Fritz Wetterhoff hade ett avgörande inflytande då utbildningen av jägarna inleddes i Tyskland och den 27:e Jägarbataljonen för finländska frivilliga grundades. Han råkade senare ut för svårigheter i Tyskland och godkändes inte heller av de ledande kretsarna i det självständiga Finland.
Adolf Fredrik, Fritz, Wetterhoffs far Onni Wetterhoff hade i sin ungdom verkat som officer i ryska armén. Modern som var rikssvenska dog tidigt varför sonen Fritz fostrades av två fastrar, först i Helsingfors, sedan i Tavastehus där den ena fastern grundat en vävskola. Wetterhoff var tvåspråkig, modersmålet svenska och skolspråket finska. Han talade dessutom en god tyska. Han var lång till växten och kraftigt byggd. Efter studenten 1897 började han läsa juridik vid universitetet i Helsingfors. Parallellt med juridikstudierna vistades han längre perioder vid ett vävinstitut i Aachen. År 1909 avlade han högre rättsexamen. Wetterhoff utsågs till stadsfiskal i Tavastehus 1910, en post han besatt i två år, sedan flyttade han till Helsingfors.
Under sin tid som advokat i Helsingfors från hösten 1912 till sommaren 1913 gjorde han sig skyldig till ekonomiska oegentligheter. Han hade för egna syften utnyttjat medel från ett dödsbo som han var satt att förvalta. Han avlägsnade sig från landet ett par dagar innan ärendet skulle behandlas i rätten – följden av en alltför optimistisk fantasifullhet vid användningen av pengar snarare än ohederlighet enligt Wetterhoffs sympatisör Eirik Hornborg.
När första världskriget bröt ut sommar 1914 bodde Wetterhoff i Berlin. Under krigets första dagar erbjöd han Tyskland sina tjänster i dess kamp mot Ryssland. Som motiv uppgav han att han var en finländsk patriot som ville befria Finland från det ryska väldet. Enligt honom var Finland redo att göra uppror och upprorsorganisationen existerade redan. Den bästa tyska strategin på östfronten skulle vara att bistå finländarna och genom att utnyttja deras uppror angripa Rysslands ”hjärta” via Finland.
Wetterhoff inträdde som frivillig i tyska armén och enrollerades i andra gardesinfanteriregementet i Berlin. I november anhöll han om att få slippa militärtjänsten för att lättare kunna organisera de i Berlin boende finländarna till en befrielsekommitté för Finland. Till kommitténs andra möte kom den erfarne aktivisten Herman Gummerus, som var på väg från Rom till Stockholm för att grunda en utländsk central för den finländska motståndsrörelsen. Tidigare under hösten hade Gummerus i hemlighet besökt Finland då medlemmar ur den s.k. kagalen, en aktivistgrupp för ett passivt motstånd, hade anställt honom som sin agent utomlands. Under de första dagarna i december planerade Wetterhoff och Gummerus tillsammans en finländsk självständighetsrörelse baserad på tysk hjälp.
Gummerus fortsatte sin resa och träffade i Stockholm några studentrepresentanter som sänts från Finland. En revoltrörelse hade uppstått inom studentkåren. Studentaktivisternas representanter sökte kontakt med de tyska myndigheterna i avsikt att i Tyskland få utbildning för ledarna av resningen i Finland. Gummerus anslöt sig även till detta företag och upplyste Wetterhoff i Berlin om saken. Wetterhoff började tala om företaget med tyska myndigheter som en del av sin egen plan.
Sålunda uppkom de finländska aktivisternas frihets- eller upprorsrörelse. Den bestod av studenter och nyblivna magistrar från Helsingfors och av de något äldre Gummerus i Stockholm och Wetterhoff i Berlin, även de under 40 år.
Vid årsskiftet 1914–1915 försökte man i Helsingfors skapa en vidare frihetsrörelse representerande Finlands folk, men initiativet ledde inte till något resultat. Företaget ansågs alltför osäkert och farligt för Finland och äldre samhällsansvariga personerna ville inte ansluta sig. Risken förelåg att Tyskland och Ryssland fann varandra och ingick separatfred. Då skulle det upproriska Finland stå allena. Även kagalen beslöt att dra bort sitt stöd från Gummerus.
Wetterhoff hade emellertid stor framgång i Tyskland. Tyskarna beslöt att grunda en kurs för finländska studenter och mot slutet av februari kunde Wetterhoff öppna den s.k. Pfadfinder-kursen i Lockstedter Lager.
Sedan han rest från Finland hade Wetterhoff levt i direkt armod i Berlin. Landsmän hade rentav varit tvungna att låna honom kläder, så att han skulle kunna uppträda som representant för den finländska frihetsrörelsen inför myndigheterna. Han förmådde dock uppträda på ett övertygande sätt. Allt förändrades när man fattat beslut om att grunda kursen och han fick ett slags officiell ställning. Han började då anskaffa tyska medel för sin verksamhet. Han grundade en Finlandsbyrå för att förbereda sin stora plan, som bara delvis gick ut på att utbilda militära upprorsledare. Byrån var ett statligt preussiskt ämbetsverk och Wetterhoff dess chef, en tjänsteman som fick lön av den preussiska staten; han hade föregående höst blivit preussisk medborgare.
Wetterhoff hade en märklig förmåga att väcka förtroende hos andra människor. Hans taktik gick ut på att skapa kontakter direkt med personer på en högre nivå och att kringgå tjänstevägen. Hans finländska kompanjoner, som visste hur svag hans ställning i verkligheten var, beundrade hans förmåga att manipulera tyskarna. Enligt sina finländska motståndare var han en hasardspelare som inte hade någonting att förlora och som därför vågade ta stora risker.
Hans målsättning var att få tyskarna att angripa Ryssland via Finland och att få understöd av högt uppsatta personer för den finländska frihetsrörelsen. Våren och sommaren 1915 bedrev Wetterhoff diplomati i stor skala bland centralmakterna som representant för det blivande Finland, Tysklands bundsförvant. I jägarlitteraturen anses Wetterhoffs stora förtjänst ha varit att utbildningskursen inte avbröts, vilket hade inneburit att kursens tillresta elever lämnats vind för våg i främmande land.
Under sensommaren 1915 föreföll Wetterhoffs diplomati leda till resultat. Såväl Tyskland som Ryssland avstod från planerna på en separatfred. Tyskland förband sig tydligt att stödja frihetsrörelsen i Finland. Utbildningsstyrkan omvandlades till en reguljär jägarbataljon i den tyska armén, vars manskap alltså bestod av frivilliga från Finland. Antalet värvade finländska män tiofaldigades snart till tvåtusen.
Frihets- och jägarrörelsen gick in i ett nytt skede, blev mera av en folkrörelse och ledningen övertogs av något äldre personer. De anskaffade medel för den snart mycket utvidgade verksamheten. Även Wetterhoffs egen ställning klarnade. Samtliga övriga som deltagit i de olika aktivistorganisationernas verksamhet togs med i den nya organisationen, men med Wetterhoff ville de äldre inte ha någonting att skaffa. De äldres animositet hade även tidigare kommit till uttryck. För Gummerus, som i åratal bott utomlands som landsflykting och inte kände till förhållandena i Helsingfors, var Wetterhoffs onåd bland de äldre en överraskning.
Wetterhoff fortsatte i sitt preussiska ämbete. Han åtnjöt fortfarande förtroende på hög tysk nivå och fortsatte att umgås i bättre kretsar såsom tidigare; han hade t.ex. kallats till medlem av den viktigaste politiska klubben i Tyskland. Men inom den finländska självständighetsrörelsen hade han inte längre något inflytande. Ledningen låg nu hos de äldres centralkommitté och den gav inte honom någon fullmakt att verka som representant för Finland.
Wetterhoff råkade under hösten 1916 ut för bekymmer med de tyska myndigheterna. Slutligen anklagades han bland annat för intrigerande med Tysklands fiender. Efter en kort fängelsedom kommenderades han som soldat till västfronten våren 1917. Därifrån fortsatte han en seg rättskamp för att rentvå sitt rykte. Efter kriget försökte han ännu delta i det politiska livet i det självständiga Finland som rådgivare åt den finländske kungakandidaten Adolf Friedrich, hertig av Mecklenburg; han hade tidigare fört fram denne kungakandidats namn som ett inslag i sin egen diplomati. Kandidaten förstörde dock sina chanser under ett presentationsbesök i Finland.
I det kaotiska slutskedet av kriget lyckades Wetterhoff ta sig tillbaka till Berlin. Efter kriget skötte han obetydliga uppgifter vid Finlands beskickning i Tyskland och i utrikesministeriet. Sedermera, efter nära tio års frånvaro, återvände han till Finland där han fick ett oansenligt uppdrag vid utrikesministeriets pressbyrå. Kort därefter den 2 december 1922 avled han av en kronisk hjärtsjukdom. Han var medellös vid sin död. Bara några veckor före hans frånfälle fick Jägarförbundets styrelse reda på hans belägenhet. På Jägarförbundets initiativ erlade staten sjukhusavgifterna och Jägarförbundets styrelse bar kistan vid begravningen.
I samtida vittnesmål kringgås frågan om Wetterhoffs sexualitet med omskrivningar. Att han var homosexuell torde stå tämligen klart. Åtminstone under tiden i Tyskland berättade hans finländska antagonister om detta för tyskarna. Veterligen förorsakade hans homosexualitet dock inte en enda offentlig skandal vare sig i Finland eller i Tyskland. Många av de äldre i självständighetsrörelsen erkände Wetterhoffs insatser för rörelsen, men de kunde inte acceptera att en äventyrare med avvikande läggning, som förlorat sina advokaträttigheter, skulle godtas som en ledare för Finlands frihetsrörelse och för det fria Finland.
Tapio Helen
Adolf Fredrik (Fritz) Wetterhoff, född 11.7.1878 i Helsingfors, död 2.12.1922 i Helsingfors. Föräldrar forstmästaren, författaren Kurt Alfred Onni Wetterhoff och Anna Charlotta Johanna Nescher.
PRODUKTION. Finnland im Lichte des Weltkrieges. Berlin (1916); Unsere Aufgaben im Norden. Deutsche Politik 20/1918.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Fritz Wetterhoffs arkiv, Riksarkivet; Utlandsdelegationens för Finlands befriande arkiv, Riksarkivet. O. Apunen, Suomi keisarillisen Saksan politiikassa 1914−1915 (1968); O. Enckell, Det stora äventyret (1944); H. Gummerus, Jägare och aktivister. Hågkomster från krigsåren i Stockholm och Berlin (1927); E. Hornborg, Man i ledet. Minnen och episoder 1899−1927 (1959); O. Mustelin, Fritz Wetterhoff. Finländska gestalter 10 (1974); A. Pakaslahti, Suomen politiikkaa maailmansodassa I (1933); J. Sundwall, Kring jägarbataljonen. Minnen och anteckningar från krigsåren i Berlin (1919).
BILDKÄLLA. Wetterhoff, Fritz. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.