Som generaldirektör för Skolstyrelsen och långvarig undervisningsminister genomförde Reino Oittinen en länge förberedd skolreform genom vilken den för alla gemensamma och kostnadsfria nioåriga grundskolan infördes i Finland. Oittinen var socialdemokraternas sakkunnige i kulturfrågor, och det var han som formulerade partiets kulturpolitiska program på 1960- och 1970-talen.
Reino Oittinen föddes i en lokförarfamilj som det äldsta av tre barn. Efter inbördeskriget avsattes fadern för en tid från sitt arbete efter att i likhet med många andra ha deltagit i de rödas vapentransporter, men han fick fortsätta utöva sitt yrke. Familjen flyttade från Helsingfors till Tammerfors när Reino var tio år gammal. Den intelligente pojken läste mycket och ägnade sig från unga år åt att skriva. En socialdemokratisk övertygelse mognade tidigt hos honom; han var redan som liten med i Finlands socialdemokratiska partis (SDP) nykterhetsarbete och fortsatte sedan i partiets ungdomsorganisation. Reinos moster, den socialdemokratiska riksdagsledamoten Iida Vihuri stödde hans uppfostran både andligt och materiellt.
Oittinen gick i Klassiska lyceet i Tammerfors, där han blev nära vän med Raoul Palmgren. Denne blev sedermera känd kommunistisk tidningsman, kritiker och litteraturforskare. Tillsammans med några kamrater övertog vännerna kuppartat lyceets elevkår, och Oittinen, som gav prov på ledaregenskaper, blev konventsordförande 1929. Han inledde sina universitetsstudier i Helsingfors och bodde många år tillsammans med Palmgren. På endast tre år tog Oittinen – därtill driven av ekonomiska skäl – sin filosofie kandidatexamen med statslära och sociologi som huvudämnen.
Oittinens skrala ekonomi tvingade honom att efter avslutade studier söka fast anställning, och han lyckades bland 38 sökande få tjänsten som föreståndare för arbetarinstitutet i Valkeakoski. I början av 1938 flyttade han till Jyväskylä, där han övertog chefredaktörskapet för den socialdemokratiska tidningen Työn Voima. Partiet lät kretstidningarnas redaktörer sköta alla möjliga bisysslor, och Oittinen hann inte ägna sig särskilt mycket åt redaktionsarbete. Hans bana som journalist blev också mycket kort, då han redan hösten 1938 kallades till studiesekreterare vid Arbetarnas bildningsförbund (ABF) i Helsingfors.
Tidskriften Työläisopiskelija, i vars spalter Oittinen redan tidigare hade publicerat sig, blev nu ett viktigt forum för hans idéer. På hösten 1942 efterträdde Oittinen Pekka Railo som ABF:s sekreterare, och efter kriget blev hans arbete vid ABF allt ansvarsfullare i takt med att verksamheten expanderade. Oittinen var under många år vice ordförande i förbundets styrelse, men hans faktiska inflytande var avsevärt större än ordföranden Yrjö Kallinens. Verksamheten i förbundsledningen och hans internationella uppdrag för förbundet bidrog till att Oittinen avancerade till socialdemokraternas chefsideolog i bildningsfrågor.
Oittinens karriär som vuxenutbildare avancerade i juni 1945, då han efterträdde Yrjö Kilpeläinen som rektor för folkhögskolan Työväen Akatemia (Arbetarakademin) i Grankulla, dock med tillåtelse att fortsätta som lärare i organisationslära vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu (Samhällsvetenskapliga högskolan), som leddes av Yrjö Ruutu. Oittinens uppgift vid Arbetarakademin blev framför allt att anpassa skolan till den nya situation som massrörelsernas uppgång hade skapat.
När Oittinen 1946 valdes till ordförande för SDP:s utbildningsutskott befästes hans position som central ideologisk opinionsbildare. Snart blev han också ordförande för den delegation som drog upp riktlinjerna för partiets bildningspolitiska program. Det brådskade eftersom kommunisterna redan hade sitt eget program och även de andra partierna utarbetade motsvarande program. Oittinen själv koncentrerade sig särskilt på att utarbeta den skolpolitiska delen av programmet. Han gillade förslaget som Ruutus kommitté hade lagt fram om en åttaårig enhetsskola, som skulle förena folkskolans fyra klasser med fyra av mellanskolans klasser och till vilken en gymnasieskola med ytterligare fyra klasser skulle fogas (4 + 4 + 4). Eftersom denna lösning tog modell av det sovjetiska skolsystemet blev den dock mycket omstridd, också inom partiet.
Oittinen blev mer allmänt känd i egenskap av ung undervisningsminister i K.-A. Fagerholms första regering 1948–1950. Som skolreformator var han ändå tvungen att ändra kurs och skjuta enhetsskolereformen på framtiden. Finland var ekonomiskt ännu alltför svagt för en sådan reform och den unge oerfarne ministern lät sig ledas av de försiktiga tjänstemännen. Eftersom reformförslaget som Ruutus kommitté lagt fram hade stämplats som kommunistiskt hade regeringen dessutom allmänpolitiska skäl att ta avstånd från det. Undervisningsministern var tvungen att konstatera att resurserna måste satsas på att åtgärda akuta utbildningsproblem och genomföra delreformer. En totalreform skulle bli möjlig först när de stora årskullarna fått sin grundutbildning och det skulle finnas mer resurser.
Oittinen gissade att utvecklingen framöver skulle bli långsam, och tillträdde motvilligt, under direkt tvång från partiets sida, tjänsten som generaldirektör för Skolstyrelsen 1950. Flytten från ministerposten till generaldirektörstjänsten gick visserligen smärtfritt. Även om Oittinen saknade formell kompetens för tjänsten fick han utan problem dispens. Generaldirektören hade dock små möjligheter att påverka utvecklingen när de mäktiga folkskole- och läroverksavdelningarna vid Skolstyrelsen drabbade samman i ständiga revirstrider. Trots det gjorde folkskolans starke man, Alfred Salmela, mycket för att utveckla folkskolan på 1950-talet, och det tjänade i sig Oittinens stora dröm om en kommande skolreform.
De stora årskullarnas anstormning till läroverken i mitten av 1950-talet fick politikerna att vakna. Oittinen, som var frustrerad över hur långsamt utvecklingen gick, önskade lösgöra sig från Skolstyrelsen och söka sig andra uppgifter, men partiet tillät det inte. Fagerholms andra regering, som tillträdde i början av Urho Kekkonens presidentperiod, ansåg ändå tiden mogen för att sätta fart på den skolpolitiska utvecklingen, och undervisningsminister Johannes Virolainen, en agrarpolitiker med intresse för kulturpolitiska reformer, tillsatte en skolprogramkommitté, som under Oittinens ledning satte sig in i skolsystemets kärnfrågor.
Kommittén avgav 1959 sitt betänkande, i vilket föreslogs en övergång till ett enhetsskolesystem utgående från en modell med tre olika linjer. Betänkandet, som inte var enhälligt och i själva verket representerade minoritetens åsikt, väckte hetsig debatt i skolvärlden. Följande etapp på reformvägen nåddes 1961, då Oittinen lyckades utverka ett utlåtande från Skolstyrelsen som förordade den av kommittén föreslagna reformen. Efter detta var det svårt att stoppa den snöboll som nu kommit i rullning.
Ett parlamentariskt ställningstagande för övergång till ett grundskolesystem var ändå inte nog. Också president Kekkonen satte sin auktoritet på spel och utnämnde Oittinen till undervisningsminister i Reino R. Lehtos tjänstemannaregering 1963–1964, där Oittinen var den enda klart politiskt utnämnda ministern. Oittinen lät omedelbart tillsätta en grundskolekommitté med uppgift att utreda hur reformen praktiskt skulle genomföras.
Oittinen fick kraftig politisk draghjälp från oväntat håll; vänsterns storseger i valet 1966 ledde nämligen till bildandet av Rafael Paasios folkfrontsregering, i vilken Oittinen ännu en gång utnämndes till undervisningsminister. En allvarlig bilolycka på sommaren 1966 hotade sätta punkt för hans karriär, men inte heller denna gång godtogs hans avskedsansökan. Oittinen repade sig från sina skador så pass att han återfick arbetsförmågan och medgav själv senare att han satte stort värde på att i egenskap av undervisningsminister få underteckna lagförslaget om grundskolan våren 1967.
Lagförslagets väg genom riksdagen var utdragen, men slutade i triumf för Oittinen – även om segern fick en bitter bismak för honom. Oittinen delade en läraruppfattning om att inte alla elever i grundskolan skulle klara av att lära sig ett främmande språk tillräckligt bra, och särskilt inte två främmande språk samtidigt. Internationaliseringen och teknologins snabba utveckling stärkte hans tro på att eleverna efter utgången grundskola måste behärska något världsspråk, närmast engelska. Däremot skulle det vara en oskälig belastning att tvinga dem att ytterligare läsa det andra inhemska språket (alltså svenska eller finska) som obligatoriskt ämne. Oittinens linje utsattes dock för hårda attacker både från nordiskt orienterade personers och svenskspråkigas sida; de senare uppfattade den som en kränkning av den språkliga jämställdheten. Oittinens linje förlorade striden, vilket ledde till att Johannes Virolainen, som drev en annan språk- och kulturpolitisk linje, fick posten som undervisningsminister i Mauno Koivistos regering, som bildades efter presidentvalet 1968.
Då avsikten var att skolreformen skulle fortsätta genom hela utbildningsväsendet ända upp till dess högsta nivåer, föll det sig naturligt att Oittinen skulle delta också i det vidare planeringsarbetet. Han satt med i den 1970 tillsatta utbildningskommitté som gick under namnet Itäläs kommitté, som ordförande för dess målsättningsutskott. Han var ändå något främmande för den yngre generationens idéer och hade inte lätt att godkänna en del av de modeller som den omstridda kommittén omfattade. Oittinen hade också bekymmer med sin vacklande hälsa. Han repade sig efter ett milt slaganfall 1971, men en andra förlamande infarkt våren 1972 berövade honom slutgiltigt arbetsförmågan.
För sina samtida framstod Reino Oittinen som en mycket saklig, intellektuell och samtidigt kall och distanserad ledare. Han saknade dock inte en torr humor. Som talare sökte han inte retoriska effekter och var inte heller särskilt karismatisk. Även om hans framställningar nästan var faktaspäckade i överkant, var de alltid skickligt strukturerade.
Veli-Matti Autio
Reino Henrik Oittinen, född 26.7.1912 i Helsingfors, död 1.3.1978 i Helsingfors. Föräldrar lokföraren Henrik Alfred Oittinen och Hulda Gustava Apilisto. Gift 1935 med filosofie magistern Ellen Adele Valtonen.
PRODUKTION. Jyväskylän työväenyhdistys 50-vuotias 1888–1938 (1938); Työväenkysymys ja työväenliike Suomessa (1948; 2 uppl. 1953); Työväenliikkeen kulttuuripoliittiset tavoitteet (1954); The ideological development of democratic socialism in Finland, Socialist International Information 1957; Tehtäviä ja tavoitteita työväenliikkeen saralla (1969); Miksi peruskouluun. Päämääriä ja periaatteita koulun kehittämisessä (1972); Nils Robert af Ursin. Suomen työväenliikkeen opettaja ja kunniavanhus (1979); Suomen työväenliikkeen synty (1999).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. H. Oittinens samling, Riksarkivet. V.-M. Autio, Opetusministeriön historia V–VI (1990, 1994); U. Somerkivi, Kouluhallitus ja koulutoimen kehittyminen satavuotiskautena 1869–1969, Kouluhallitus – Skolstyrelsen 1869–1969 (1979); V. Ripatti, R. H. Oittinen. Työväen sivistäjästä koulun uudistajaksi (1992).
BILDKÄLLA. Oittinen, Reino. Uusi Suomis bildarkiv.