatursbesättning. Setälä upprätthöll goda förbindelser med sina berömda grannar, speciellt med husbonden på Halosenniemi, konstnären Pekka Halonen. I Tusby åtnjöt Setälä stor uppskattning som en vänlig och älskvärd person, och tusentals Tusbybor följde Setälä, som avlidit under en tågresa, på hans sista resa till Helsingfors, där han hedrades med statsbegravning.
Veli-Matti Autio
Nestor Emil Setälä, Emil Nestor, född 27.2.1864 i Kumo, död 8.2.1935 på tåget mellan Helsingfors och Träskända. Föräldrar rusthållaren Otto Setälä och Sofia Heikkilä. Gift med (1) författarinnan Helmi Anni Krohn 1891, (2) Kristiane (Kristi) Nicoline Thomsen 1913.
PRODUKTION. Zur Geschichte der Tempus- und Modusstammbildung in den finnisch-ugrischen Sprachen (1886); Lisiä suomalais-ugrilaisen kielentutkimuksen historiaan (1891); Nykyaikuisen kielentutkimuksen periaatteista (1891); Elias Lönnrot ja suomenmielisyys (1898); Suomen kielioppi (1898); Äidinkielen oppikirja kansakouluja varten (1899); Suomen kielen oppikirja alkeisopetusta varten (1900); Zur Herkunft und Chronologie der älteren germanischen Lehnwörter in den Ostseefinnischen Sprachen (1906); Kalevalan kääntäjistä ja käännöksistä (1909); Studien aus dem Gebiet der Lehnbeziehungen (1912); Väinämöinen und Joukahainen (1914); Mathias Alexander Castrénin satavuotispäivänä (1915); Zur Frage nach der Verwandschaft der finnisch-ugrischen und samojedischen Sprachen (1915); Språkstriden i Finland. Stockholm (1920); Kielentutkimus ja oikeakielisyys (1921); Johdanto Suomen suku teokseen (1926); Sana- ja asiatiedusteluja vanhojen uskomustenalalta I−II (1928); Sammon arvoitus. Isien runous ja usko I (1932); Ehto und ihta (1935); Kaukovälähdyksiä. Sampo ei puuttunut sanoja (1939), Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. N. Setäläs arkiv, Riksarkivet; E. N. Setäläs arkiv. Finska Litteratursällskapets litterära arkiv, Helsingfors. Festgabe E. N. Setälä zum 60. Geburtstage dargebracht vom Ungarischen Institut an der Universität Berlin. Berlin (1924); Kieli ja kansatieteellisiä tutkielmia. Juhlakirja Professori E.N. Setälän kuusikymmenvuotispäiväksi 27.11.1924 (1924); Memoria saecularis E. N. Setälä 27.11.1964 (1964); F. Karlsson, E. N. Setälä vaarallisilla vesillä. Tieteellisen vallankäytön, käyttäytymisen ja perinteen analyysi (2000); S. Setälä, Kallioniemi – isänmaa. Muistelmia lapsuuden kesäkodin vieraskirjan taustalta (1945); S. Setälä, Nuori sanaseppä. Kertomus E. N. Setälän elämänpiiristä hänen lapsuusvuosinaan ja kouluaikanaan (1954); S. Setälä, Levoton veri. Kertoelma isäni E. N. Setälän ja äitini Helmi Krohnin nuoruudesta, esivanhemmista ja lapsuuteni kodista (1966); V. Vares & K. Häkkinen, Sanan valta. E. N. Setälän poliittinen, yhteiskunnallinen ja tieteellinen toiminta (2001).
BILDKÄLLA. Setälä, Emil Nestor. Foto: Ateljé Rembrandt. SKS/Litteraturarkivet.