Professor Fabian Langenskiöld var under första hälften av 1900-talet en av de mest framstående kirurgerna i Finland och gjorde en betydande insats i undervisningen och forskningen inom sitt område. Han var en centralgestalt också inom vården och rehabiliteringen av invalider och vid utvecklingen av utbildningen för dem, samt vid planeringen och byggandet av sjukhusen i Helsingfors.
Fabian Langenskiöld hörde till en framgångsrik soldat-, affärsmanna- och tjänstemannasläkt, som hade avlägsna rötter i en bondesläkt på Kråkö i Borgå. Redan under den svenska tiden fanns det officerare i fem generationer med namnet Lang. Under Gustav III:s tid adlades släkten under namnet Langenskiöld. Släkten dog ut som adelssläkt på den manliga sidan i Finland 1919, utom en gren som hann få friherrlig värdighet tack vare senatorn och guvernören Carl Fabian Theodor Langenskiöld. Hans son, Fabian Langenskiölds far, senatorn Gustaf Adolf Langenskiöld gjorde karriär både som jurist och i affärslivet.
Släktbakgrunden skänkte Fabian Langenskiöld gynnsamma utsikter. När hans far blev senator flyttade familjen till Helsingfors, där Fabian sattes in på den lärda banan. Han gick i Nya svenska läroverket och började sedan studera medicin vid universitetet. En förebild fanns i släkten, då hans morbror, docenten i öron-, näs- och halssjukdomar Henrik Johan Wilhelm Zilliacus, var en av de mest betydande läkarna i Helsingfors. Som medlem i den s.k. ”läkarkagalen” var han också politisk aktivist.
Robert Tigerstedt, professor i fysiologi, hade en fruktbar inverkan på den medicinska forskningen i Finland under 1900-talets första årtionden, och Fabian Langenskiöld var en av de unga vars forskarkarriär började med just fysiologi. År 1913 blev han licentiat och gav samma år ett lovande prov på forskarbegåvning med en undersökning av svårdiagnostiserade diffusa magsmärtor. I detta skede låg ändå tyngdpunkten i hans studier redan inom patologi och neurologi, och sin doktorsavhandling skrev han under ledning av Ernst Alexander Homén, professor i patologi. Lärdomsprovet behandlade levande vävnads förmåga att motstå påverkan av enzymer som bildas vid sönderdelning av proteiner. Efter disputationen följde doktorsvärdigheten våren 1914, kort innan första världskriget bröt ut.
Under krigsåren vände Langenskiöld sitt intresse mot kirurgin. De gynnsamma arbetsutsikterna på kirurgins område kan ha haft en inverkan på valet. Specialiserande studier inom kirurgin genomgick han 1915–1918 under ledning av kirurgiprofessorerna Ali Krogius och Richard Faltin. Under dessa år publicerade han också några forskningsarbeten, och med stöd av dessa fick han en docentur i kirurgi sommaren 1919. Samma år sköt hans karriär fart då han avancerade till chef för kirurgavdelningen på Diakonissanstalten i Helsingfors, som efterträdare till professor Hjalmar Gabriel von Bonsdorff. Detta var ett betydande bevis på förtroende för den bara 32-årige docenten.
Det var som ledande kirurg på Diakonissanstalten som Langenskiöld skapade sitt rykte som en av de främsta kirurgerna i landet. Från 1931 var han också överläkare på Diakonissanstalten, en post han behöll i fjorton år. Under hans ledarskap genomgick anstalten en betydande utvidgning och modernisering. Efter andra världskriget, 1945, lämnade han överläkartjänsten på grund av den ökade arbetsbördan och nya utmaningar.
Langenskiöld hade redan på 1920-talet tagit på sig överläkarens uppgifter på det ortopediska sjukhuset vid Vanföreanstalten i Helsingfors och hade också snart blivit ordförande i Föreningen för lyttas väl. I dessa uppdrag lade han märke till stora brister i landets vård för funktionshindrade: det fanns för få ortopediska vårdplatser, och möjligheterna till yrkesutbildning var mycket små. En ändring av sakernas tillstånd krävde oförtröttligt arbete, och det var först vinterkriget som öppnade ögonen för utvecklingen inom detta område. På Langenskiölds initiativ genomfördes organiseringen av en effektiv, centraliserad invalidvård. År 1940, efter vinterkriget, grundades först Invalidstiftelsen, och tre år senare öppnades dess ortopediska sjukhus och yrkesskola i Brunakärr, Helsingfors.
Fabian Langenskiöld, som hade kämpat för denna sak, blev Invalidstiftelsens chef och samtidigt dess överläkare, en befattning han hade ända till sin död. Uppgifterna i Diakonissanstaltens och Invalidstiftelsens sjukhus var i huvudsak praktiska, d.v.s. kirurgens vardagsrutin och sjukhusadministration, men i dem ingick också krävande planering och byggande av sjukhusen, där Langenskiöld blev en sakkunnig och effektiv expert.
Trots sina många praktiska sysslor var Langenskiöld fortsatt verksam på universitetet genom att under årtionden hålla docentföreläsningar i kirurgi. I början av 1930-talet placerades han på andra plats efter Simo Brofeldt vid besättandet av en extraordinarie professorstjänst, och 1936 fick han professors namn. Senare höll han sig undan från tjänstetillsättningar. Intensiteten i hans forskningsarbete hade försvagats, och därtill kunde han ha fullgott skäl att frukta den inverkan som språkstriderna medförde. När en svenskspråkig professur i kirurgi inrättades 1948 gick han likväl med entusiasm in för att söka den. Då den enda konkurrenten om tjänsten drog sig ur var det inte svårt för Langenskiöld att bli utnämnd. Den senkomna professorstjänsten skänkte den redan 62-årige Langenskiöld, som hade varit hårt ansträngd under krigsåren, ett erkännande före pensioneringen.
Langenskiöld var en kompetent forskare, men på grund av sina många arbetsuppgifter skrev han inte mer än ett trettiotal vetenskapliga artiklar. Tyngdpunkten i forskningen gled från fysiologi och patologi till kirurgi och i slutskedet till ortopedi. Arbetet inom invalidvården lyfte framför allt ben- och ledkirurgin i förgrunden i hans forskning. De problem som orsakades av polio sysselsatte honom både som forskare och läkare.
Langenskiöld deltog i många internationella kongresser och möten inom sin bransch, och han var speciellt mån om de nordiska fackliga kontakterna. På en internationell rehabiliteringskongress i London tilldelades han som första finländare det s.k. Laskerpriset, ett bevis på den internationella uppskattning hans arbete väckte. Langenskiöld hade ett stort antal förtroendeuppdrag i läkarnas fackliga och vetenskapliga sällskap och föreningar, och senare var han hedersmedlem eller kallad till ledamot i flera sådana samfund. År 1947 kallades han till ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten.
Langenskiölds sakkunskap och sociala aktivitet utnyttjades i många sammanhang. Han satt i Helsingfors stadsfullmäktige i nästan ett kvartssekel, ledde långa tider styrelsen för Helsingfors stads sjukhus och var medlem i många kommittéer, av vilka de mest betydande var Helsingfors stads och statens gemensamma kommitté för organisering av sjukhusförhållandena samt Krigsinvalidernas omsorgsorganisation.
Den flitige kirurgen hann också verka i affärslivet, som har varit släkten Langenskiölds verkliga tyngdpunkt. Han var en av grundarna av Andelslaget Varuboden och var dess styrelseordförande 1923–1929. Dessutom var han medlem av Nordiska föreningsbankens förvaltningsråd och till slut dess vice ordförande på 1950-talet. Fabian Lagenskiöld, vars svärmor var född Stockmann, stod i ett tjugotal år också i ledningen för Oy Stockmann Ab:s styrelse.
Efter att 1957 ha drabbats av hjärtslag på sitt sommarställe i Sibbo skärgård avled han 72 år gammal.
Veli-Matti Autio
Fabian Wilhelm Gustaf Langenskiöld, född 21.3.1886 i Viborg, död 25.8.1957 i Sibbo. Föräldrar senatorn, friherre Gustaf Adolf Langenskiöld och Ida Rosina Zilliacus. Gift 1911 med Asta Sofia Toini Adolfina Forsström.
PRODUKTION. Über die Wiederstandsfähigkeit einiger lebender Gewebe (1913); ca 50 artiklar av vilka 30 vetenskapliga.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hertta Tirranens intervjusamling, Helsingfors universitets arkiv; Brages pressarkiv, Helsingfors. B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640−1940 (1978); L. Hagelstam, Fabian Langenskiöld. Minnesteckning. Finska Läkaresällskapets handlingar 1958; F. Saltzman, Fabian Langenskiöld. Minnestal. Sphinx 37 (1958–1959).
BILDKÄLLA. Langenskiöld, Fabian. Foto: E. J. Viitasalo. Uusi Suomis bildarkiv.