Niilo Hämäläinen deltog som ordförande för Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC) i enandet av fackföreningsrörelsen. Det enade FFC fick på 1970-talet många nya medlemmar och ökad samhällelig betydelse. De inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna mellan FFC, arbetsgivarna, statsmakten och Finlands Bank förbättrade sysselsättningen, minskade inkomstskillnaderna och ökade den ekonomiska tillväxten i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Niilo Hämäläinen föddes i Viitasaari som son till en skogsarbetsledare. Efter skolan arbetade Hämäläinen i skogen fram till början av fortsättningskriget. Under kriget deltog han i Infanteriregemente 50:s led i strider vid Svir, vid Viborgska viken och i Lappland. Författaren Väinö Linna, som hörde till samma regemente, gjorde det sedermera vida känt genom sin roman Okänd soldat.
Efter kriget var Hämäläinen en kort tid anställd vid andelshandeln i Viitasaari men återvände till arbetet i skogen. Åren 1945–1954 deltog han aktivt i Finlands socialdemokratiska partis (SDP) lokala verksamhet. Han var med om att grunda en fackavdelning för skogsarbetare i Huopanankoski. Niilo Hämäläinen gifte sig 1946 med Ellen Heikkilä, och paret fick fem barn.
Organisationsarbetet inspirerade den unga mannen till studier vid Arbetarakademin. Studierna ledde till att Hämäläinen blev fackföreningsman. Han deltog i kampen mellan socialdemokrater och kommunister om makten i arbetarorganisationerna, först som partifunktionär i SDP och från 1949 som funktionär inom Landsbygdens arbetarförbund. Karriären inom organisationslivet avbröts bara för en kort tid, när han 1954 var anställd som inspektör vid socialministeriets skogslöneavdelning och inom den kooperativa rörelsen. Hämäläinen flyttade från Viitasaari till Jyväskylä 1954, då han utsågs till ombudsman vid Affärsarbetarförbundets distrikt i Mellersta Finland.
Jyväskylä erbjöd en intressant miljö då konflikten inom SDP skärptes. Utvecklingen gick mot en organisatorisk splittring av partiet, Arbetarnas idrottsförbund och Finlands fackföreningars centralförbund. Arbetarföreningen i Jyväskylä uteslöt inte riksdagsmän, påverkare och medlemmar som hörde till de oppositionella så kallade skogiterna (efter ledaren Emil Skog), trots uppmaningar från SDP:s partistyrelse. Som en av SDP:s största lokalavdelningar kunde föreningen inte heller uteslutas ur partiet. Medlemmarna från Mellersta Finland befann sig mellan frontlinjerna, då partisplittringen övergick i öppen brytning.
Hämäläinen flyttade till Helsingfors 1959, då han valdes till ordförande för Landsbygdens arbetarförbund. Förbundet var starkt skuldsatt, och antalet medlemmar hade vid slutet av 1959 sjunkit klart under 7 000. Under Hämäläinens tid som ordförande ökade medlemsantalet sakta men säkert, och då han lämnade ordförandeposten 1966 översteg det 14 000. Under tiden som ordförande samarbetade Hämäläinen nära med Pappersarbetarförbundets ordförande Veikko Ahtola.
Splittringen inom FFC fördjupades 1960, då de fackförbund som hade utträtt ur FFC grundade en konkurrerande centralorganisation, Landsorganisationen i Finland. En del av de fackförbund som lämnat FFC stannade utanför centralorganisationerna som s.k. fristående fackförbund. Landsbygdens arbetarförbund drabbades inte av den organisatoriska splittringen utan förblev enhetligt. Hämäläinen deltog i de diskussioner under ledning av professor Heikki Waris som lade grunden för ett enande av den fackliga rörelsen.
Fackföreningsrörelsens socialdemokratiska påverkare och ledningen för Finlands kommunistiska parti (FKP) förhandlade våren 1966 intensivt om strategierna och personvalen inför FFC:s förestående representantmöte. Socialdemokraterna och kommunisternas majoritetsflygel beslöt att avsätta Vihtori Rantanen från ordförandeposten och försvaga Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbunds (ASSF) ställning inom FFC. Man kom överens om att ordförandeposten skulle gå till en socialdemokrat, men det blev svårt att hitta en lämplig kandidat. Hämäläinen, som stått vid sidan av förhandlingarna, kom slutligen att bli socialdemokraternas kandidat.
ASSF och kommunisternas minoritetsflygel motarbetade förstärkningen av socialdemokraternas ställning inom FFC. På FFC:s representantmöte 1966 vann Vihtori Rantanen över Hämäläinen med rösterna 58–40 inom den icke-kommunistiska gruppen, men i det egentliga valet stöddes Hämäläinen av nästan alla kommunistrepresentanter och vann med rösterna 118–63. Enligt en tidigare överenskommelse valdes kommunisternas kandidat, ordföranden för Finlands livsmedelsarbetarförbund Arvo Hautala, till FFC:s andre ordförande. Socialdemokraternas och kommunisternas positioner inom FFC stärktes. ASSF:s period vid makten i FFC var över. Processen att ena fackföreningsrörelsen tog ny fart.
Som ordförande för FFC var Hämäläinen aktivt med i processen. I förhandlingarna bevakade han FFC:s intressen, då de ledande männen i de fristående förbunden utformade kompromisslösningar. Under förhandlingarnas gång förstärktes FFC:s och Hämäläinens position. År 1969 valdes han enhälligt till ordförande för det enade centralförbundet, som bytte namn till Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC). Efter detta såg Hämäläinen till att även resten av fackförbunden inom FLO anslöt sig till FFC.
Enandet av FFC var kopplat till en genomgripande förnyelse av fackförbundsstrukturen. Konkurrerande fackföreningar som hört till olika centralorganisationer slogs samman. Konkurrensen mellan fackförbunden om anställda på samma arbetsplatser och i samma yrken reducerades genom att organisationsgränserna förtydligades. Detta innebar samtidigt att flera medlemsgrupper flyttades från ett fackförbund till ett annat. Hämäläinen bidrog i väsentlig grad till att denna process framskred förhållandevis snabbt och harmoniskt.
Finlands ekonomi led i mitten av 1960-talet av arbetslöshet och problem med betalningsbalansen. Päiviö Hetemäki, ordförande för Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund (AFC), samt FFC-ordförandena Niilo Hämäläinen och Arvo Hautala inledde efter 1967 års devalvering förhandlingar om en ny typ av breda och moderata kollektivavtal, avtal som skulle vara fria från indexvillkor och kopplade till beslut av statsmakten och Finlands Bank. Ur långa förhandlingar växte en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse fram, som avsåg att dämpa inflationen och skapa goda förutsättningar för tillväxt i Finlands samhällsekonomi.
Breda inkomstpolitiska uppgörelser blev efter detta en grundpelare i Finlands arbetsmarknadspolitik och ökade tillväxten i ekonomin i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den uppskattning uppgörelsens ledare fick i samhället återspeglas i att både Niilo Hämäläinen och Päiviö Hetemäki promoverades till hedersdoktorer vid den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Åbo universitet 1970.
Antalet medlemmar i FFC steg under Hämäläinens tid som ordförande 1966–1975 från ungefär 250 000 till över 850 000. Under hans tid som ordförande blev facklig organisering ett vedertaget bruk. Fackförbundens ekonomi stabiliserades i takt med att inkomsterna från medlemsavgifterna steg tack vare förbättrad uppbörd och ökat medlemsantal. FFC utvecklades till en betydande påverkare i samhället. Hämäläinen fick rikligt med olika förtroendeuppdrag.
Under kalla kriget hade FFC en intressant ställning på det internationella fackföreningsfältet. Det enade FFC var den enda europeiska centralorganisation som hade goda förbindelser till fackliga centralorganisationer i såväl Sovjetunionen och Västeuropa som USA. Hämäläinen främjade på ett avgörande sätt dialogen över blockgränsen i den internationella fackföreningsrörelsen, då avspänningen mellan stormaktsblocken tog vid i början av 1970-talet.
Som ordförande för FFC skapade Hämäläinen nära relationer till Arvo Hautala, Päiviö Hetemäki och president Urho Kekkonen. Samarbetet med Hautala inom FFC förblev förtroligt, trots splittringen av FKP, som ledde till att det lönepolitiska samarbetet mellan socialdemokraterna och kommunisterna inom FFC och dess förbund upphörde i början av 1970-talet. Hämäläinens synliga ställning och klara ställningstaganden väckte motstånd. Han kritiserade lantbruksstöden och yttervänsterns krav på höga löneförhöjningar. I början av 1970-talet krävde han att ett riksdagsbeslut om höjda pensioner, den s.k. pensionsbomben, skulle rivas upp.
År 1975 sadlade Hämäläinen om och blev verkställande direktör för Konsumtionsandelslagens centralförbund (KK). Krisen i E-andelslagens ekonomi avspeglades också i KK:s verksamhet. Som gammal fackföreningsman var Hämäläinen inte lämpad som vare sig sanerare eller förnyare av verksamheten. Han lyckades inte skapa förtroendefulla relationer till KK:s folkdemokrater. Som verkställande direktör för KK fick Hämäläinen många viktiga inhemska och utländska förtroendeuppdrag.
Hämäläinen valdes in i Helsingfors stadsfullmäktige 1977. Som känd påverkare blev han ombedd att ställa upp som motkandidat till Kalevi Sorsa vid SDP:s partikongress 1978. Stödet blev svagt; partikongressen återvalde enhälligt Sorsa som ordförande. Hämäläinen blev invald i riksdagen 1979 men fick inte någon synlig ställning där. I 1983 års riksdagsval räckte hans röster inte för återval.
Tapio Bergholm
Niilo Eemil Hämäläinen, född 7.7.1922 i Viitasaari, död 21.10.2001 i Helsingfors. Föräldrar skogsarbetsledaren Emil Konstantin Hämäläinen och Saima Paananen. Gift 1946 med Aune Ellen Heikkilä.
PRODUKTION. Eheytyksen vuodet (1975); Linjojen välistä (1975); Työtätekevän asialla. Reunamerkintöjä Pertti Klemolan kirjaan Kenen asialla SAK? (1975).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Kallenautio, Eka Suomessa. 128 osuusliikkeestä monialayhtymäksi (1992); S. Klockare, Från generalstrejk till folkfront. Söndring och samling i Kekkonens tid. Stockholm (1971); S. Laaksovirta, Suomen kirjatyöntekijäin liiton historia III (1994); M. Valkonen, Finlands fackförbunds centralorganisation, 1907–87 (1989).
BILDKÄLLA. Hämäläinen, Niilo. Foto: Eero Häyrinen, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.