BJÖRKSTÉN, Elli


(1870–1947)


Gymnastikpedagog, skolråd


Elli Björkstén var den ledande kvinnliga gymnastikteoretikern i Norden från 1910- till 1930-talet. Hon förnyade den svenska, lingska gymnastiken och utvecklade en egen gymnastikmetod för kvinnor. Hon var lärare vid universitetet och lärde ut sin metod till finländska gymnastiklärare. Till de övriga nordiska länderna spreds metoden via sommarkurser.

 

Vid de olympiska spelen i Stockholm 1912 väckte den kvinnliga gymnastiktruppen, som leddes av Elli Björkstén, uppmärksamhet inte bara genom sin lysande gymnastikuppvisning utan också genom att truppen bar ett standar för Gymnastik­föreningen för fruntimmer i Helsingfors, trots påbudet att utan fana marschera bakom den ryska truppen. Episoden har senare ansetts symbolisera ”det finska motståndet” på idrottens arenor. Av större betydelse var dock att Björkstén på svensk mark presenterade den första förnyade versionen av den svenska gymnastiken.


 

Elli Björksténs föräldrar var läkaren och medicinalrådet Johan Isak Björkstén, som tillhörde en skeppsredarsläkt, och Elise Ollongren, som kom från en svensk krigarsläkt. Kristina Elisabeth (Elli) föddes i Villmanstrand, där fadern tjänstgjorde som provinsialläkare. Familjen flyttade senare till Forssa, då fadern fick en provinsialläkartjänst i Tammela. Elli hade fem bröder, och som enda flickan i familjen blev hon bortskämd, men hon blev också härdad bland sina bröder. Elli var ända från barndomen ”pappas flicka”, ett impulsivt barn med stark vilja och mycket fantasi. Å andra sidan var hon mycket känslig, och ännu som vuxen hade hon svårt att reda ut svåra personmotsättningar.


 

Björksténs familj var en typisk svenskspråkig ämbetsmannafamilj på 1880-talet som levde i Runebergs och Topelius idévärld. Bröderna Sibelius hörde också till Ellis ungdomsvänner, och den unge Jean skrev rent av en melodisnutt i Ellis minnesalbum. År 1878 flyttade familjen till Helsingfors, då Johan Björkstén utnämndes till medicinalråd i den nyinrättade Medicinalstyrelsen. Elli gick först i Hisingers småbarnsskola och fortsatte i Svenska fruntimmersskolan, där Elisabeth Blomqvist var föreståndarinna. Vid skolan tillämpades moderna uppfostringsprinciper, och till dessa hörde också hälsovård för eleverna och förbättrade hygieniska förhållanden vid skolan. Gymnastiken, som Elli älskade, hade tagits med som läroämne redan på 1860-talet.


 

Efter skolan auskulterade Björkstén vid Svenska flicklyceet i Helsingfors 1888–1890. Hon gick på en kurs i fysiologi och anatomi vid universitetet, och 1890 avlade hon lärarexamen vid Asps gymnastiska institut. Hon anslöt sig samtidigt också till Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors, som hade grundats av Elin Kallio. Sporrad av sitt stora intresse för gymnastiken och av fadern och hans arbete inom folkhälso- och hygienområdet fortsatte Elli Björksten sina studier i Stockholm.


 

Gymnastiken var den vanligaste formen av kroppsövningar från början av 1800-talet. De mest kända versionerna hade utvecklats i Centraleuropa (Tyskland) och Nordeuropa (Sverige). Den s.k. svenska gymnastiken, som också kallades den lingska gymnastiken efter grundaren Pehr Henrik Ling, hade under 1800-talet utvecklats som en avancerad metod. Den byggde på medicin, anatomi och fysiologi, och dess huvudmålsättning var hälsa. Den förmodade vetenskapliga grunden förenades med ett stelt militärt kommandosätt. I slutet av 1800-talet hade den svenska gymnastiken stelnat till en dogm, vars be­rättigande man inte fick ifrågasätta. Rörelserna och rörelseserierna som utfördes var de samma för alla oberoende av ålder eller kön; pedagogik var ett okänt begrepp. Vid Kungliga gymnastiska centralinstitutet (GCI) i Stockholm, som grundats 1813, följde man metoden i den mest stränga formen, och vid detta institut av­lade ett tiotal finländska kvinnor gymnastikdirektörsexamen, eftersom det i Finland inte erbjöds tillräcklig undervisning inom detta område för dem.


 

Elli Björkstén studerade vid GCI 1893–1895, och hon var den första kvinna som utvecklade en enhetlig, för kvinnor anpassad gymnastikmetod med den lingska gymnastiken som bas. Den kantiga lingska ställningsgymnastiken med dess stela rörelseserier ersattes nu av frigjordhet, energi, livfullhet och rytm i rörelser. Det rytmiska i rörelserna framkallades med hjälp av ett musikaliskt kommenderingssätt eller musikackompanjemang. Skönheten och gracen var för Björksten nära släkt med kraftbesparingsprincipen; de var inte konstgjorda element utan uppstod av sig själv ur rätt utförda harmoniska rörelser. Grundkriterierna för rörelserna och urvalssättet var tagna från den lingska gymnastiken; detta var basen som hon byggde på då hon utvecklade och anpassade sin gymnastik specifikt för kvinnor. Troligen tog hon också intryck av Ellen Keys kvinnoideologi.


 

Trots uppmuntran valde Elli Björkstén att inte söka en 1894 lediganslagen tjänst vid universitetets gymnastikinrättning. Hon fruktade nämligen föreståndaren Viktor Heikels konservatism och dennes klart negativa inställning till den svenska gymnastiken. Björkstén blev i stället gymnastiklärare för flickorna vid Nya svenska samskolan. Vid sidan av sitt arbete funge­rade hon i många år också som sjukgymnast. År 1895 övertog hon ledningen av den så kallade högsta avdelningen inom sin förening och behöll den fram till 1920. Dessutom var hon vice ordförande i Finska Kvinnors Gymnastikförbund, som grundats 1896. Den av Björkstén ledda gymna­stiken uppvisades nu offentligt vid före­ningens egna tillställningar och vid förbundets festevenemang.


 

Sekelskiftet blev en tid av andligt sökande för Elli Björkstén. Hon läste mycket­ om och av den tidens intellektuella: Georg Brandes, Maurice Maeterlinck, Arthur Schopenhauer, Ellen Key och Minna Canth. Hon förhöll sig förbehållsamt positiv till socialismen; ur denna ideologi skulle det komma välgörande reformer som skulle omskaka samhället. Björkstén reste först 1902 och på nytt 1910 till Centraleuropa för att bekanta sig med gymnastik och skolor, men enligt henne fanns det inget nytt att hämta där. Man har inte forskat i vilka kontinentala förebilder hon kunde ha haft när hon förnyade gymnastiken, men den grå gymnastikdräkten i grekisk stil som man började använda 1912 för tankarna till den amerikanska dansens förnyare Isadora Duncan.


 

År 1906 inbjöds Björkstén till Danmark för att lära ut sin metod. Hon var den första kvinnliga gymnastikledare i Finland som fick en sådan inbjudan. Besöken blev fler, och snart var Björksténs namn känt i hela Norden. Björkstén blev färdig med första delen av sin emotsedda metodbok Kvinnogymnastik först 1918. I Finland kom den att utgöra grunden för kvinnogymnastiken, vilket den i viss utsträckning gör än i dag: den blev utgångspunkt för Björksténs elev Hilma Jalkanen. Björkstén var vikarierande lärare i pedagogisk gymnastik vid Helsingfors universitet från 1913, och 1919–1938 var hon ordinarie lärare. Under denna tid lärde sig alla blivande gymnastik­lärare hennes metod. Det förekom också ofta att utländska gäster följde med undervisningen. Björksténs undervisning nådde ut till de nordiska länderna via Nordiskt Förbund för Kvinnogymnastik, som 1922 hade grundats på hennes initiativ, och företrädesvis via förbundets nordiska sommarkurser. Björkstén ledde dessa kurser fram till 1938, och det kom även deltagare från andra europeiska länder, i synnerhet från England. Därför föll det sig naturligt att låta översätta Kvinnogymnastik också till polska, danska, engelska och franska.


 

Under 1920- och 1930-talen var Björksténs fasta punkt i hemlandet, förutom den egna föreningen, även det 1921 grundade Svenskt förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor, vars ordförande hon var 1922–1933. Språkfrågan hade delat de finländska kvinnliga gymnasterna, men det rådde även oenighet om i vilken riktning kvinnornas fysiska fostran skulle utvecklas, och den lojalitet man kände för Elli Björksténs visioner drev de svenskspråkiga kvinnorna in i ett eget förbund. Paradoxalt nog kulminerade språkfrågan just inför de olympiska spelen inom kvinnogymnastikrörelsen, trots att den förhöll sig avvisande till tävlingsidrott. Då man valde uppvisningstrupper till tävlingarna 1912 och 1920 ville de finskspråkiga ha med företrädare för ”de finska föreningarna” i representationstruppen, medan Björkstén ville ha elittruppen från sin egen svenskspråkiga förening. Björksténs uppvisningar i Norden sattes under lupp av den finska dagspressen, och då man upptäckte något ”ofosterländskt” grabbade man genast ivrigt tag i det. Ännu i början av 1930-talet, när Björksténs trupp anhöll om resebidrag för att genomföra en turné i England, beviljade Statens idrottsnämnd inget bidrag eftersom truppen inte framförde ”finsk” gymnastik. De rådande förhållandena, Björksténs begåvning samt hennes starkt suggestiva ledarpersonlighet skapade en kult kring henne, med lojala anhängare och stödtrupper i såväl Finland som Norden samt i flera länder i Centraleuropa.


 

Leena Laine


 

Kristina Elisabeth (Elli) Björkstén, född 16.10.1870 i Villmanstrand, död 6.3.1947 i Helsingfors. Föräldrar medicinalrådet, arkiatern Johan Isak Björkstén och Elise Vilhelmina Jakobina Ollongrén.


 

PRODUKTION. Kvinnogymnastik I−II (1918−1923).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands svenska gymnastikförbunds arkiv, Finlands idrottsarkiv. L. Laine, In Search of Physical Culture for Women. Elli Björkstén and Women’s Gymnastics. Scandinavian Journal for Sport Sciences 1/1989; M. S. Lewis, A Philosophy of Finnish Women’s Physical Education as Represented in Selected Writings of Elin Kallio, Elli Björkstén and Hilma Jalkanen. Michigan (1980); H. Meinander, Lik Martallen som Rågfältet. Hundra år finlandssvensk gymnastik (1996); G. Wichmann, Elli Björkstén (1965).


 

BILDKÄLLA. Björkstén, Elli. Foto: Ateljé Universal. Museiverket.