Skriv ut
GADOLIN, Johan
(1760–1852)
Professor i kemi
Johan Gadolin, professor i kemi vid Åbo akademi, betraktas som en portalfigur inom kemin i Finland. Sitt rykte utomlands och sina mest bestående resultat uppnådde han inom den analytiska kemin. Gadolins mest kända experimentalprestation var att han fann ett nytt grundämne, yttrium. Han var en föregångare inom laboratorieundervisningen. Han var även intresserad av ekonomi och industri och medverkade till att Finska hushållningssällskapet grundades.
Johan Gadolin föddes i en av 1700-talets mest betydande vetenskapsmanna- och prästsläkter. I motsats till sin far Jakob Gadolin kunde han inleda sin bana under ekonomiskt trygga omständigheter. Redan som barn uppvisade han stor matematisk begåvning och sporrades av sin far. Dock verkade det som om kemistudierna vid Åbo akademi, för Pehr Adrian Gadd, och i synnerhet kemiexperimenten och deras tillämpningar passade den unge Gadolin bättre än matematiken.
Efter fyra års studier i Åbo, vid nyss fyllda 19 år, begav sig Gadolin sommaren 1779 till Uppsala för att fortsätta studierna i kemi under ledning av Torbern Bergman, en av tidens främsta kemister i Europa. Sina studier avslutade Gadolin med att 1781 presentera sin omfattande avhandling pro exercitio De analysi ferri i vilken han behandlade den analytiska definitionen av järn. Ett år senare disputerade han för filosofie magisters grad med det matematiska arbetet De problemate catenario. När Bergman dog i tuberkulos var Gadolin i sina bästa år och den nu obesatta professuren i kemi i Uppsala var ledig. Gadolin, som enligt samtida vittnesmål var Bergmans bästa elev, placerades dock i andra förslagsrum. Detta upprepades när en adjunktur skulle besättas vid Åbo akademi. En snabb tröst var att han redan på våren 1785 utnämndes till extraordinarie adjunkt i Åbo och några månader senare till extraordinarie professor. Utrustad med kungens rekommendationsbrev, begav sig Gadolin våren 1786 på en två år lång studieresa. Han började med att besöka Tysklands två ledande kemister, Lorenz von Crell och Johan Friedrich Gmelin. I London lärde Gadolin känna Adair Crawford och irländaren Richard Kirwan, som Bergman storligen uppskattat. Här utförde han även experiment rörande specifik värme och slutförde ett nytt och betydande arbete om analysen av järn. På basis av Gadolins senare publikationer och korrespondens kan man sluta sig till att studieresan och de kontakter som då knöts hade mycket stor betydelse för den kommande karriären. Även om Gadolin inte besökte Paris, det ledande centret för kemiska studier, etablerade han via korrespondens goda relationer till kemikretsarna i staden, speciellt till L.B. Guyton de Morveau som översatt Bergmans verk. I allmänhet publicerade Gadolin sina forskningsresultat i Svenska Vetenskapsakademiens handlingar samt som avhandlingar på latin, men han sände även redogörelser i brevform till Crell och Guyton de Morveau, som sedan lät publicera dessa brev i Tyskland och Frankrike. På detta vis kunde vetenskapssamfundet i Europa rätt snabbt ta del av Gadolins arbeten.
När Gadolin återvände till Åbo utnämndes han till ordinarie assistent och t.f. professor i kemi men var tvungen att ännu vänta i tio år på den ordinarie professuren, som blev ledig först 1797 då hans forne lärare Gadd avlidit. Det första Gadolin tog itu med var att förnya kemiundervisningen. Hos konsistoriet ansökte han om medel för en ny laboratoriebyggnad. Detta projekt förverkligades först 1815 och fram till dess upplät Gadolin till en del sitt eget laboratorium, beläget på Observatorieberget, för studenternas behov. Inom laboratorieundervisningen var Gadolin i likhet med sin föregångare Gadd en banbrytare i Europa. Gadolin följde upp traditionen efter Bergman och Kirwan och kom att bli en virtuos inom den analytiska kemin. Det var uttryckligen inom detta område han kom att uppnå sina mest bestående internationella framgångar. Redan i sina arbeten om analysen av järn på 1780-talet hade Gadolin i sina metoder varit en banbrytare genom användningen av titreranalys.
Gadolins mest kända prestation var hans upptäckt 1794 av ett nytt grundämne, yttrium. År 1787 hade amatörgeologen, löjtnanten C.A. Arrhenius i ett stenbrott i Ytterby på Resarön i Stockholms skärgård funnit ett svart, tungt mineral. Vad denna tunga sten, tungsten, bestod av förblev en gåta tills den kom att undersökas av Gadolin. En noggrann analys och i anslutning därtill en grundlig undersökning av dess kemiska egenskaper visade att man funnit ett nytt grundämne som påminde om aluminium och kalcium och som man kallade för yttrium. Så började de sällsynta jordmetallernas upptäcktshistoria, en historia som varade i 150 år. Under denna period kom även tre andra grundämnen att uppkallas efter Ytterby, och 1880 gavs en jordmetall benämningen gadolinium. Redan under Gadolins livstid fick det svarta mineralet från Ytterby namnet gadolinit. Till Gadolins övriga internationellt erkända prestationer hör en undersökning från 1788 om tennets oxidationsgrader. De första arbetena som behandlade specifik värme hade kommit till i Uppsala redan 1783.
Inom den teoretiska kemin intog Gadolin förmedlarens roll i schismen mellan den gamla flogistonteorin och den nya förbränningsteorin, vars upphovsman var Antoine-Laurent de Lavoisier. Trots sitt försiktiga förhållningssätt kan Gadolin i Nordeuropa betraktas som en föregångare inom den nya kemin; hans lärobok i kemi, Inledning til chemien (1798) var den första svenska kemibok som lämnat flogistonteorin bakom sig.
För Gadolin inföll kulmen för det vetenskapliga arbetet under de sista decennierna av 1700-talet. Därefter började han alltmer intressera sig för ekonomi och industri, dock med bibehållande av sitt intresse för mineralogi och mineralanalyser. Under denna tid uppvisade han stor flit i utökandet av akademins mineralsamlingar, som till slut omfattade över 10000 prover. År 1822 avgick han från sin professorstjänst i protest mot den behandling hans mentalsjuke son fick i ett rättsärende som på sin tid väckte stor uppståndelse inom Åbo akademi. Gadolin handledde dock fortfarande avhandlingsarbetena och publicerade 1825 i Berlin ett omfattande verk på latin om klassificering av mineral. Efter Åbo brand 1827 publicerade sig Gadolin i allt mindre utsträckning. Han tillbringade sina somrar på sin lantgård i Vichtis. Senare flyttade han för gott till Sunila gård i Virmo, där han dog i en ålder av 92 år.
Gadolins intresse för ekonomin var omfattande och fick nationell betydelse. Han var en av dem som kraftigast pläderade för grundandet av Finska hushållningssällskapet 1797; han blev sedermera dess ordförande samt en flitig skribent i sällskapets publikationer. Hans förslag om att grunda handarbets- och manufakturskolor var ett första steg i etablerandet av teknisk undervisning i Finland, något som egentligen förverkligades först genom en förordning 1835 och sedan Helsingfors tekniska realskola grundats 1849.
Johan Gadolin höjde på kort tid forskningen inom kemi i Finland till internationell nivå. Om detta vittnar hans många banbrytande publikationer av bestående värde; därtill det faktum att universitetet i Göttingen kallade honom till innehavare av lärostolen i kemi efter den namnkunnige J.F. Gmelin, en ära som Gadolin till Åbo akademis lycka tackade nej till. Kemi-ämnet, liksom naturvetenskaperna för övrigt, saknade under denna tid bredare förankring och stod därför i beroende av enskilda personers insatser. Inte heller Gadolin kunde skapa en egen vetenskaplig inriktning, men den analytisk-mineralogiska traditionen fortsatte via hans elev Per Adolf von Bonsdorff när denne efterträdde Gadolin på lärostolen i kemi.
Lauri Niinistö
Johan Gadolin, i källorna även Johannes Jacobi Gadolin, född 5.6.1760 i Åbo, död 15.8.1852 i Virmo. Föräldrar biskopen i Åbo, professorn i fysik och teologi, riksdagsmannen Jakob Gadolin och Elisabet Browallia. Gift 1794 med Hedvig Magdalena Thileman, 1820 med Ebba Catharina Palander.
PRODUKTION. De analysi ferri (1781); De problemate catenario (1782); Über das Probieren der Eisenerze auf dem nassen Wege (1788); De theoria caloris corporum specifici (1784); Über die unbedingte (absolute) Wärme der Körper (1786); Bemerkungen über die Natur des Phlogistons (1788); Inledning till chemien (1798). Se i övrigt förteckning i Johan Gadolin in memoriam. Wissenschaftliche Abhandlungen Johan Gadolins in Auswahl. Leipzig (1910).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Släktarkivet Gadolin-Hällström, Nationalbiblioteket, Johan Gadolins bibliotek, Åbo Akademis bibliotek; J. Gadolin, Sjelfbiografisk uppsats, Nationalbiblioteket. V.-M. Autio, Yliopiston virkanimitykset 1809−1852 (1981); C. von Bonsdorff, Åbo Akademi och dess män. 1808−1828 (1912); S. Dahlström, Gadolins trädgård eller Surutoin. Kulturhistorisk årsbok 1934; T. Enkvist, The History of Chemistry in Finland 1828−1918 (1972); T. Enkvist, Från Browallius ”besynnerliga underjordiska fetma till Gadolins lyse”. Drag ur kemins historia i Finland under 1700-talet. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok 1975; Episodes from the History of Rare Earth Elements (1996); O. Erämetsä, Miten Gadolin löysi yttriumin. Suomen kemistilehti 39 (1966); R. Granit, Johan Gadolin. Minnesteckning. Stockholm (1966); E. Hjelt, Den kemiska institutionen vid det finska universitetet 1761−1890 (1890); E. Hjelt, Ett blad ur kemins historia i Finland (1897); E. Hjelt & R. Tigerstedt, Johan Gadolin 1760−1852 in memoriam. Wissenschaftliche Abhandlungen Johan Gadolins in Auswahl. Acta Soc. Scient. Fenn. XXXIX (1910); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); G. Komppa, Om äldre finska kemister. III Nordiska Kemistmötet. Handlingar och föredrag (1928); S. Lindroth, Kungl. Svenska vetenskapsakademiens historia 1739−1818. Stockholm (1967); S. Lindroth, Svensk lärdomshistoria IV. Gustavianska tiden. Stockholm (1981); O. Mäkitie, Johan Gadolin and his contribution to analytical chemistry. Euroanalysis IV. Reviews in Analytical Chemistry (1982); L. Niinistö, Discovery and Separation of Rare Earths. Rare Earths. Madrid (1988); H. Olsson, Kemiens historia i Sverige intill år 1800. Uppsala (1971); P. Pyykkö & O. Orama, Johan Gadolin’s 1788 paper mentioning the several oxdations states of tin and their disproportionation reaction. New Journal of Chemistry 12 (1988); L. Sjöblom, Johan Gadolin. Ett tvåhundraårsminne. Finska kemistsamfundets meddelanden 69 (1960); R. Tigerstedt, Johan Gadolin. Ett bidrag till de induktiva vetenskapernas historia i Finland (1877); R. Tigerstedt, Kemiens studium vid Åbo universitet (1899); P. Toivanen, Johan Gadolin ja aineen rakenne (1980); E. Tommila, Kemian tutkimus Suomessa. Oma maa 7 (1960); T. Voitila, Suomen kemian isä. Johan Gadolinin syntymästä 200 vuotta. Suomen kemistilehti 33 (1960).
BILDKÄLLA. Gadolin, Johan. Miniatyrporträtt. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4560-1416928957166