Nicolas Noe Donne arrenderade järnbruk i Finland. Han stod även i tjänst hos finländska brukspatroner och verkade som kompanjon inom bergsverksamheten. På grund av sin hetsiga läggning och vårdslöshet misslyckades han i sina egna företag, men han lyckades alltid få en ny anställning tack vare sin skicklighet och erfarenhet.
Den vallonättade Nicolas Noe Donne bosatte sig permanent i Finland 1675. Dessförinnan verkade han på Bovallens bruk i Västmanland, där han skaffade sig erfarenhet som bruksarrendator och hyttmästare 1660–1668. Efter detta bodde han möjligen i Stockholm; åtminstone vistades han ofta där under sina senare levnadsår. I Stockholm torde han även ha lärt känna finländska bruksägare.
År 1675 etablerade sig Noe Donne som arrendator och hyttmästare på Fiskars bruk, som ägdes av Johan Thorwöste. Noe Donne var inte ny i Finland: redan 1667–1669 hade han sysslat med bergshantering i västra Nyland. Då hade han sannolikt kommit för att ta reda på om det fortfarande gick att bryta duglig malm i Ojamo gruva. Noe Donnes försök att driva Fiskars misslyckades grundligt. Hans egenmäktighet och konflikter med ägaren Thorwöste ledde till att denne fängslade honom. Thorwöste hade själv förrättat inspektion på bruket, vilket han egentligen inte hade rätt att göra, men han hade sett sig nödd till det eftersom knappast något järn levererats under arrendetiden. Något hade Noe Donne ändå hunnit med: han hade skapat kontakter till den omgivande landsbygden, och bönder som stod i skuld till honom omnämns redan 1675. Thorwöstes missnöje med arrendatorn var så stort att han utnyttjade sin rätt till husaga mot denne, som för sin del gick i svaromål. Rätten dömde Noe Donne till ett strängt kroppsstraff och till att få sin egendom förverkad. I enlighet med ett beslut i högre instans sändes Lorentz Creutz d.y. att undersöka konflikten. Följden blev att domen annullerades. Beslutet motiverades med att Noe Donnes arrendetid på fyra år ännu inte löpt ut.
Det stod nu klart att Noe Donne inte kunde fortsätta på Fiskars bruk. I det läget fick han ett anbud från en konkurrent till Thorwöste: ägaren till Fagervik, Carl Billsten d.y., arrenderade ut sitt bruk till honom 1677. Fagervik hade vid den tiden behov av en duktig hyttmästare, eftersom staden Reval lagt in en stor beställning på ammunition och krigsutrustning. Noe Donne accepterade anbudet och började effektuera ordern. Dock blev tiden på Fagervik i stort sett lika misslyckad som den på Fiskars: de granater som tillverkats under Noe Donnes ledning var så undermåliga att Revalborna returnerade dem. När saken blev allmänt känd beslutade man att magasinera en del av varorna på bruket i väntan på inspektion; de järnvaror som tillverkats av andra än arrendatorn själv förefaller i allmänhet ha dugt åt beställaren. Också en del av de varor som tillverkats under hans ledning torde trots allt ha varit bra, eller åtminstone av en sådan kvalitet att ammunitionen var användbar. Åren 1676–1680 levererade Fagervik under alla förhållanden en ansenlig mängd varor till Reval: tonvis med kanonkulor, granater, handgranater och stångjärn, närmare 70 lavetter samt 880 pikar. Inspektionen innebar i varje fall att Noe Donne igen fick respass. Han flyttade nu till Stockholm.
Med anledning av inspektionen på Fagervik beslutade Bergskollegium att Noe Donne måste ersätta den förlust brukspatronen åsamkats. Emellertid blev saken inte helt klar, utan parterna tvistade om det otursdrabbade bruksarrendet ännu 1683. Noe Donne infann sig då till sommartinget i Ingå och presenterade en uträkning enligt vilken Billsten var skyldig honom drygt tusen koppardaler för tillverkningen av granater och kulor samt för Noe Donnes dotters kläder och årslön; hon hade dött på Fagervik innan städsloperioden gått ut. Rätten ansåg att Noe Donne uppgett en alltför stor husfrulön för sin dotter. Samtidigt blev det klart att han redan i oktober 1677, när han vistats i Stockholm, fått ersättning för sitt eget arbete, sina omkostnader och den skada han åsamkats. Enligt vittnesmål i rätten framkom även att Noe Donne själv tagit med sig dotterns dyrbara kläder.
Sedan Noe Donnes avtal sagts upp på Fagervik fick han 1678 anställning på Koskis bruk, som ägdes av Daniel Faxell (senare Daniel Cronmarck). Även här – synbarligen som Faxells agent, hyttmästare och tillsynsman för masugnsbygget – råkade han i svårigheter. Han kom i gräl med ägaren och också denna gång måste tvisten redas ut med hjälp av en inspektion, eftersom masugnen byggts på ett alldeles olämpligt ställe. Till inspektorer utsågs utom bergmästardistriktets hyttinspektor även Fagerviks patron, Carl Billsten d.y. Inspektionen kunde alltså inte leda till ett vidare gynnsamt resultat, varför Noe Donne fick gå.
Efter sitt avsked från Koskis bruk engagerade sig Noe Donne i ett silvergruvprojekt i Koskis socken. Detta projekt utföll dock inte på önskat sätt, trots att Noe Donne i åratal gjorde sitt bästa för att driva på det tillsammans med – och tidvis i delo med – Daniel Starman. Gruvprojektet hade redan 1682 nått det inspektionsstadium som föregick beviljandet av privilegier, men Noe Donnes engagemang mattades då av. År 1684 hade han synbarligen gett upp, eftersom bergmästardistriktets inspektor Daniel Starman det året erhållit bidrag från Bergskollegium för att i egen regi bedriva verksamhet i gruvan. Vid denna tid (senast 1683) hade Noe Donne fått anställning hos Åbo och Björneborgs läns landshövding, Lorentz Creutz. Han hade sannolikt anställts för att främja Creutz tilltänkta bruksprojekt i Tykö- och Forsbytrakten. Men också denna gång misslyckades Noe Donne, antagligen på grund av sin grälsjuka, envisa och självmedvetna natur. Han ansågs inte kvalificerad för en anställning på de nygrundade bruken.
Alla företag som den otursamme och hetlevrade Nicolas Noe Donne var involverad i misslyckades alltså. Trots att detta var allmänt känt fick han ändå alltid nya uppdrag. Han hade personliga kontakter i Bergskollegium, han behärskade en hyttmästares uppgifter, han kände till bokföringens hemligheter och kunde franska och svenska, möjligen även tyska. Sådana män var det ont om i Finland vid denna tid, varför han lyckades dupera industriidkarna och stanna kvar i Finland i drygt tio år.
Kustaa H.J. Vilkuna
Nicolas Noe Donne, nämns 1647−1683. Föräldrar skrivaren jan Noel Doneur. Gift 1668 med Britta Olofsdotter Bruun.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Barösunds tullräkenskaper 1674−1680. Häradsrätternas protokoll. Mantalslängder för Raseborg, Riksarkivet. B. Douhan, Arbete, kapital och migration. Valloninvandringen till Sverige under 1600-talet. Uppsala (1985); G. Haggrén, Valloneja ja saksalaisia. Suomen rautaruukkien ulkomainen ammattityöväki 1600-luvulla. Sukutieto 1/1998; T. Svedlin, Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686−1936 (1936); K.H.J. Vilkuna, Arkielämää patriarkaalisessa työmiesyhteisössä. Rautaruukkilaiset suurvalta-ajan Suomessa (1996).