JALKANEN, Hilma


(1889–1964)


Gymnastiklärare, förnyare av ­kvinnogymnastiken


Hilma Jalkanen är den mest kända av Elin Kallios och Elli Björksténs efterföljare inom kvinnogymnastiken. Hon förenade den svenska (lingska) gymnastikmetoden, som Björkstén bearbetat, med centraleuropeiska strömningar till en ”ny kvinnogymnastik”. Från början av 1940-talet blev den en erkänd inriktning inom kvinnogymnastiken såväl nationellt som internationellt.

 

I sin metodbok Uusi naisvoimistelu (Den nya kvinnogymnastiken) kritiserade Hilma­ Jalkanen 1930 kraftigt den i Norden då rådande svenska gymnastikinriktningen och kroppsuppfattningen med ursprung i det gamla autokratiska Europa och militär exercis. Trots Elli Björksténs reform­arbete fanns den gamla grunden kvar även i finländsk kvinnogymnastik: militär exercis och en anda av underordning. Det var en uppfostran som byggde på order. Den ”själslighet, glädje och strävan uppåt” som betonades i den Björksténska gymnastiken syntes enbart som en stereotyp polityr.


 

Jalkanen såg den nya gymnastiken som ett uttryck för den nya demokratiska andan med rötter i Frankrike och Förenta staterna, och infogade kroppskulturen i en vidare historisk kontext. Samtidigt förenade hon den fysiska fostran med den breda kulturdiskussion om kroppen och kroppsligheten som fördes på 1920- och 1930-talen. I Finland förde bl.a. Olavi Paavolainen denna diskussion i sina essäer och senare Iiris ­Uurto i sina romaner. År 1923 företog hon sin första studieresa till Berlin och Dresden och bekantade sig där noggrannare med Bess Mensendiecks och Mary Wigmans skolor. Nya studieresor följde till Wien 1926 och till olika gymnastikskolor i Tyskland 1930 och 1931. Det material hon samlade på dessa resor samt det teoretiska och metodiska material som många kollegor förmedlat utgjorde byggstenar i Jalkanens ”nya kvinnogymnastik”. I Centraleuropa studerade och under­visade flera av hennes samtida finländska kollegor, såsom Marianne Pontan, Anssi Berg, Mary Houghberg och Irja Hagfors.


 

Tillsammans med sin studiekamrat Helvi Salminen, som sedermera grundade en uppskattad dansskola, skrev Jalkanen Tie terveyteen ja kauneuteen (1927 Vägen till hälsa och skönhet), en guide i hemgymnastik för kvinnor.


 

Den första gymnastikuppvisningen 1926 som introducerade Jalkanens egen linje fick ett högst nedgörande mottagande. Gymnastiken som visades upp var expressiv, stark, trotsig, mindre ljuv och graciöst ”kvinnlig”, än man var van att se. Jalkanen eftersträvade ett naturligt, levande och rörligt uttryck, en strävan som Elin Kallio hade gett upphov till och som Elli Björkstén utvecklat vidare. Det rörliga uttrycket byggde på växlingar mellan spänning och avslappning, kraftiga höftrörelser och rätt andning. Nytt var att gymnasten uppfattades som individ, som tillämpade rörelserna individuellt; lärarens uppgift bestod i att ge impulser. Syftet med den fysiska fostran var inte enbart en fullkomlig hälsa; kroppen skulle förmås till ett konstnärligt uttryck med hjälp av den fria rörelsen.


 

Hilma Jalkanen hette från början Hilma Syvälahti. Hon växte upp på landsbygden i S:t Michels län och gick i skola i Heinola. Efter studentexamen var hon en kort tid bland annat statsrådet J. R. Danielson-Kalmaris sekreterare, och i brist på ekonomiska medel för studier blev hon folkskollärarinna. Med hjälp av lån sökte hon sig till gymnastikinrättningen vid Helsingfors universitet och tog sin examen 1915. För övrigt försörjde hon sig genom att leda kvinnogymnastik i föreningar om vintrarna och sommartid fungera som sjukgymnast vid badinrättningen i Heinola. På en nöjestillställning för ungdomar träffade hon sin blivande make, Hugo Jalkanen. De gifte sig 1917.


 

Jalkanen blev 1926 yngre lektor i kvinnogymnastik vid Finska flicklyceet i Helsingfors efter att banbrytaren Elin Kallio pensionerats. År 1938 blev Jalkanen sin läromoder Elli Björksténs efterföljare som överlärare i pedagogisk gymnastik vid universitetet.


 

Inom kvinnogymnastikens föreningsverksamhet var Jalkanen en kort tid styrelsemedlem i Suomen Naisten Liikuntokasvatusliitto (SNLL, Finlands kvinnoförbund för gymnastisk fostran) och hon var även konstituerande medlem i det äktfinska Suo­malainen Naisvoimisteluseura (Finska Kvinnogymnastikförbundet) i Helsingfors (1921), som blev hennes gymnastiska försöksgrupp. Samtidigt höll hon tillsammans med Kaarina Kari kurser inom Arbetarnas idrottsförbund i Finland (AIF), som nyss hade grundats. Jalkanen var under många år redaktör för Kisakenttä, en publikation som gavs ut av SNLL.


 

Uusi naisvoimistelu (1930, Den nya kvinnogymnastiken) blev epokgörande inom den finskspråkiga kvinnogymnastiken. Det fanns en samhällelig beställning på verket och dess författare: när äktfinskhetsrörelsen blev starkare behövde man en ”ren” finsk motsvarighet till den svenskspråkiga Elli Björkstén, som var populär i Norden. Under 1930-talet blev Jalkanen, med eller mot sin vilja, den som utvecklade den ”finska” kvinnogymnastiken, och hennes gymnastik visades även på de olympiska spelen i Berlin 1936. Jalkanen betonade också att hennes egen gymnastik var en ”finsk” produkt: den viktigaste delen i den svenska gymnastiken var formen och i den tyska var det rörelsen, och hon förenade dessa element. Dragen i ”den nya kvinnogymnastiken” återspeglades snart i gruppgymnastiken: i bilderna av kvinnogymnastik från början av 1930-talet återkommer kvinnogrupper med knutna nävar, enligt modell av Rudolf Laban, och hoppande kvinnor, enligt modell av Gret Palucca.


 

Under 1930-talet förändrades Jalkanens gymnastik så småningom. Från att ha varit revolutionär och flödande av kraft blev den alltmer utjämnad och betonade det estetiska. I sina texter hade Jalkanen alltid betonat kvinnans plikt som mor, kvinna och husmor; hennes utjämnade gymnastik slog igenom under ”husmödrarnas decennier”, på 1940- och 1950-talen.


 

År 1948 fördes det en hetsig debatt i tidningarna om Jalkanens gymnastik efter en uppvisning där en ”professionell grupp” från universitetets gymnastikinrättning uppträdde. Den dåvarande gymnastikinspektören Annikki Karvonen, bland andra, ansåg att gruppens ”dansgymnastik” eller rörelsekonst, som grundade sig alltför mycket på tyska gymnastikskolor, inte kunde representera ”Finlands officiella gymnastikinriktning”. Det var elitens vackra rörelser, men i den finska kvinnogymnastiken måste man eftersträva ”mer sociala former”. Jalkanen höll fast vid grunderna för sin gymnastik och frågade också om man inte även inom gymnastiken fick nå toppen; ingen hade ju krävt att Paavo Nurmi skulle springa i sådan ”social, långsam lunk att hela folket skulle hänga med”.


 

Centralt i Jalkanens senare begreppskomplex blev den disposition som tysken Eberhart betonade: det var ett fysiskt och psykiskt tillstånd i vilket människan kunde uttrycka sig själv, starkare, känsligare och mera omedelbart. I detta tillstånd kunde en människa hänge sig helt åt det hon gjorde. En permanent spänning, hållningsfel och övervikt utgjorde hinder för detta. Man eftersträvade dispositionen i gymnastikövningarna, först genom uppbyggande träning, med vilka man försökte få bort permanenta spänningar från musklerna. Sedan övergick man till helhetsarbete med kroppen.


 

Jalkanens gymnastik fick sitt internationella genombrott när hon 1949 deltog med sina grupper i Svenska gymnastikförbundets världsgymnastikfest, eller Lingiaden, i Stockholm, och därefter ­duggade inbjudningarna från utlandet tätt. År 1951 gick Jalkanen för första gången med på att delta i en tävling: på den internationella festen i Florens vann hennes grupp första pris. Samtidigt bildades ett nytt internationellt gymnastikförbund, Ligue Internationale Gymnastique Moderne (LIGYM). En grundtanke i förbundet var att den ”moderna gymnastiken” (som i Finland kallades den nya gymnastiken) var en pedagogisk gymnastik, som inriktade sig på att utveckla rörelsesinnet och rörelseförmågan. I tio år var Jalkanen med i förbundets styrelse. Erövringen av Norden fortsatte 1952, och dessutom uppträdde en elitgrupp vid olympiska spelen i Helsingfors med ett program som Jalkanen komponerat. Efter många uppvisningar i Centraleuropa gjorde Jalkanens vitklädda ”Finlandsflickor” 1956 en åtta veckor lång turné till Förenta staterna.


 

I skolorna hade gymnastiken blivit det centrala i flickornas idrottslektioner, och det hängde mycket på läraren hur väl programmet genomdrevs; för mången skolflicka från 1930-talet till 1960-talet var det man mindes ljudet av tamburinen, dammet, svetten och de obekväma blå gymnastikdräkterna rynkade med gummiband som spände i fållarna.


 

Den gymnastik som Jalkanen och hennes samtida utvecklade, utgör fortfarande grunden för den finländska kvinnogymnastiken. Bland de nya inriktningarna inom tävlings- och motionsgymnastiken fick den klassiska finländska kvinnogymnastiken en renässans på 1990-talet.


 

Leena Laine


 

Hilma Syvälahti, fr.o.m. 1917 Jalkanen, född 7.10.1889 i Heinola, död 29.4.1964 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Heikki Syvälahti och Amanda Jussila (Hahl). Gift 1917 med professorn, författaren Hugo Felix Jalkanen.


 

PRODUKTION. Leikkejä (1917); Komentoharjoituksia (1922); Voimistelun rytmiharjoituksia musiikin mukaan (1925); Tie terveyteen ja kauneuteen (tills. med H. Salminen 1927); Uusi naisvoimistelu (1930); Voimisteluohjelmia tytöille (1931); Naisvoimistelua (1938); Voimistelun opetusharjoituksia (1946; Handbok i gymnastikundervisning 1951); Rentoutus- ja ryhtiopas (1960).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med undervisningsrådet Elna Kopponen (L. Laine 1996); Förslag till förtjänsttecken framförda av Finlands gymnastik- och idrottsförbund, FGIF:s arkiv, Finlands Idrottsarkiv, Helsingfors. I. Kleemola, Suomen Naisten Liikuntakasvatusliiton historia 1896−1975 (1976); I. Kleemola, Naisliikuntaa 100 vuotta. Suomen naisten liikuntakasvatusliito 1896–1994, Suomen voimistelu- ja liikuntasurat SVOLI – Finlands gymnastikföreningar FGF rf. 1995– (1996); M. S. Lewis, A Philosophy of Finnish Women’s Physical Education as Represented in Selected Writings of Elin Kallio, Elli Björkstén and Hilma Jalkanen. Los Angeles (1970); Onko naisvoimistelumme suunta oikea? Kisakenttä 7/1948.


 

BILDKÄLLA. Jalkanen, Hilma. Foto: Ateljé Tenhovaara, 1934. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5342-1416928957948

 

Upp