SOININEN, Mikael


(1860–1924)


Överdirektör vid Skolstyrelsen, 
minister, professor


Mikael Soininen var en lärare, forskare, politiker och tjänsteman som energiskt drev folkskoleidén och genomförandet av en allmän läroplikt. Inom pedagogiken företrädde han det Herbart-Zillerska synsättet, enligt vilket undervisningen ska avancera från konkreta iakttagelser till abstrakta begrepp. Som undervisningsminister och riksdagsman var han en av de bärande krafterna bakom den aktiva kulturpolitiken under början av självständighetstiden.


 

Mikael Soininens far Johan (Janne) Viktor­ Johnsson avancerade till främsta ledet inom det finska prästerskapet och blev kyrkoherde i Jockas (Juva) och assessor vid domkapitlet. Han valdes 1884 till biskop i Borgå stift men hann inte tillträda ämbetet på grund av sitt frånfälle samma år. Modern Anna Stenius var sonsonsdotter till Jacob Stenius d.ä., en känd kyrkoherde i Pielisjärvi på 1700-talet. I släkten fanns en stark bildningsgrund på vilken Mikael Soininen och hans syskon kunde bygga vidare. Två av hans bröder blev läkare och två blev jurister. Juristbrodern Eliel blev senator och prokurator, adlades 1904 och tog då namnet Soisalon-Soininen. Han föll kort därefter offer för ett politiskt attentat. Av Mikael Soininens systrar blev två lärare.


 

Sin barndom tillbringade Mikael Soininen i Kuhmo. Han tog studentexamen vid lyceet i Kuopio 1879 och blev filosofie kandidat 1883 med en mångsidig ämneskombination där de klassiska språken latin och grekiska var huvudämnen. Den flitige studenten hann även delta i samhälleliga aktiviteter som medlem i studentorganisationen Suomalainen Nuija samt Savolax-karelska nationen. I egenskap av nationens stipendiat reste Soininen entusiastiskt runt i sitt hemlandskap och samlade in etnografiskt material.


 

Mikael Soininen visade sig som student vara en intellektuellt vaken och fördomsfri anhängare av radikala europeiska idéströmningar. Han var intresserad av den berömde engelske filosofen Herbert Spencers tankar och ville plöja nya fåror för den pedagogiska forskningen och debatten i Finland. Den hegelianska pedagogiska traditionen, som betonade idén om staten och anden samt förmedlingen av stora kunskapsmängder, gjorde inget stort intryck på honom.


 

Soininen sökte och fick våren 1884 det Backmanska stipendiet på 2 000 mark för att bekanta sig med skolor i Förenta staterna. Med stöd av detta stipendium gjorde han 1884–1885 en studieresa som skulle revolutionera den finländska pedagogiken och skolpolitiken. Efter att först ha publicerat ett par artiklar om den omtvistade samundervisningen sammanställde Soininen sin doktorsavhandling Koulutoimesta Pohjois-Amerikan Yhdysvalloissa (1887, Om skolverksamheten i Nordameras förenta stater) utifrån det material han hade samlat. I avhandlingen drog han upp konturerna till ett program för hur bildningsförhållandena i Finland skulle förbättras. Verket betonade i hög grad den yttre organiseringen av skolan.


 

Redan under sin Amerikavistelse hade Soininen blivit allt mera övertygad om att i synnerhet folkskolan borde stärkas och att den skulle göras till en verkligt grundläggande skola enligt så kallad enhetsskolemodell. Enligt opponenten Emil Böök var tanken på en framtida enhetsskola ”en ren fantasiprodukt”. Han ställde sig också främmande till Soininens positiva inställning till idén om att den konfessionella religionsundervisningen skulle överföras från statens skolor till söndagsskolorna enligt amerikansk modell.


 

Efter publiceringen av doktorsavhandlingen fick Soininen nya impulser särskilt av den danska filosofen och pedagogen K. Kroman, vars tankar om att stärka undervisningen i matematik och naturvetenskap vann gehör hos Soininen. Han ville nämligen – trots att han var lärare i latin och grekiska – uttryckligen försvaga de klassiska språkens dominerande ställning i skolundervisningen. Spencers och Kromans inflytande var starkt synligt i Soininens tänkande ännu i speciminationsskriften Om induktiv metod i undervisningen 1891.


 

I sin speciminationsskrift visade Soininen redan ett tydligt intresse för den Herbart-Zillerska pedagogiska filosofi som vann allt större spridning i Tyskland. Waldemar Ruin, som hade blivit professor i pedagogik och didaktik 1888, spred ivrigt denna riktning i Finland, och under hans inflytande anslöt sig Soininen snabbt som dess anhängare. Denna nya strömning, som utvecklades som motvikt till hegelianismen, hade startats av de framstående tyska vetenskapsmännen Johann Friedrich Herbart och hans elev Tuiskon Ziller. De betonade i stället för insamling av ett stort kunskapslager betydelsen av att pedagogen gav en stark etisk fostran och väckte mångsidiga intressen hos eleven. Undervisningen skulle gå framåt stegvis från konkreta iakttagelser till de abstrakta begreppens värld.


 

Docent Soininens Herbartska period resulterade i början av det nya århundradet i en serie verk, Yleinen kasvatusoppi (1900, Allmän pedagogik 1911), Opetusoppi I (1901, Didaktik) och Opetusoppi II (1906) vilka utgör höjdpunkten i hans akademiska undervisning och forskning. Genom dessa verk samt föreläsningar och otaliga artiklar etablerade Soininen den Herbart-Zillerska riktningen som en långvarig huvudströmning inom den finska universitets- och seminarieundervisningen.


 

Den vetenskapliga forskningen och det praktiska undervisningsarbetet vid Helsingfors finska samskola och docenturen vid universitetet hade länge tagit merparten av Soininens arbetstid, men så småningom gled han allt mera in på utvecklingen av folkskolväsendet i praktiken, vilket skulle bli en viktig del av hans karriär.


 

Soininen vände ett nytt blad i sitt liv genom att först ta tjänst som folkskole­inspektör i Tavastland 1897 och lite senare som föreståndare för det nygrundade lärarinne­seminariet i Heinola. Genom dessa uppdrag fick han ovärderlig praktisk erfarenhet av folkskolearbetet och dess brister. Han arbetade för radikala reformer och blev ett slags motkraft till den högsta skolförvaltningen, som representerade en försiktigare linje.


 

Att genomföra en allmän läroplikt blev det dominerande målet i Soininens skolpolitiska tänkande. Han ansåg att 1898 års förordning om distriktsindelning inte var tillräckligt effektiv för att sprida folkskolan. I Valvoja och andra tidningar tog han ofta ställning för folkskolan som en allmän grundläggande skola. Ur dessa inlägg utvecklades en debatt om hela skolsystemets struktur som varade i årtionden och tidvis gick mycket het.


 

Soininen ledde i över tio år läroplanskommittén för lantfolkskolan, som hade en mycket stor betydelse för utvecklingen av folkskoleundervisningens innehåll. År 1913 grundade han även en experimentell skola i Bocksbacka för att kunna följa upp hur läroplanen fungerade i praktiken. Han reste också flitigt utomlands och följde uppmärksamt utländsk litteratur.


 

År 1907 blev Soininen extra ordinarie professor vid universitetet. Utnämningen grundade sig framför allt på en strävan att effektivisera de feriekurser för folkskollärare som hade ordnats sedan 1890-talet. Professorn i finska E. N. Setälä, som hörde till Soininens ungdomsvänner, samt professorn i historia E. G. Palmén var hans mest inflytelserika uppbackare i universitetets konsistorium. Inom konsistoriet fanns också sådana som tvivlade på Soininens vetenskapliga kompetens och nyttan av professuren.


 

Soininen, som hade arbetat för att höja kvinnornas bildningsnivå och genomföra idén om samundervisning, hade under 1800-talet fått stämpeln som oppositionell och motståndare till det klassiska bildningsidealet och som förespråkare av en skola som tjänar det levande livet. Propagerandet för enhetsskoleprincipen ökade bara misstänksamheten bland dem som stödde det traditionella läroverket.


 

Soininen hörde till de mångsidiga universitetslärare som även lockades av en politisk karriär. Att finna sin plats på den politiska partikartan var ändå inte lätt för Soininen, eftersom han bekymrade sig över det finska partiets splittring. Han utvecklade till och med ett program som skulle samla leden på nytt. På grund av att understödet inte var tillräckligt stort övergav han sitt program och valde de undfallande gammalfinnarna, vars socialradikala agenda han kunde omfatta.


 

Redan under sin tid i Heinola blev Soininen vald till lantdagsledamot för det finska partiet 1907–1910. Som lantdagsledamot arbetade han särskilt för lagreformer gällande nykterheten och läroplikten, men ofärdsåren gjorde dem omöjliga att genomföra. Att lantdagsmannakarriären avbröts berodde också på en allvarlig sjukdom 1910.


 

När Skolstyrelsens överdirektör Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen dog 1917 och revolutionen i Ryssland strax därefter bröt ut i mars öppnades på nytt dörrarna för den förstelnade finska politiken, och Soininen fick en möjlighet att kröna sin framgångsrika karriär. Han fick åter hjälp av professor E. N. Setälä som länge hade intresserat sig för Soininens skolpolitiska idéer. På föredragning av Setälä, som hade blivit chef för ecklesiastikexpeditionen, utnämnde Oskari Tokois senat Soininen till överdirektör för Skolstyrelsen.


 

Som överdirektör gick Soininen in för att genomföra de skolreformer som hade fördröjts på grund av ofärdsåren. Möjligheterna till detta förbättrades när han, i och med att det finska partiet splittrades på grund av tvisten om regeringsformen 1918, igen började delta aktivt i politiken, nu som medlem i det liberala framstegspartiet. Han blev omedelbart undervisningsminister i Lauri Ingmans regering och behöll denna post även i Kaarlo Castréns och J. H. Vennolas centerregeringar. Under våren 1919 övervägdes allvarligt att han skulle bli statsminister, och han beredde till och med ett regeringsprogram, men riksföreståndare Gustaf Mannerheim gillade inte detta.


 

Som undervisningsminister och riksdagsman tog Soininen framför allt sikte på att få till stånd en lag om allmän läroplikt. De politiska förhållandena var mycket krävande. Soininen lyckades få vänsterns stöd för läropliktsreformen genom att ersätta den elementarundervisning som upprätthölls genom cirkulerande skolor organiserade av kyrkan med folkskoleundervisning som ordnades helt och hållet av kommunen.


 

Den läropliktslag som stiftades 1921 innebar en stor seger för den centerorien­te­rade kulturpolitiken, men Soininen misslyckades i två viktiga avseenden. För det första lyckades han inte genomdriva ett statsmonopol för läromedelsproduktionen. För det andra skulle alla elever i folkskolan enligt Soininen studera religion och etik som obligatoriskt ämne, en modell som likväl visade sig vara för idealistisk och förmyndaraktig. Högern, som opponerade sig, lyckades stoppa planen.


 

Som undervisningsminister fokuserade Soininen framför allt på läropliktsreformen. I andra centrala kulturpolitiska frågor, såsom religionsfrihetsreformen och reformen av lagstiftningen för Helsingfors universitet, tillämpade han en relativt försiktig linje och förordade de lösningar som de berörda institutionerna själva föreslog.


 

Under sina sista år nöjde sig Soininen, som då hade fyllt 60 år, med att leda Skolstyrelsen, som vid denna tid inte var något problemfritt ämbetsverk på grund av stora språkliga och organisatoriska konflikter. I början av 1924 – strax före sin död – drabbades han av ytterligare en prestigeförlust när regeringen genom en förordning beslutade att kraftigt banta organisationen i det ämbetsverk som han ledde.


 

Mikael Soininen hann även göra en stark insats för att utveckla nykterhets­arbetet och nykterhetsfostran. I Nykterhetens vänner fungerade han som sekreterare, styrelsemedlem och chef. Sekreterare för föreningen var han 1887–1889, och under denna tid fanns föreningens byrå i hans hem på Bulevarden 19 i Helsingfors.


 

Soininen drev energiskt på en utveckling av nykterhetsundervisningen. Han var en stark kraft som verkade i bakgrunden inom det nykterhetsarbete som leddes av Matti Helenius-Seppälä och Alli Trygg-Helenius, men på hans ansvar föll särskilt att utöva politiskt inflytande i riksdagen. Som riksdagsman och ordförande för förbudslagskommittén arbetade Soininen för en förbudslag, vilken emellertid inte kunde träda i kraft förrän efter ofärdsåren när landet hade blivit självständigt.


 

Till Soininens karaktärsdrag hörde en enveten omedgörlighet och absolutism. Denna 1880-talsradikals orubblighet kom till synes också i små frågor, han var t.ex. bland de första som vägrade ta emot magister- och doktorstiteln. Även på detta sätt demonstrerade han konsekvent sitt motstånd mot den klassiska traditionens dominerande ställning.


 

Veli-Matti Autio


 

August Mikael Johnsson, från 1907 Soininen, född 3.11.1860 i Kuhmoniemi, död 12.3.1924 i Helsingfors. Föräldrar biskopen Johan Viktor Johnsson och Anna Charlotta Stenius. Gift med (1) Elin Forsius 1886, (2) Linda Elina Puolanne (född Spolander) 1914.


 

PRODUKTION. Koulutoimesta Pohjois-Amerikan Yhdysvalloissa (1887); Om induktiv metod i undervisningen (1891); Yleinen kasvatusoppi (1900, Allmän pedagogik 1911); Opetusoppi I−II (1901, 1906); Kansakoulun jatko-opetuksen uudistus (1911); Lärobok i historia för folkskolor I−II (1912, 2 uppl. 1921); Maalaiskoulun uudistuksesta (1916, Lantfolkskolans omdaning 1916).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Mikael Soininens privatarkiv, Nationalbiblioteket. N. Liakka, Mikael Soininen raittiusmiehenä (1924); Mikael Soininen 3.XI. 1860−12.III.1924. Muistojulkaisu. Red. M. A. Sainio (1960); M. Soininen. Hänen täyttäessään 60 vuotta. Kasvatus ja koulu 6/1920; A. Voipio, Mikael Soinisen elämä (1944).


 

BILDKÄLLA. Soininen, Mikael. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4153-1416928956759

 

Upp