Emil Schybergson hörde från 1880- till 1910-talet till de färgstarkaste politikerna i Finland. Han valdes in i borgarståndet vid ståndslantdagarna 1885–1905 och i enkammarlantdagen 1906–1917. Vid ståndslantdagarna representerade han svenska partiet och i enkammaren Svenska folkpartiet, ett namn som partiet antagit på Schybergsons förslag. Till utbildningen var han jurist och verkade största delen av sitt liv som bankman. Han var en populär skriftställare i ekonomiska ämnen, men ännu mera känd som skicklig debattör.
Emil Schybergson var yngst i en syskonskara om fem söner och en dotter till justitierådmannen i Åbo Arvid Magnus Schybergson och hans hustru Amanda. Dottern Ida hörde till de första kvinnliga folkskollärarna i Finland. Äldste sonen dog som barn, andre sonen Fredrik blev matematiklärare, men var sjuklig och dog relativt ung. De tre yngre sönerna – Gustaf, Gottfrid och Emil – blev alla välkända medborgare. Gustaf var en konsekvent konstitutionell jurist och kämpade bl.a. för medborgarnas möjligheter att ingå icke-kyrkliga äktenskap, Gottfrid var historiker och Emil bankman och politiker.
Efter juris utriusqueexamen 1877 var Schybergson verksam vid Finlands Bank och vid bankens lokala kontor, sist som föreståndare för kontoret i S:t Petersburg. Han trivdes emellertid inte med uppgifterna som statlig ämbetsman och lämnade 1890 centralbanken för att bli justitierådman i Helsingfors. På 1890-talet drogs Schybergson allt mer in i affärslivet och avgick från sin rådmanstjänst 1896. Tre år tidigare hade han valts till ordförande för Jockis Gods Ab och för Helsingfors folkbank som råkat i ekonomiska svårigheter.
Sedan Schybergson vid ett affärssamtal med direktören för Stockholms Enskilda bank K. A. Wallenberg fått löfte om kredit för att omorganisera Folkbanken till en mer solid bank, grundades 1896 Privatbanken i Helsingfors Ab. Den nya banken verkade i stort sett enligt samma principer som Enskilda banken i Stockholm och utvecklades snart till ett av Finlands betydande penninginstitut. På grund av stora lån i Sverige råkade banken i ekonomiska svårigheter efter hyperinflationen kring världs- och inbördeskrigen. Den övertogs av Nordiska föreningsbanken, utan ersättning till aktieägarna.
Vid sidan av bank- och affärsverksamheten skrev Schybergson flitigt i tidningspressen och i den av brodern Gottfrid redigerade Finsk Tidskrift. Han verkade också som kommunalpolitiker och lantdagsman. Schybergson tillhörde de centrala gestalterna i svenska partiet som opponerade sig mot undfallenhetspolitiken, och gjorde en uppvaktning hos kejsaren med anledning av kosackkravallerna i Helsingfors 1902. Sannolikt främst av denna anledning fängslades han i juni 1904 och förvisades till Nisjnij Novgorod, nordost om Moskva. På hösten beviljades han rätt att uppehålla sig utomlands och i början av 1905 rätt att återvända till hemlandet. Privatbanken hade då fått en ny verkställande direktör, Axel Ehrnrooth, och av sina överordnade ”belönades” Schybergson för deporteringen med förlust av banktjänsten. Han kompenserades när han 1906 utsågs till ordförande och verkställande direktör för Finlands hypoteksförening, som blev hans arbetsplats för resten av livet.
I enkammarlantdagen, vars upprättande Schybergson förespråkat, blev han invald som representant för Nylands eller Åbo södra valkrets. Där verkade han aktivt, men utträdde vid två tillfällen ur Svenska folkpartiets lantdagsgrupp för att som vilde kunna uppträda friare, ”i enlighet med sin egenartade individualitet”. Sina viktigaste insatser i enkammarlantdagen gjorde Schybergson som ordförande för bankutskottet 1907–1917 och som vice talman vid lantdagarna 1913 och 1918. I egenskap av andre vice talman deltog han i den deputation som i oktober 1918 reste till Tyskland för att be Finlands nyvalde konung, Friedrich Karl av Hessen, tillträda sitt ämbete. Kungavalet hade på ett ursprungligt initiativ av Emil Schybergson förrättats enligt § 38 i 1772 års regeringsform. Som bekant avsade sig hertigen av Hessen, efter det tyska nederlaget på senhösten 1918, uppdraget som konung av Finland.
Vid riksdagsvalet 1919 avböjde Schybergson kandidatur, vilket allmänt beklagades, då – enligt en nekrolog – ingen av lantdagsledamöterna ”var mera populär bland vänner och motståndare än bankutskottets ordförande, kunskapsrik, med en lång och mångsidig erfarenhet av lantdagsvärven, snarrådig, slagfärdig, gärna spetsig och skarp, alltid fyndig i repliken med en kvickhet och originalitet, som gav ett säreget intresse åt den debatt, i vilken han tog del”. Om Schybergsons popularitet bland motståndarna rådde det dock delade meningar. Hans son t.ex. hävdar att fadern mången gång använde sin slagfärdighet och snabbhet i repliken för att obarmhärtigt avfärda sin motståndare, vilket knappast kan ha tilltalat den drabbade.
Vid sidan av sina bankmannauppdrag och politiska uppdrag deltog Schybergson flitigt i samhällslivet. Han intresserade sig för jordbruks- och torparfrågorna och publicerade 1913 en skrift, Jordbrukarspörsmål, som såldes slut på ett par dagar, och två år senare Torparfrågan. Han engagerade sig helhjärtat i utvecklandet av Brändö villastad, strax öster om Helsingfors, bl.a. genom att sanera bolagets ekonomi och initiera färjeförbindelse och senare brobygge mellan villastaden och Sörnäs. Schybergson var en engagerad byggherre. Han lät sin vän Lars Sonck rita Privatbankens kontor vid Norra Esplanadgatan (sedermera Helsingfors stads ”Jugendsal”) och Hypoteksföreningens ståtliga bankhus vid Södra Esplanadgatan 16 (sedermera Trafikministeriet), båda i vad man kan kalla ädeljugend. Sin vackra herrgård Hitå vid Sibbovikens mynning rustade han upp och byggde om så att den skulle motsvara hans hustrus (f. Antell) ståndspretentioner.
Schybergson hörde till landets främsta ekonomiska skriftställare och författade digra historiker över Finlands Bank och Finlands hypoteksförening samt en levnadsteckning över affärsvännen K. H. Renlund. Större allmänt inflytande hade dock hans talrika samhällsdebatterande pamfletter, tidskrifts- och tidningsartiklar. I början av 1880-talet hade han själv startat Tidning för Finlands handel och industri och i slutet av 1890-talet den likaså kortlivade Aftonposten.
Från mitten av 1890-talet till sin död var Emil Schybergson till professionen bankman. Chefskapet i Privatbanken förlorade han, och hans länge framgångsrika gärning vid Hypoteksföreningen – vinsten under tioårsperioden 1905–1914 steg till 2,6 miljoner – utmynnade i en finansiell katastrof. Föreningen hade upptagit stora lån i utlandet, huvudsakligen i Schweiz och Sverige. När den finska markens värde under och efter kriget tilläts sjunka under en tiondedel av sitt förkrigstida värde medan lånen upptagits i värdebeständig utländsk valuta, blev Hypoteksföreningens finansiella ställning ohållbar. Från 1917 uppvisade resultaträkningen förlust, nästan enbart på grund av kursförluster för förfallna utländska lån. När riksdagens bankfullmäktige och Finlands Bank underlät att försöka återge finska marken något av dess forna värde, upplevde Schybergson detta och det allmänna kaoset i samhällsekonomin som outhärdliga. Han valde den 6 mars 1920 att frivilligt lämna livet.
Så här sammanfattar Hypoteksföreningens historiograf förloppet: ”Föreningens uppenbarligen ofrånkomliga konkurs, till vilken dess ledning var fullständigt oskyldig, gjorde verkställande direktören förtvivlad. […] En djupt pliktmedveten, självständig och mångsidigt begåvad personlighet lämnade nu jordelivet. Han hade gjort sitt land och Hypoteksföreningen värdefulla tjänster.”
Per Schybergson
Ernst Emil Schybergson, född 6.1.1856 i Åbo, död 6.3.1920 i Helsingfors. Föräldrar justitierådmannen Arvid Magnus Schybergson och Amanda Avellan. Gift 1886 med Hildegard Anna Vilhelmina (Mimmi) Antell.
PRODUKTION. Rösträttsfrågan (1902); Belåning af skogsfastigheter (1905); Historik öfver Finlands Hypoteksförenings femtioåriga verksamhet 1861−1911 (1911); Jordbrukarspörsmål (1913); Finlands Bank 1811−1911 (1914; även på finska, ryska och tyska); Karl Herman Renlund (1914); Bankväsendets i Finland utveckling (1915); Torparfrågan (1915); Aktiebolaget Brändö villastad. Tioårsberättelse 1907−1917 (1917).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv. Min far. Kända män skildrade av sina barn. Utg. A. Lindfors (1948); K. U. Pihkala, Suomen Hypoteekkiyhdistys 1861−1961 (1961).
BILDKÄLLA. Schybergson, Emil. Foto: Ateljé Owesén. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.