Elmo Kailas namn förknippas starkt med skyddskårsorganisationens, Akademiska karelen-Sällskapet (AKS) och aktivismens historia. Som medlem av Aktiva kommittén och som ledare för dess hemliga ombudsnätverk organiserade han det väpnade motståndet mot Ryssland under de kritiska åren 1917–1918. På 1920-talet spelade Kaila en central roll i den ideologiska och organisatoriska utformningen av AKS. Han hörde också till de centrala gestalterna i kampanjen för att rensa armén från s.k. tsarofficerare och placera jägare i ledande ställningar.
Elmo Edvard Johansson, från 1901 Kaila, hörde till en bildad prästsläkt. Fadern Edvard Johansson var prost. Skolgången var inget problem för Elmo; efter studentexamen 1905 avlade han filosofie kandidatexamen på tre år. Samma år började han undervisa i ekonomisk geografi vid det finska handelsinstitutet i Helsingfors och blev snart också redaktör för den geografiska avdelningen i uppslagsverket Otavan tietosanakirja (Otavas uppslagsverk). Kaila hade redan slutfört sina studier när jägarrörelsen kort efter första världskrigets utbrott inledde sin verksamhet vid universitetet med att i hemlighet värva unga män för militär utbildning i Tyskland. Han kom in i aktivisternas ledningsgrupp först efter marsrevolutionen i Ryssland 1917. Då började han också verka i kretsen bakom självständighetsmännens tidskrift Uusi Päivä, främst som sekreterare och aktiv debattör.
Den roll som Kaila valde blev kännetecknande för honom. Han ville inte söka sig till synliga ledarpositioner, snarare undvek han dem. Däremot var han som fisken i vattnet när det gällde hemlig verksamhet. Han var aktivisternas arbetsmyra och en grå eminens som koncentrerade sig på verksamheten i kulisserna. Det konspirativa tänkandet blev mer än en andra natur för Kaila – det var en del av hans personlighet.
Efter marsrevolutionen fungerade Kailas arbetsrum på Otava som aktivistnätverkets högkvarter. Senare flyttades detta till ”Uusi Metsätoimisto” (Nya skogskontoret), det legendariska täckföretaget som verkade i hyreslokaler vid Georgsgatan 25 i Helsingfors. Under det kritiska skedet hösten 1917 framhävdes Kailas ställning som rörelsens huvudorganisatör ytterligare. Han undgick dock att fängslas och skötte ”firman” från högkvarteret som om den varit hans egen. Kailas verksamhet var mångsidig och arbetskrävande. Han höll kontakt med jägarna i utlandet via Stockholm, tjänstgjorde som en länk mellan Aktiva kommittén och Soldatkommittén, verkade i politiken för Finlands självständighet och ledde ombudsnätverket. Det senare innebar förutom ledning av människor även hantering av information, pengar och alla slags konspirativa medel. Vid högkvarteret anskaffades och tillverkades kartor och vapen, förfalskades pass och förmedlades underrättelseuppgifter till tyskarna.
Då rekryteringen av jägare försvårades under 1917 försköts tyngdpunkten för aktivisternas verksamhet i allt högre grad mot att grunda skyddskårer och ge utbildning. Kailas mål var att skapa en så bred nationell front som möjligt bakom både jägar- och skyddskårsrörelsen. För honom var det också viktigt att arbetarklassen skulle delta i verksamheten. För jägarrörelsen uppnåddes målet relativt väl, men till skyddskårerna började arbetarrörelsen snart förhålla sig kritisk. Någon gemensam nationell front skapades inte, trots Kailas förhoppningar. I slutet av januari 1918 inträffade två händelser som skulle utmynna i blodiga sammandrabbningar mellan de vita och röda i Finland: deporteringen av ryska trupper som inleddes av Svinhufvuds senat, aktivisterna och skyddskårerna samt den revolution som organiserats av de röda gardena och den radikala ledningen för Finlands socialdemokratiska parti.
Kaila blev besviken över att frihetskriget hade förvandlats till ett blodigt inbördeskrig. Det värsta enligt honom var att revoltledarna hade ”sålt sitt land till ryssen” och således svikit det stora fosterländska målet. Enligt hans nationalistiska åskådning var det brottet omöjligt att sona. Åren 1918–1919 präglades hans verksamhet av högerradikalism. Samtidigt fortsatte den konspirativa verksamheten. Under inbördeskriget ledde Kaila aktivisternas högkvarter i Helsingfors och höll radiokontakt med Tyskland och den vita armén. När risken att bli arresterad ökade flydde han till Tallinn i slutet av mars och fortsatte därifrån till Berlin. Till Finland återvände han i slutskedet av den vita sidans erövring av Helsingfors.
Kailas aktivistkontakter och organisationsförmåga kom återigen till sin rätt när han i maj 1918 deltog i monarkisternas propagandaverksamhet – hans aggressiva cirkulär till ombuden bidrog till att skapa en modell för denna. Utan förbehåll stämplade Kaila republikanerna som fiender till Tyskland och vänner till västmakterna. Han försäkrade att Finland skulle få Östkarelen endast med hjälp av Tyskland och valet av en tysk kung. När republikanerna trots allt vann efter Tysklands nederlag i världskriget började Kaila sommaren 1919 planera en statskupp tillsammans med sina aktivistkamrater och kretsen kring Mannerheim. Även detta projekt misslyckades. Det självständiga Finland gled högeraktivisterna ur händerna och hamnade hos centerns demokrater.
Vintern 1919–1920 började Kaila utveckla ett nytt politiskt program, vars centrala idé var att utrota ”ryskheten” i alla dess former, i synnerhet inom armén. Kaila förhöll sig fientlig till de gamla ”tsarofficerarna” som fått sin utbildning i den ryska armén. Denna hans inställning hade blivit tydlig redan före inbördeskriget. Hans mål var att rensa ut dem från Finlands nationella armé och placera jägare i de ledande ställningarna. Kaila ledde kampanjen genom att utnyttja sitt gamla ombudsnätverk, skyddskårernas distriktschefer och jägarofficerare. Som chefredaktör för Suojeluskuntalaisen Lehti (Skyddskåristernas tidning) och senare Sana ja Miekka (Ordet och svärdet) kunde han också direkt påverka männen i ledet. I detta skede närmade han sig Agrarförbundet och i synnerhet dess ledare Santeri Alkio.
Kaila ålade Finlands folk en stor uppgift: kampen mot Ryssland och ryskheten. Därför skulle skyddskårerna samla alla finländska män till en gemensam front oberoende av partitillhörighet. Enligt hans vision var kriget mellan Finland och Ryssland ett oundvikligt faktum, och därför skulle finländarna förbereda sig på en kamp för överlevnad. Att lyckas i denna storslagna uppgift förutsatte å ena sidan nationell enighet, å andra sidan en stark försvarsinstitution som åtnjöt folkets stöd. Av denna orsak motsatte sig Kaila den högertalang inom skyddskårerna som intog en oförsonlig attityd mot vänstern. Under den så kallade officerskrisen 1924–1926 hamnade han till slut i dispyt med Alkio på grund av att denne endast gynnade finskspråkiga jägare. I sina utrensningsoperationer inom armén uppnådde Kaila sina mål endast delvis, men inom skyddskårerna var hans inflytande påtagligt.
På 1920-talet räknades E. E. Kaila också till de mest inflytelserika personerna inom Akateeminen Karjala-Seura (AKS, Akademiska Karelen-Sällskapet). I början av årtiondet utformade han en grund för sällskapets nya politiska linje. Kaila ansåg att AKS:s verksamhet under de första åren varit ensidig och ville flytta tyngdpunkten från propaganda och bistånd till östkarelska flyktingar till fosterländska sysselsättningar och rysshat. I synnerhet de som vigt sig åt de sistnämnda frågorna bildade en egen inre krets inom AKS med namnet Vihan Veljet (Hatets bröder). Som ordförande för AKS 1923–1927 och 1928–1930 lyckades han i betydande mån också bidra till att sällskapet organiserades som en paramilitär attackorganisation.
Mot slutet av årtiondet minskade Kailas inflytande i AKS:s ledning och även mer allmänt. De äktfinska strömningarna intresserade honom inte nämnvärt, och han godtog inte den aggressiva Lapporörelsen och de högerradikala stämningarna i början av 1930-talet. I stället koncentrerade han sig på forskning, vilket resulterade i en doktorsavhandling i geografi 1932. Samma år utnämndes han till föreståndare för Krigsarkivet, en tjänst som han hade fram till sin död 1935. Han hade aldrig blivit helt återställd efter en olyckshändelse 1929. Kailas roll i politikens kulisser hade minskat med åren, men den legend som skapats kring hans verksamhet som aktivist visade sig seglivad.
Juhani Mylly
Elmo Edvard Johansson, från 1901 Kaila, född 6.2.1888 i Jockis, död 16.5.1935 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden, prosten Edvard Johansson och Märtha Carolina Anna Köhlin. Gift med (1) Aino Lyydi Pohjonen 1912, (2) Martha Maria Eleonora Anthoni 1922.
PRODUKTION. Kansakoulun uusi maantieto (1915; 5 uppl. 1928); Vapaussodan valmistelut kotimaassa. Suomen vapaussota I. Valmistelut ja esihistoria (1921); Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla (1931); Tervanpolton leviäminen Suomessa 1700-luvun puolimaissa (1931).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. E. Kailas privatarkiv. Jägarbyråns arkiv, Riksarkivet. M. Ahti, Salaliiton ääriviivat. Oikeistoradikalismi ja hyökkäävä idänpolitiikka 1918–1919 (1987); M. Ahti, Ryssänvihassa. E. E. Kaila 1888–1935 (1999); K. Immonen, Ryssästä saa puhua... Neuvostoliitto suomalaisessa julkisuudessa ja kirjat julkisuuden muotona 1918–1939 (1987); M. Klinge, Vihan veljistä valtiososialismiin. Yhteiskunnallisia ja kansallisia näkemyksiä 1910- ja 1920-luvuilta (1972); M. Metsämäki, Aktivistit. Suomalaisten kansalaisliikkeiden tarina (2006); T. Nygård, Suur-Suomi vai lähiheimolaisten auttaminen. Aatteellinen heimotyö itsenäisessä Suomessa (1978); R. Salosensaari, AKS:n tiellä. Sotia ja vedenpaisumuksia. Agon 6/2007; P. Susitaival, Aktivistit toimivat (1968).
BILDKÄLLA. Kaila, Elmo. Foto: Ateljé Wibe. Uusi Suomis bildarkiv.