TIGERSTEDT, Robert


(1853–1923)


Professor i fysiologi


Fysiologen Robert Tigerstedt hör till de internationellt mest kända finländska forskarna på medicinens område. Han upptäckte reninet, ett av de första kända hormonerna, och författade grundläggande arbeten i fysiologi. Robert Tigerstedt var också samhälleligt verksam. Han var medlem av och ledare för flera statliga kommittéer, lantdagsman, och representerade vid olika tillfällen universitetet i Helsingfors.


 

Robert Tigerstedt var professor i fysiologi vid Karolinska institutet i Stockholm 1886–1899 och innehade motsvarande befattning vid universitetet i Helsingfors 1900–1919. Vid båda universiteten grundade han moderna fysiologiska institutioner, där man gjorde experimentella undersökningar på krävande allmäneuropeisk nivå. Resultaten publicerades på tyska. Under arbetet i Stockholm på 1890-talet upptäckte Tigerstedt reninet, som utsöndras från njurarna och som var ett av de första hormoner som kartlades. Tigerstedt bildade skola inom sitt område, och hans breda kunskaper kom också till uttryck i en produktion där höjdpunkterna utgjordes av allmängiltiga framställningar av fysiologin. Dessutom intresserade sig Robert Tigerstedt för läkarvetenskapens historia och skrev och redigerade verk i detta ämne. Tigerstedt var också en vitt orienterad kulturperson och en human förespråkare för nykterhetsidealet.


 

Redan tidigt förvärvade Robert Tiger­stedt en gedigen allmänbildning genom att läsa igenom sin fars, läraren och historieforskaren Karl Tigerstedts bibliotek. Familjen var bosatt i Åbo, där Robert Tigerstedt blev student redan vid 16 års ålder 1869. Studierna förlöpte utan svårighet, och fyra år senare blev han filosofie kandidat och 1880 medicine licentiat.


 

Tigerstedt hörde till grundarna av Finsk Tidskrift, och som dess redaktionssekreterare 1878–1880 utvecklade han en driven litterär stil, något som senare var honom till stor nytta. Redan innan han avlagt licentiatexamen hade han skrivit en biografi över den berömde kemisten Johan Gadolin och flera artiklar i vetenskapshistoria, anatomi och fysiologi. Under studierna i medicin intresserade sig Tigerstedt framför allt för fysiologi; han skrev en avhandling om experimentell nervfysiologi (1880) och blev utnämnd till docent. Avhandlingen redogjorde för grodans muskelreaktioner i en experimentell situation. Tigerstedts lovande akademiska bana avbröts dock på grund av motsättningar med professorn i fysiologi K. G. Hällstén. Antipatin var av personlig art, den misstänksamme Hällstén hade blivit så djupt sårad av Tigerstedts upp­förande och kulturpolitiska åsikter att ett samarbete blivit omöjligt. Eftersom Hällstén bara var 45 år gammal fanns det för Tigerstedt inte på lång tid några utsikter till avancemang i hemlandet inom hans special­område.


 

Dispyten tvingade Tigerstedt att 1881, kort efter disputationen, motta en tjänst vid Karolinska institutet, dit han hade inbjudits av professor Carl Lovén. Från 1882 tjänstgjorde han som tf. professor och från 1886, efter Lovén, som ordinarie. Tigerstedt gjorde studieresor till Tyskland, främst till Leipzig, där han 1883–1884 studerade cirkulationsfysiologi i den världsberömde Carl Ludwigs laboratorium. Senare bedrev han forskning också i Frankrike, Belgien och Österrike.


 

Robert Tigerstedts nästan tjugoåriga verksamhet i Sverige omfattade också praktisk medicin, såsom rådgivning i frågor om hygien vid Fångvårdsstyrelsen, undervisning utanför universitetet samt deltagande i allmänna kulturevenemang. Tigerstedt framträdde till exempel som beskyddare för och föredragshållare vid Finska föreningen, som hade grundats i Stockholm 1893. Han anslöt sig också till nykterhetsrörelsen och hörde från 1889 till nykterhetskommissionen. Han verkade vidare från 1893 som vice ordförande för Svenska nykterhetssällskapet, där han före­trädde läkarens synvinkel, och han skrev en bok som varnade för alkoholens faror.


 

Under Stockholmsåren koncentrerades Tigerstedts vetenskapliga författarskap till vissa områden. Till dessa hörde analyser av nervfunktioner och muskelryckningar, teman som hörde till sinnesfysiologin och cirkulationsfysiologin, blodtrycket och andningsorganens funktion samt näringens och ämnesomsättningens fysiologi. Tigerstedt var skicklig i att göra framställningar av de egna forskningsresultaten, men han var också en erfaren författare av läroböcker som förfäktade en syntetisk åskådning.


 

Tigerstedts undersökningar på cirkulationsfysiologins område ledde honom till en betydande vetenskaplig upptäckt, som varken han själv eller hans samtida förstod att rätt uppskatta. Forskarna antog att njurarna producerar något slags inre sekret, men man kände inte till dess art. Dessutom var man på det klara med att patientens blodtryck vid kroniska njursjukdomar ofta var förhöjt. Tigerstedt förenade dessa uppgifter och drog slutsatsen att njurarnas möjliga sekretion kunde vara kopplad till regleringen av blodtrycket. Han lyckades ur ett njurextrakt isolera ett blodtrycksförhöjande ämne som han kallade renin. Den fulla betydelsen av det hormon som upptäcktes på detta sätt avslöjades dock först långt senare, på 1930-talet, när forskarna blev övertygade om att reninutsöndringen är en av de viktigaste blodtrycksreglerande mekanismerna.


 

Tigerstedt fick ett ypperligt tillfälle att förverkliga sina planer när han 1900, efter det att Hällstén avgått, kallades till professuren i fysiologi vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Helsingforsuniversitetets nya fysiologiska institution, som hörde till de modernaste i Europa, stod 1906 färdig på Brobergsterrassen. Där verkade Tigerstedt i nästan tjugo års tid, och ledde ett omfattande forskningsarbete som resulterade i närmare 150 publicerade studier inom den experimentella fysiologins område, varav 22 doktorsavhandlingar. Tigerstedts egen forskning antog en alltmer syntetisk karaktär, med omfattande arbeten som fick stor spridning, främst Lehrbuch der Physiologie des Menschen I–II (1897–1899) och Die Physiologie des Kreislaufes I–IV (1921–1923). Särskilt det förstnämnda arbetet har prisats som den mest fullkomliga läroboken för sin tid och som ett mästerverk inom fysiologin (Ivan Pavlov). Tigerstedts son Carl efterträdde sin far som professor i fysiologi vid universitetet.


 

I hemlandet fick Robert Tigerstedt tillfälle att i högre grad än tidigare delta också i samhälleliga verksamheter. Han var ledamot av och ordförande i flera statliga kommittéer och lantdagsman (som representant för sin ätt 1904–1905 och 1905–1906), och företrädde universitetet vid olika tillfällen. När han 1918 tillbringade sommaren i närheten av fånglägret i Ekenäs lade han märke till den svält som rådde bland de röda fångarna och ingrep. Han utnämndes till överläkare för fånglägret och lyckades förbättra bespisningen av fångarna. Nykterhetsmannen Tigerstedt var också ordförande för en kommitté som undersökte verkningarna av förbudslagen.


 

Det intresse för historia som hade väckts redan i hans ungdom bevarade Tigerstedt livet ut. Främst studerade han läkarvetenskapens historia. Studier som förtjänar att särskilt nämnas är Medicinens studium vid Åbo universitet (1890), utarbetad tillsammans med L. W. Fagerlund, och Kemins studium vid Åbo universitet (1899), samt ett trettiotal biografier och minnesskrifter över läkare i olika tidevarv. Förutom historiker publicerade Tigerstedt också källor till den medicinska vetenskapens historia.


 

Tigerstedt blev föremål för en särdeles stor mängd hedersbetygelser. Fem gånger utsågs han till hedersdoktor vid olika universitet, och han var hedersledamot eller korresponderande ledamot av en mängd vetenskapliga sällskap i Finland, Sverige, Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Nederländerna och Ryssland. Tiger­stedt deltog redan 1899 i utformningen av Nobel­stiftelsens stadgar, och det var till stor del hans förtjänst att man kom att räkna fysiologin som en självständig vetenskap vid sidan av medicinen. Han var från första början medlem i Nobelkommittén för medicin och var också två gånger själv nominerad till Nobelpriset.


 

Kari Tarkiainen


 

Robert Adolf Armand Tigerstedt, född 28.2.1853 i Helsingfors, död 2.12.1923 i Helsingfors. Föräldrar lyceilektorn, professor Karl Konstantin Tigerstedt och Evelina Theresia Degerman. Gift 1878 med Ljubov Ludmilla Martinau.


 

PRODUKTION. Johan Gadolin. Ett bidrag till de induktiva vetenskapernas historia i Finland (1877); Studien über die mechanische Nervenreizung I (1880); Handledning för nybörjare vid praktiska öfningar i fysiologi II. Allmän nerv- och muskel­fysiologi. Stockholm (1883); Om spritdryckernas inverkan på kroppens normala förrättningar. Stockholm (1887); Blodomloppets fysiologi. Aderton före­läsningar I−II. Stockholm (1889); Medicinens studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria I (1890, tills. med L. W. Fagerlund); Lehrbuch der Physiologie des Menschen I−II. Leipzig (1897−1898; 10 omarb. och utvidg. uppl. 1923; på ryska 1901, på eng. 1906, på ital. 1924); Kemins studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria VIII (1899); Finska Läkaresällskapet 1885−1909 (1910); Åbo Gymnasium 1828−1872 (1919); Die Physiologie des Kreislaufes I−IV. Leipzig (1921−1923). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Bibliografi i A. Krogius, Finska Vetenskaps-Societetens minnesteckningar och föredrag 3 (1925).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640−1940 (1978); A. Krogius, Minnestal över Robert Adolf Armand Tigerstedt. Finska Vetenskaps-Societetens minnesteckningar och föredrag III (1925); K. Lagerspetz, Robert Tigerstedt eläinfysiologina. Luonnon Tutkija 89 (1985); A. Leikola, Robert Tigerstedt. Maailmankuulu fysiologi. Suuret suomalaiset II (1966); Min far. Kända män skildrade av sina barn. Utg. A. Lindfors (1948).


 

BILDKÄLLA. Tigerstedt, Robert. Foto: Ateljé Nyblin. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4837-1416928957443

 

Upp