Mika Tiivola var den centrala förnyaren av det finländska bankväsendet i övergångsperioden från en reglementerad penningmarknad till ”kasinoekonomi”. Som mångårig verkställande direktör och chefdirektör för Nordiska föreningsbanken, sedermera Föreningsbanken i Finland, förändrade han kraftigt bankens strategi och drev på de stora omställningarna inom den industrigrupp som hörde till Föreningsbanken. Tiivola hade också samhälleligt inflytande utan att aktivt delta i politiken.
Mika Tiivolas barndom och ungdom förflöt på ett tämligen typiskt sätt för sonen i en tjänstemannafamilj i den så kallade första republiken. Han betraktade idrotten och rikets försvar som viktiga, och i bandy blev han rentav två gånger finländsk mästare. Hans far var fältprost, och Mika själv deltog som frivillig i vinterkriget. Under fortsättningskriget genomgick han Kadettskolan. Han ansåg sedermera att officersutbildningen varit avgörande för hans kunskaper i ledarskap och systematik.
Efter fredsslutet och sedan han bildat familj gick Tiivola i likhet med många kolleger och jämnåriga i näringslivets tjänst. Han hade studerat på kort tid och avlagt politices magisterexamen. Vid sidan av sitt arbete fortsatte han dock med sina studier och läste till jurist. Efter detta gav han snabbt prov på sin förmåga som företagsjurist, och 1961 kallades han direkt till direktionen för Nordiska föreningsbanken (NFB). Även senare kunde man notera vissa drag av advokat och officer i hans personlighet.
Ännu 1966 gav Tiivolas utnämning till Föreningsbankens andre man eller verkställande direktör upphov till rubriken ”Vilken Tiivola?”, men snart blev han ett bekant namn. Under Göran Ehrnrooths tid som chefdirektör hade NFB handlat försiktigt och slagit vakt om sin lönsamhet, medan den av Matti Virkkunen ledda Kansallis-Osake-Pankki (KOP) raskt hade utvidgat både sitt filialnät och sin kundkrets. Inte heller sedan Tiivola 1970 utnämnts till Ehrnrooths efterträdare gick han in för sådan filial- och inlåningskonkurrens som kunde äventyra lönsamheten, men i övrigt förändrades bankens linje radikalt.
Redan Rainer von Fieandt hade försökt göra Föreningsbankens image tvåspråkig och Tiivola fortsatte på denna linje. Enligt hans uppfattning föranledde ordet ”Nordiska” ‒ ett arv från den stora fusionen 1919 ‒ fortsatta missuppfattningar och försvårade möjligheterna till framgång bland den finskspråkiga befolkningen. Man återgick till det tidigare namnet Föreningsbanken i Finland (FBF). Tiivola skapade en bild av hela folkets bank också genom att knyta olympiasegraren Lasse Virén till PR-uppdrag inom banken och genom att på ett nytt sätt sponsra idrotten.
Tiivola insåg också mediernas betydelse, trots att han inte till naturen var någon särskilt karismatisk föredragshållare eller sällskapsmänniska. Såsom i allt annat tillägnade han sig dock systematiskt de behövliga färdigheterna. Reformernas kärna låg emellertid inte i PR-verksamheten, trots att denna framför allt i huvudkonkurrentens ögon var irriterande påtaglig. Konstellationen förändrades visserligen på 1980-talet, då KOP:s Jaakko Lassila utmanade Tiivola i offentlig synlighet, vilket ledde till en ytterligare åtstramning i relationerna bankerna emellan.
Föreningsbankens organisation reformerades på 1970-talet med militärisk klarhet, medan Tiivolas efterträdare Ahti Hirvonen senare gav schemat sin finslipning för modern affärsledning. Direktörer rekryterades fördomsfritt också utanför bankens krets. Man förberedde sig systematiskt för kommande situationer, vilket bland annat övertagandet av Helsingfors aktiebank 1985 var ett exempel på. Tiivola var en krävande men samtidigt sporrande förman. Föreningsbankens interna frågor läckte inte till offentligheten, trots att det rådde en viss spänning i maktstrukturen.
När det gällde lanseringen av bankautomater och annan modern bankteknik gick FBF under Tiivolas tid i spetsen och lösgjorde sig emellanåt från bankernas traditionella samarbete. Allmänt sett insåg Tiivola att reglementeringens och bankkartellernas epok höll på att upphöra. Som den förste chefdirektören förutspådde han att ränteregleringen snart skulle upphöra och godkände de s.k. marknadspengarna i motsats till sin försiktigare kollega, KOP:s Veikko Makkonen. Även internationaliseringen av Föreningsbanken avancerade under Tiivolas tid – ofta i synnerhet i samarbete med den rikssvenska SE-banken, men också genom egna utländska dotterbolag och kontor. Riskerna med internationaliseringen betraktades som förhållandevis små.
Mest intensivt samarbetade Tiivola med bergsrådet Casimir Ehrnrooth i arrangemangen inom Föreningsbankens industrigrupp. Sålunda fusionerades Schauman och Kaukas med Kymmenebolaget, vilket ledde till en märkbar koncentration inom den finländska träförädlingen. I detta sammanhang såldes Strömberg till svenska Asea. Ett antal problematiska företag förenades med Askokoncernen. Nokia förblev däremot under Tiivolas tid under FBF:s och KOP:s gemensamma inflytande, om än ibland som deras slagfält.
Enligt Tiivolas åsikt hörde ett samhälleligt deltagande också till storbankens roll, medan Makkonen tvärtemot dämpade KOP:s politiska färg. Mest samhälleligt synlig var Tiivola i sin egenskap av ordförande för Näringslivets delegation, men minst lika viktiga var de personliga kontakterna. Tiivola erhöll 1988 ministers titel.
Tiivolas centrala betydelse för FBF åskådliggjordes av det utdragna letandet efter en efterföljare. Visserligen återgick man redan 1983 till den dubbla ledningen inom Föreningsbanken sedan Hirvonen blivit verkställande direktör. Ännu som pensionär hade Tiivola, så långt hans krafter tillät, en del förtroendeuppdrag.
Jyrki Vesikansa
Carl Mikael (Mika) Augustinus Tiivola, född 31.10.1922 i Villmanstrand, död 13.4.1994 i Helsingfors. Föräldrar fältprosten Rolf Tiivola och sjuksköterskan Inez Maria Palmroth. Gift med (1) sjuksköterskan Kirsti Brofeld 1944, (2) kommerserådet, företagaren Satu Taimi Irene Vuoristo (född Haavisto) 1975.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bankverksamhet och ekonomisk politik. Mika Tiivola 60 (1982); J. Iloniemi, Vallan käytävillä (1999); Mika Tiivola 1922‒1994 (1994); P. Poukka, Ei ainoastaan rahasta. Pankkimies muuttuvassa Suomessa (1987); T. Vihola, Rahan ohjaaja. Yhdyspankki ja Merita 1950–2000 (2000).
BILDKÄLLA. Tiivola, Mika. Foto: Ilpo Lukus, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.