Jacob Reinhold de Pont anlade 1748 Åviks glasbruk i Somero, vilket inledde en obruten tradition av glastillverkning i Finland. Under de Ponts energiska ledning utvecklades Åvik vid slutet av 1770-talet till det största glasbruket i Norden.
Enligt den släkttradition Jacob Reinhold de Pont förmedlat var hans förfäder av gammal fransk adel, som flytt från Frankrike undan hugenottkrigen. Enligt genealogen Osmo Durchman torde det vara fråga om ätten du Pont de Nemours, vars rötter kan spåras ända till 1000-talet. Den första medlemmen av släkten de Pont i Finland var Jacob Reinholds farfar, sadelmakaren Anders Dupont, som bodde i Viborg på 1680-talet.
Jacob Reinhold Depong, som även skrev sitt släktnamn de Pont, var född i Uppsala, dit föräldrarna flytt under stora ofreden. År 1734 skrevs han in vid akademin i Åbo, och blev efter slutförda studier kanslist vid Krigskollegiet. Två år senare fick han i uppdrag att organisera salpetersjudningen i Åbo och Björneborgs län. Sjudningen av salpeter var avgörande vid framställningen av krut. Under hattarnas krig och därefter verkade de Pont som registrator vid Krigskollegiet, men erhöll tjänstledighet för att anlägga ett glasbruk 1747.
I början av 1700-talet fanns det endast två glashyttor i riket, varför det rådde brist på framför allt fönsterglas. Nya glasbruk började anläggas i slutet av 1730-talet. Då man i Sverige var djupt bekymrad över den otillräckliga tillgången på skog gick man in för att anlägga glasindustrin, som använde rikligt med ved, i avlägsna skogstrakter på långt avstånd från såväl Stockholm som Bergslagen. Tillgången på skog och brännved var en av de allra viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt glasbruk.
Under Jacob Reinhold de Ponts personliga ledning anlades i Sillanpää by i Somero en hytta, som fick namnet Åvik. Därmed inleddes en obruten tradition av glastillverkning i Finland. Den första glashyttan, som grundats i Nystad 1681, hade hunnit verka i bara några års tid innan den lades ned. I Åvik fick man experthjälp av de inkallade tyska glasblåsarmästarna Johan Thomas Fromm och Enewald Waltzer. Efter några månaders raskt arbete kunde Waltzer i september 1748 blåsa glas i en liten provugn.
Jacob Reinhold de Pont blev Finlands förste glasbrukspatron. Under den tid hyttan uppfördes bodde han under primitiva förhållanden tillsammans med de tyska glasblåsarna och de övriga arbetarna. Rymliga och ordentliga bostadsbyggnader hade man tid att uppföra först då bruket stod klart. de Pont kunde på nära håll följa sitt arbetsfolks förehavanden, om vilka han informerade sina kompanjoner och vänner i Stockholm. År 1754 köpte de Pont Lahtis gård, som låg på tre kilometers avstånd från Åvik, och flyttade in där. Han satt själv i brukets ledning, vilket gynnade företagets framgång.
Bruksföretaget var i stort behov av kapital, och de första åren var tunga för ägarna. Kompanjoner i Jacob Reinholdt de Ponts företag var hans far Mårten Depong och legatsekreteraren Johann Heinrich Titzschkau. Kort före sin död 1750 skänkte Mårten Depong sonen sin andel. Samtidigt väntade Titzschkau, som var orolig för sina placeringar, otåligt på att företaget skulle ge vinst. Sedan kompanjonerna hamnat i gräl med varandra avstod Titzschkau sin andel. I hans ställe inträdde 1757 Åboköpmännen Jacob Bremer och Johan Jacob Kijk, vilkas kapital och handelsförbindelser tryggade brukets framtid. De nya aktionärerna tog hand om anskaffningen av råmaterial och marknadsföringen av de färdiga produkterna. de Pont kunde för sin del koncentrera sig på att leda bruket. Bolaget expanderade i början av 1760-talet, då ägarna byggde en finbladig exportsåg i Koskis i Åbo län.
Sedan Kijk 1762 avstått från sin andel, blev de Pont och Bremer ensamma ägare till bruket. Glaset hade synbarligen god avsättning. I bruket tillverkades fönsterglas, buteljer och olika slags hushålls- och bordsglas. I synnerhet en stor del av fönsterglaset exporterades till Stockholm och andra delar av Sverige. Under tre årtionden hann Åvik vara det enda glasbruket i Finland, men under de Ponts sista år fick det konkurrenter. Åviks framgång avspeglas i det faktum att man redan i medlet av 1760-talet byggde en andra och 1777 redan en tredje hytta. Varje hytta var en egen produktionsenhet, varför antalet fabriker egentligen var tre. Åvik hade utvecklats till en betydande produktionsanläggning på riksnivå.
Bruket utgjorde ett eget hierarkiskt samhälle. Folkets patriarkaliska förhållande till sin patron symboliserades bl.a. av de gästabud de Pont varje år ordnande i början av glasblåsningsperioden. Denna sedvana var känd också på bruken i Sverige. Jacob Reinhold de Ponts faderliga förhållande till sina underlydande avspeglas även i att han och hans hustru Catarina Elisabet Ahlgren var gudföräldrar till många av de barn som föddes inom brukets yrkeskår. Våren 1749 fick patronens disciplinära åtgärder ett tragiskt slut, när de Pont ertappade en piga i färd med att snatta och slängde ut henne från boden. Flickans färd slutade vid en isig stubbe och hon bröt nacken. de Pont anmälde genast det inträffade till Åbo hovrätt. Händelsen konstaterades till slut vara oavsiktlig och domen blev mild: 450 daler i böter och kyrkotukt. En offentlig förebråelse blev ändå för mycket för patronens heder i egenskap av en av socknens högst uppsatta invånare. I åratal sökte han bli friad från sitt skamstraff.
För att befästa sin ställning i 1700-talets ståndssamhälle ansträngde de Pont sig för att erhålla en värdig titel. År 1758 fick han slutligen titeln direktör, vilken på rikets rangskala motsvarade kollegieassessor. Allmänt kallades de Pont dock överdirektör.
Glasbruket var de Ponts livsuppgift. Som en typisk representant för nyttans tidevarv var han också intresserad av andra ekonomiska företag. År 1780 kallades han till medlem av Kungliga Patriotiska sällskapet. Fosterländskhet och patriotism var under 1700-talet både ett politiskt och ett ekonomiskt begrepp. Patriotiska sällskapets främsta mål var att främja rikets ekonomi. I likhet med många av sina samtida var de Pont intresserad av att utveckla också lantbruket. I sina brev berömmer han sig för att ha förbättrat jordbruket och röjt ängsmark på sina gårdar. År 1780 lovade han Patriotiska sällskapet att utveckla en gaffelplog som lämpade sig för stenbunden mark. Via sällskapet skaffade de Pont sig också aktuell litteratur i ekonomiska ämnen.
Jacob Reinhold de Pont hade 1749 ingått äktenskap med kaptenen Eric Holmbergs änka Catharina Elisabet Ahlgren, som på mödernet tillhörde släkten Wittfooth. Av parets nio barn var endast två söner och en dotter i livet vid föräldrarnas död. Då Jacob Reinhold de Pont avled 1788, fanns det ingen arvinge som skulle ha tagit över ledningen för Åviks glasbruk. Jacob Wilhelm de Pont fortsatte visserligen i faders spår som glasfabrikör, men han flyttade till Notsjö i Urdiala.
Georg Haggrén
Jacob Reinhold de Pont, född 18.9.1717 i Uppsala, död 4.5.1788 i Somero. Föräldrar majoren Mårten Depong (de Pont) och Anna Sofia Ritz. Gift 1749 med Catharina Elisabet Ahlgren.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Geheimerådet Kasten de Ponts arkiv, Riksarkivet. V. Annala, Suomen lasiteollisuus vuodesta 1681 nykyaikaan I. Ruotsin vallan aika 1681−1809 (1931); O. Durchman, Lisiä Suomen Ritarihuoneeseen merkitsemättömien vierasperäisten aatelissukujen tuntemukseen IX. Finska Genealogiska samfundets årsbok XII (1928); D. Fewster, Samhället kring pottorna. Åviks glasbruk 1748−1834 (1993); G. Haggrén, Åvik Suomen lasiteollisuuden uranuurtajana. Tehtaan vaiheet perustamisesta vuoteen 1762. Lounais-Hämeen kotiseutu- ja museoyhdistyksen vuosikirja 57 (1988).