Carl Fredrik Fredenheim gjorde en uppmärksammad karriär i det sena 1700-talets Sverige. Särskilt förtjänstfulla var hans insatser för att göra den klassiska antikens konstverk kända i Sverige och Finland. Han grundlade det svenska museiväsendet, lät skriva av källor ur Vatikanarkivet och var bland de första att företa utgrävningar på Forum Romanum.
Carl Fredrik Fredenheim fick en bra start i livet. Faderns höga ställning – denne var först biskop i Åbo, senare hela rikets ärkebiskop – innebar en fördel av sällsynt slag. Då biskopen i egenskap av kyrkans man inte kunde adlas, nobiliserades sonen 1769 utan egentliga egna förtjänster. Som konstkännare och smakdomare (arbiter elegantiarum) med säker instinkt, därtill arbetsam till sin läggning lämpade sig Fredenheim utmärkt som den som skulle tillvarata Gustav III:s kulturintressen. Trots att eftervärldens omdöme om Fredenheim har varit rätt negativt, var han i ingen händelse obegåvad eller lat.
Carl Fredrik Mennanders barn- och ungdomsår i Åbo har i ljuset av bevarad korrespondens förblivit välkända. Som ende son till biskopen var han en verklig ”goddagspilt”; och skrevs in vid universitetet som 6-åring för att som 13-åring bli Österbottniska nationens kurator. Den unge Mennander trivdes lika bra i sällskapslivet som i sin fars bibliotek och vid faderns samlingar, där han djupt beundrade de antika konstverken. Han studerade ändå i första hand juridik.
Efter sedvanliga examina flyttade Mennander 19 år gammal över till Stockholm och sökte sig till ämbetsverk av olika slag (justitierevisionen, lagkommissionen, kanslirätten, riksarkivet och kanslikollegium), vid vilka han skötte obetydliga, ofta oavlönade tjänster. Ledigheterna tillbringade han i Åbo, där han 1770 var med om att grunda Aurorasällskapet. Vid det här laget hade han redan avancerat i rangen i flera ordenssällskap i huvudstaden.
Adelskapet innebar början på en lysande karriär vid hovet. Adelsnamnet Fredenheim, som han antog vid introduktionen på Riddarhuset, anknöt till en promemoria som biskop Mennander hade lagt fram på riksdagen 1762, mitt under det pågående pommerska kriget. Fredenheim fick sin första tjänst av betydelse 1775 när han blev expeditionssekreterare i utrikesexpeditionen. Denna tjänst hade den 26-årige ynglingen enligt tidens sed köpt, men lade då ut den för tiden svindlande summan 21000 riksdaler. Om kungens förtroende vittnar utnämningen till ceremonimästare 1780, det år då Fredenheim med sin eleganta handstil börjar föra journaler över Gustav III:s alla offentliga göranden. Fredenheim gjorde översättningar av Tacitus som förekom som högläsning vid hovet och han rörde sig överallt där monarken rörde sig. År 1779 fick han ta emot Serafimerordens lilla stjärna.
Fredenheim delade en välförsedd sexrumslägenhet vid Skeppsbron med G.J. Adlerbeth och utvecklade en exklusiv och bekymmerslös livsstil, till vilken hörde ett uppträdande värdigt en moderiktig konstkännare. För att undvika konkurs gifte han sig med en representant för den s.k. skeppsbroadeln, med yngsta dottern till grosshandlaren S.B. Hebbe. I brev till sina vänner var Fredenheim skamlöst öppenhjärtig och avslöjade sina aspirationer på allt högre utmärkelser. Ett annat drag i hans karaktär var kulten av fadern; efter ärkebiskopens död 1786 lät han resa ett vackert monument över hans grav i Uppsala domkyrka. Det utfördes i marmor av den italienske konstnären Giuseppe Angelini. Fredenheim betonade sin finländska börd och sin egen biskopliga bakgrund genom att delta i sammankomster i Stockholms finska församling, där han i de enklare landsmännens led spred en air av elegans och förfining.
Sin främsta insats gjorde Fredenheim som främjare av konsten och museiväsendet. Han fick till en början i uppdrag att ordna de samlingar av antika skulpturer som köpts under Gustav III:s resa till Rom. För att komplettera dem och för att bli bekant med förhållandena på ort och ställe reste Fredenheim 1788 till Rom. Han hade redan tidigare stått i brevkontakt med kopparstickaren Francesco Piranesi, som fått till stånd att 183 urkunder (påvliga bullor) rörande Sveriges och Finlands medeltidshistoria kopierades i Vatikanarkivet. Väl i Rom fortsatte Fredenheim kopieringen och 141 handlingar ur påvens arkiv kopierades då på hans försorg. Avskrifterna skänkte Fredenheim till Åbo akademis bibliotek. De förstördes i Åbo brand 1827. Därförinnan hade dock Vitterhetsakademien låtit skriva av dem och dessa avskrifter förvaras numera i Sveriges riksarkiv.
Fredenheim lyckades hösten 1788 få tillstånd till utgrävningar på Forum Romanum. Från början av november 1788 utfördes de med 5–30 mans styrka under överinseende av Fredenheim och Piranesi. Grävningarna finansierades genom försäljning av upphittade marmorföremål till intresserade. Resultaten av Fredenheims utgrävningar bearbetades senare på initiativ av professor J.J. Oberlin, som Fredenheim besökte i Strasbourg i januari 1790 på väg hem från Italien. Utgrävningarna klargjorde för samtiden Forums verkliga utsträckning.
Fredenheims huvudintresse gällde museiväsendet i Sverige. Förmyndarregeringen efter Gustav III:s död beslöt i juni 1792 att inrätta ett konstmuseum på Stockholms slott och utnämnde Fredenheim till chef för de kungliga samlingarna. Att sätta museet i stånd var en uppgift förenad med mycket besvär då konstverken var utspridda på ett flertal lustslott. Fredenheim lyckades dock 1794 öppna en utställning i bottenvåningen av slottets nordöstra flygel, en utställning som blev permanent och som allmänheten ägde tillträde till. Särskilt ståtlig var en samling antika skulpturer under de nedre valven, medan målningarna fick en sämre hängning, eftersom de, med undantag för miniatyrer, intresserade Fredenheim i avsevärt lägre grad. Han gav 1794 också ut ett illustrerat verk över de främsta skulpturerna i samlingarna.
Från 1795 var Fredenheim, vid sidan av sin museitjänst, överintendent och preses i Konstakademien. På samtiden gjorde han ett blekt intryck som en skugga av sin företrädare, den store arkitekten C.F. Adelcrantz, men han var inte desto mindre en samvetsgrann ämbetsman också i dessa uppdrag. Han intresserade sig för byggandet av Stockholms Norrbro, påverkade utförandet av rådhusbyggnaden i Karlskrona, liksom ett flertal kyrktorn och klockstaplar i Finland. Förutom bostaden i Stockholm förfogade Fredenheim över en herrgård i nyklassisk stil, familjen Hebbes Östanå i Roslagen. Fredenheims egna samlingar som såldes 1805 omfattade böcker, kopparstick, kuriosa, mynt och medaljer samt ca 50 häften arkivmaterial.
Kari Tarkiainen
Carl Fredrik Mennander, fr.o.m. 1769 Fredenheim, född 7.3.1748 i Åbo, död 6.3.1803 i Stockholm. Föräldrar biskopen av Åbo, sedermera ärkebiskopen av Uppsala, Carl Fredrik Mennander och Johanna Magdalena Hassel. Gift 1779 med Christina Elisabeth Hebbe.
PRODUKTION. Virtute liberae civitatis fundamentarum principium (1765); Ex museo regis Sveciae antiquarum e marmore statuarum. Stockholm (1794); C.F. Fredenheims dagboksanteckningar om gräfningen på Forum Romanum. Eranos 1915.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Fredenheimska samlingen, Kungliga biblioteket, Stockholm; 52 brev till Gustav III, Uppsala universitets bibliotek. Fredenheims och Mennanders brefväxling i urval. Stockholm (1901); Brev från och till C.F. Mennander. (1939−1942). At förse Riket med beständige och prydlige Byggnader. Byggnadsstyrelsen och dess föregångare. Stockholm (1969); P. Bjurström, Nationalmuseum. Stockholm (1992); L-J. Stiernstedt, Vår man i Rom. Överintendent Carl Fredric Fredenheims italienska resa 1787–1790. Stockholm (2004); K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1 (1990).
BILDKÄLLA. Fredenheim, Carl Fredrik. Oljemålning: J.H. Scheffel. Foto: S. Pälsi. Museiverket.