Kai Donner gjorde en akademisk karriär som grundade sig på hans upptäcktsresor bland folken i Sibirien. Han var både språkvetare och etnolog. Därutöver engagerade han sig som politisk aktivist och var en central gestalt i Finlands självständighetsrörelse.
Som son till senatorn och professorn Otto Donner hade Kai Donner alltsedan barnsben hört talas om dennes händelserika upptäcktsfärder, och det väckte i honom en oemotståndlig lust att resa till Asien. Han gick således i sin fars fotspår och studerade språkvetenskap och orientalism vid Helsingfors universitet 1906, finsk-ugriska språk vid universitetet i Budapest 1908 och sociologi vid universitetet i Cambridge 1911.
Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen våren 1911 gjorde Donner sin första forskningsresa längs floderna Tym, Taz, Ket och Tjaja i Sibirien. Inspirerad av Matthias Alexander Castréns upptäckter beslöt han sig för att finna svar på frågan om finskans ursprung i områdets språk och seder. Fältarbetet varade ända till 1913. Redan nästa år, när Donner fått papper på sin filosofie magisterexamen, reste han ut på sin andra forskningsresa. Det oroliga läget under första världskriget gjorde dock att resan blev kort.
Donner samlade ivrigt och energiskt material om två samojedspråk (selkupiska och kamassiska) samt om det paleosibiriska språket. Han hade förberett sig ytterst noga för sina resor. En välförsedd medicinväska räddade hans liv, när han sommaren 1912 insjuknade i en febersjukdom som härjade i området. Kölden, som om vintern kunde sjunka under –50 grader Celsius, tvingade honom ibland att t.o.m. äta kadaver för att undgå att svälta ihjäl. De långvariga påfrestningarna under färderna tärde emellertid på hans krafter. Hans öde blev att likt Castrén dö i förtid, som ett offer för vetenskapen.
I sitt fältarbete var Donner en passionerad antecknare. Hans handstil var emellertid så svårläst att han inte ens alltid själv kunde tyda den. Detta har lett till att materialet om selkupiska, insamlat vid hans första resa, fortfarande är opublicerat. Aulis J. Joki utgav hans material om kamassiskan 1944 samt materialet om ket 1955–1958.
Donners språkvetenskapliga bidrag blev ganska obetydligt, på grund av hans engagemang i självständighetsrörelsen och hans tidiga död. Vid sidan om doktorsavhandlingen (Über die anlautenden labialen Spiranten und Verschlusslaute im Samojedischen und Uralischen, 1920) är hans främsta språkvetenskapliga merit utgivningen av de anteckningar om ordförrådet som Heikki Paasonen samlade i ostjakernas områden och som fick titeln H. Paasonens Ostjakisches Wörterbuch nach den Dialekten an der Konda und am Jugan (1926). Dessutom utgav han ett betydelsefullt verk om keternas etnografi 1933: Ethnological Notes about the Yenisey-Ostyak (in the Turukhansk Region).
Utöver egentliga språkvetenskapliga notationer gjorde Donner även anteckningar i sina fältdagböcker om iakttagelser och stämningar på den ödsliga tundran. ”De vackraste minnena från denna färd hänföra sig till de underbara kvällar, då jag i urskogarnas dunkel fick närvara vid dylika hedniska gudstjänster”, skriver han i sin reseskildring Bland samojeder i Sibirien åren 1911–1913 och 1914. Om tillvaron på tundran skriver han: ”När stormen tjuter och snön virvlar upp i väldiga moln, som av vindarna jagas omkring, och man ej ser kring sig annat än mörker, då förefaller denna del av världen föga ägnad för människor att leva i.” Ungefär tjugo år senare utgav han det etnohistoriska verket Sibirien. Folk och forntid (1933), som är hans mest betydelsefulla vetenskapliga arbete och också ett som har bestående värde.
När det blev omöjligt att göra fältarbete i Sibirien, engagerade sig Kai Donner i samhälleliga uppdrag, i främsta rummet för Finlands självständighet, bl.a. i jägarrörelsen. Redan 1916 var han sekreterare i aktivisternas kärntrupp Aktiva kommittén (AK), vilket tvingade honom att en tid leva i landsflykt i Stockholm 1916–1918. Där verkade han som ledande gestalt inom Finlands självständighetsrörelses utlandsdelegation och som kontaktperson för AK. Brevväxlingen med aktivistledaren Elmo Kaila fördes på ett chifferspråk, och för säkerhets skull förde Donner dagbok på kamassiska. I skyddskåren var Donner en ledande gestalt från 1918 samt huvudredaktör för den högerpolitiska veckotidningen Suunta (Riktning) 1920–1922. Som självständighetsaktivist stod Donner många gånger i kontakt med Gustaf Mannerheim, som han skrev den första egentliga biografin över, Fältmarskalken friherre Mannerheim, och som han beundrade som hjälte och som självständighetsman. Han önskade rent av se Mannerheim som Finlands diktator.
Efter den ryska revolutionen var Donner med om att initiera flera finländska frivilligexpeditioner till Östkarelen, och blev senare en central gestalt inom Lapporörelsen. Han avled dock 1935. De påfrestande forskningsresor som han företagit var sannolikt den främsta orsaken till han dog redan vid 46 års ålder. Hans son Jörn Donner företog 2003–2005 resor till Sibirien i faderns fotspår, vilka skildrades i en monografi från 2006.
René Gothóni
Karl (Kai) Reinhold Donner, född 1.4.1888 i Helsingfors, död 12.2.1935 i Helsingfors. Föräldrar professorn i sanskrit och jämförande språkforskning, senatorn Otto Donner och Wilhelmine (Minette) Sofia Charlotta Munck. Gift 1914 med Margareta (Greta) von Bonsdorff.
PRODUKTION. Bland samojeder i Sibirien 1911–1913 och 1914 (1915, på finska 1915, tyska 1926, engelska 1954, nyutgåva på finska med förord av J. Donner 1979); Sibiriska noveller (1919); Über die anlautenden labialen Spiranten und Verschlusslaute im Samojedischen und Uralischen (1920); H. Paasonens ostjakisches Wörterbuch. Nach den dialekten an der Konda und am Jugan (1926); Ethnological notes about the Yenisey-Ostyak (in the Turukhansk Region) (1933); Sibirien. Folk och forntid (1933; på finska 1933; franska 1946); Fältmarskalken friherre Mannerheim (1934; på finska 1934; på danska 1940, på norska 1941).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Donnerska arkivet, Nationalbiblioteket; Kai Donners arkiv, Riksarkivet. P. Aalto, Oriental Studies in Finland 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 10b (1971); M. Ahti, Aktivisterna och ”Andersson” (1991); J. Donner, I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006); M. Korhonen, Uralilaisten kielten ja kansojen tutkijoita. Matka-arkku. Suomalaisia tutkimusmatkailijoita (1989); T. Lehtisalo, Kai Donner. Virittäjä 1935; G. J. Ramstedt, Karl Reinhold Donner. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok – vuosikirja XIV (1936); Suomalaisen sosiologian juuret (1973).
BILDKÄLLA. Donner, Kai. Uusi Suomis bildarkiv.