Åke Lindman vann sina första sporrar i offentligheten som fotbollspelare, men konstnärsbanan tog efter hand över. Från Svenska teaterns elevskola i Helsingfors gick vägen så småningom till den vita duken och därifrån till televisionen, där han först var skådespelare och senare regisserade många lovprisade filmer.
Åke Lindman var son till lastbilschauffören Väinö Järvinen, som dog då sonen var fyra år gammal. Modern Edit Selin var svenskspråkig, och Åke Lindman kom att bli fullständigt tvåspråkig. Efter att ha blivit änka gifte Edit Järvinen 1937 om sig med sin ungdomskärlek Gösta Lindman, som elva år senare adopterade Åke och hans två och ett halvt år yngre bror Tor. Samtidigt ändrades Åke Järvinens släktnamn till Lindman.
Sin fotbollskarriär började Åke Lindman som nioårig junior i Idrottsföreningen Kamraterna i Helsingfors (HIFK). Våren 1939 representerade han föreningen som medlem av juniorlaget och spelade från hösten 1944 i HIFK:s representationslag. Lindman spelade sammanlagt 306 matcher i HIFK:s stjärntröja. Första finska mästerskapet vann han 1947, och efter det kom han att fullgöra 29 landslagsuppdrag. Lindman spelade bl.a. i Finlands olympiska lag 1952.
Redan som tolvåring hade Lindman målet klart för sig: ”Jag skall bli skådespelare, och jag skall spela fotboll i Finlands landslag.” Teaterkarriären inledde han hösten 1943 som scenassistent på Svenska teatern och fortsatte ett år senare som elev i teaterns elevskola. Det första engagemanget som skådespelare kom efter avslutad skolgång tre år senare. Att dela tiden mellan fotboll och teater var i praktiken svårt, och när Lindman våren 1952 var tvungen att göra ett definitivt val så var det fotbollen som vann. Från denna tid finns en teckning där Åke Lindman klädd som Hamlet och med fotboll i hand står och funderar: ”To play or not to play?”
Åke Lindman inledde sin filmkarriär sommaren 1942 då han var springpojke för filmbolaget Warner Bros. Fyra år senare fortsatte karriären, då han var assistent i den svenska filmen Harald Handfaste, som spelades in i Finland. Den första stora rollen erbjöd Teuvo Tulio 1949 i melodramen Forsfararna, som spelades in på svenska och finska. I filmen spelade Lindman den yngre sonen på Yli-Koskela gård.
Lindman gjorde sammanlagt över femtio filmroller. Förutom i finska filmer medverkade han i svenska och amerikanska produktioner. För rollen som undersergeant Lehto i filmen Okänd soldat, regisserad av Edvin Laine 1955, fick han sin första Jussistatyett (den andra för regin av tv-filmen Den förtrollade vägen 1988). Andra stora filmroller som Lindman har spelat är forstmästaren i Den vita renen (1952), Eino Kustaala som prövar på att flytta från landet till staden i Men starkast är jorden (1955), den avdankade pastorn Samuel Bro i En man och hans samvete (1957), Urpo i Vi (1961) och ambulansföraren i Bågskytten (1982). Från 1960- till 1980-talet var Lindman även lokal kontaktperson och organisatör för flera amerikanska filmer som till vissa delar spelades in i Finland.
Lindman var egentligen mer intresserad av regi än av skådespeleri. När T. J. Särkkä, verkställande direktör for Finlands Filmindustri Ab (SF), regisserade En man och hans samvete (1957) spelade Lindman med i filmen och biträdde också honom i regiarbetet. Fem år senare biträdde Lindman igen Särkkä i regin av Månen är farlig. Lindmans regidebut Berätta det åt henne (1961) producerades likaledes av samma filmbolag, SF. Lindman hann regissera sammanlagt fyra filmer, innan bolagets produktion av matinéfilmer lades ner 1963.
Lindman anställdes hösten 1963 vid Tv-teatern. Fyra år senare började han som regissör vid tv och gjorde där ett långt och imponerande dagsverke, från 1978 som huvudregissör. Till Lindmans tv-produktion hör Is (1971), Stormskärs Maja i sex avsnitt (1976), Elämänmeno i tre avsnitt (1978, Dagligt liv), tre av fyra avsnitt i serien Harjunpää (1983–1995), Din vredes dag (1991) i sex avsnitt och förlagd till 1700-talets Helsingfors, och Bunden i tre avsnitt (1994). Lindman gick i pension från Rundradion 1993, men fortsatte arbeta med olika projekt. En film som låg honom särskilt varmt om hjärtat var Guldfeber i Lappland, en film och tv-serie om det utbredda letandet efter guld i Lappland på 1870-talet. Den blev färdig 1999, efter många motgångar och långa förberedelser. Framom främsta linjen, som skildrar ett svenskspråkigt infanteriregementes öden i fortsättningskriget, fick Lindman färdig 2004.
Lindmans första äktenskap slutade i skilsmässa, och 1956 gifte han om sig med aktrisen Anneli Sauli. Efter att också det andra äktenskapet upplösts fann Lindman 1968 sin tredje hustru i sångerskan och skådespelerskan Pirkko Mannola.
Åke Lindman fick statens filmpris 1968 och kyrkans filmpris året därpå för tv-filmen Tre långa år. Pro Finlandia-medaljen mottog han 1982 och Finlandspriset 1995. Åbo Akademi promoverade honom till hedersdoktor i statsvetenskap 2005. I egenskap av undersergeant Lehto ur Okänd soldat förekom Lindman som ett motiv i den frimärksserie i åtta delar som publicerades till filmens 40-års jubileum. Lindman kom 1992 ut med memoarboken ”Åke ja hänen maailmansa” (Åke och hans värld), redigerad av Heikki Eteläpää.
Kari Uusitalo
Åke Leonard Järvinen, fr.o.m. 1948 Lindman, född 11.1.1928 i Helsingfors, död 3.3.2009 i Esbo. Föräldrar lastbilschauffören Väinö Verneri Järvinen och Edit Irene Selin. Gift med (1) frisörskan Helena Kaja 1951–1955, (2) skådespelerskan Anneli Helena Sauli (född Savolainen) 1956–1963, (3) sångerskan, skådespelerskan Pirkko Mannola 1968.
VERK. Långfilmerna (regi): Gänget (1963); Ett skott på Cypern (1964); Guldfeber i Lappland (1999); Framom främsta linjen (2004); Tali-Ihantala 1944 (2007). Tv-filmerna (regi): Tre långa år (1969); Is (1972); Stormskärs Maja (1977); Harjunpää och antastaren (1975); Harjunpää och kalla döden (1983); Den förtrollade vägen (1986); Tjurens år (1988); Din vredes dag (1991).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Uusitalo, Elokuvakirja (1972); Suomen kansallisfilmografia IV–VII (1989–1998); Å. Lindman, Åke ja hänen maailmansa (1992).
BILDKÄLLA. Lindman, Åke. Foto: Kari Pekonen, 1985. Uusi Suomis bildarkiv.