C. F. Meinander var en av efterkrigstidens mest betydande arkeologer i Finland. Hans mångåriga antikvariska verksamhet ansluter sig både till Arkeologiska kommissionen (Finlands nationalmuseum), inom vars ram han ägnade sig åt inventering, utforskning och skydd av fornlämningar, och till Helsingfors universitet, där han undervisade i arkeologi. Hans vetenskapliga produktion omfattar alla förhistoriska perioder. Han kullkastade Alfred Hackmans allmänt omfattade tes, enligt vilken finnarna ankom till Finland först under de första århundradena efter vår tideräknings början.
Carl Fredrik (C. F.) Meinander växte upp i ett hem med antikvariska traditioner. Hans far Karl Konrad Meinander var intendent vid Nationalmuseums historiska avdelning och en av landets ledande konsthistoriker, och modern Marta Schauman tjänstgjorde tidvis som biträde på museet. Även skolmiljön, Svenska normallyceums klassiska linje med dess undervisning i latin och grekiska, liksom klasskamrater intresserade av humaniora och den nära vänskapen med Carl Olof Nordman, vars far var statsarkeolog och ledare för Arkeologiska kommissionen, bidrog till att leda in Meinander på den humanistiska banan.
Efter studentexamen 1934 inledde Meinander sina studier i arkeologi under professor A. M. Tallgren, men de avbröts av vinterkriget. Meinander tillhörde den generation som fullgjorde sin värnplikt och deltog i Finlands båda krig, under nästan fem års tid. Han avlade dock filosofie kandidatexamen 1943; det är kännetecknande för tiden att han läste på sin examen vid fronten och avlade den muntliga sluttentamen inför Tallgren på Ekbergs café under en permission.
Under sin tid som tjänsteman vid Arkeologiska kommissionen ledde Meinander ett flertal fältarbeten runt om i landet. Många utgrävningar gjordes i Österbotten och anslöt sig till hans första mera omfattande forskningsuppgift, en landskapshistorik över södra Österbottens förhistoria, som utkom på finska 1950. Av dessa utgrävningar kan man speciellt nämna Mujanvainio i Laihela, där han fann en provinsialromersk bronsskål, och Käldamäki i Vörå, den senare en offerplats med människoskelett från merovingertiden (575–800 e.Kr.). Vid samma tid publicerade han en skarpsinnig artikel i Nordenskiöld-samfundets tidskrift, ”Förutsättningarna för den förhistoriska bebyggelsen i södra Österbotten” (1946), i vilken han behandlade landskapets geografi, bosättning och näringar och speciellt betonade sälfångstens betydelse. Samtidigt studerade han stenåldersboplatsernas kronologi inom Saimenbäckenet och använde sig av Aaro Hellaakoskis och Joakim Donners forskningsresultat; resultaten publicerade han i uppsatsen ”Vehmersalmen Roikanmäen kivikautinen asuinpaikka. Lisiä Saimaan historiaan” (1948, Stenåldersboplatsen Roikanmäki i Vehmersalmi. Bidrag till Saimens historia). Områdets stenålder intresserade honom också senare: några av hans större fältarbeten genomfördes på 1950- och 1960-talen på boplatserna Sätös i Outokumpu och Kapakkamäki i Sulkava.
Meinander fungerade som sekreterare för det nordiska arkeologmötet i Helsingfors 1951 och medverkade till att de föredrag om Finlands arkeologi som presenterades vid mötet sammanfattades i boken Forntid och fornfynd. En översikt av Finlands förhistoria (1952). Översikten fyllde ett länge känt tomrum och bidrog i hög grad till att föra ut finländsk arkeologi bland nordiska kolleger, till vilka Meinander hade utmärkt goda kontakter under hela sin tid som aktiv vetenskapsman.
Meinanders huvudverk, doktorsavhandlingen Die Bronzezeit in Finnland, gavs ut 1954 samtidigt med monografin Die Kiukaiskultur, som kronologiskt sett föregår avhandlingen. I avhandlingen framhåller han – i motsats till läraren A. M. Tallgren – den senneolitiska Kiukaiskulturens betydelse för kulturutvecklingen under bronsåldern i västra Finland; under bronsåldern förekom det inte någon nämnvärd invandring från Skandinavien. Meinander förnekar inte att det förekommit en begränsad inflyttning, men att det varit fråga om enstaka personer som slog sig ned bland den lokala befolkningen, vars kultur de påverkade, inte om större grupper av invandrare som bildade egna samhällen. I avhandlingen tangerar Meinander även förhållandet mellan brons- och järnålder på basen av en keramikgrupp – Morbykeramiken – som förekommer på ett flertal kustboplatser. Han konstaterar att flera omständigheter talar för en bosättningskontinuitet, men 1954 var fyndmaterialet ännu för begränsat för att förhållandena skulle kunna utredas.
År 1969 återkom Meinander till frågan i ”Dåvits. En essä om förromersk järnålder”, i vilken han på basen av nya fynd klart visar att det inte blott vid kusten utan även inom sjöplatåns och norra Finlands asbestkeramiska keramikgrupper förekommer ett flertal indicier som talar för bosättningskontinuitet. Av detta följer att de människor som tillverkade dessa keramikgrupper var efterkommande till den befolkning som tidigare bodde inom respektive område. Sålunda kunde Meinander påvisa att Alfred Hackmans allmänt omfattade tes, enligt vilken finnarna flyttade in i landet först under århundradena efter vår tideräknings början inte längre kunde upprätthållas. Meinanders forskningar kring frågan om bebyggelsekontinuitet hör till efterkrigstidens stora landvinningar inom finländsk arkeologi.
Meinanders intresse för det finska folkets genesis höll i sig genom åren och resulterade i ett flertal artiklar: ”Var bodde urfinnarna” (1954), ”Till frågan om finnarnas ursprung” (1959) och ”Två bidrag till historien om det finska folkets uppkomst” (1967). Tillsammans med Jarl Gallén tog han 1980 initiativet till ett stort upplagt tvärvetenskapligt symposium vid Tvärminne zoologiska station, där företrädare för relevanta vetenskapsgrenar presenterade de nyaste rönen inom sitt fack. Symposiet publicerades i serien Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk (1984) och fick en efterföljare 1997; föredragen publicerades 1999 i samma serie. Meinander dokumenterade sitt intresse för frågan även i ett föredrag 1967 inför Finska Vetenskapsakademin, ”Suomen kansan syntyperästä tieto-opillisena ongelmana” (1977, Det finska folkets ursprung som vetenskapsteoretiskt problem) där han klarlägger sin syn på möjligheterna att med arkeologins hjälp lösa problem relaterade till etniska frågor.
I sin doktorsavhandling behandlar Meinander även bronsåldersboplatsen Otterböte på Kökar, där han deltog i utgrävningarna, liksom Tjärnan i Saltvik, som han själv undersökte 1951. De ansluter sig till hans redan tidigare dokumenterade intresse för Ålands forntid, som började under studietiden med en uppsats om Jettböle boplats i Jomala. Under 1950-talet undersökte han med stöd av stipendiemedel ett flertal boplatser i Långbergsödadalen i Saltvik, vilket resulterade i en serie artiklar: ”Kolsvidja” (1957), ”Smikärr” (1962), ”Kommentarer till spånpilens historia” (1962) och ”Myrsbacka” (1984). Meinander var den förste som utifrån den åländska boplatssekvensen utredde den östsvenska boplatskulturens och den kamkeramiska kulturens relativa kronologi; hans insats vid utforskandet av Ålands och Östsveriges yngre stenålder var av stor betydelse.
Under sin tid som professor påbörjade Meinander med stöd av Finlands Akademi två större forskningsprojekt, det ena på Retulansaari i Tyrväntö, det andra i Isokylä i Salo. Projektens gemensamma nämnare var järnålderns samhälle i Finland, dess boplatser och hus; den tidigare forskningen hade nästan uteslutande koncentrerat sig på att undersöka gravar och gravfält, vilket gav en alltför ensidig bild av järnålderns samhälle. De mångåriga fältarbetena tjänade samtidigt undervisningen vid universitetet.
Meinanders bana som forskare och lärare vid universitetet inföll under en tid då arkeologin genomgick ett flertal omvandlingar. Den av samhällsvetenskaperna inspirerade ”nya arkeologin” gjorde sitt genombrott i den anglosaxiska världen. De förhistoriska skeendena uppfattades framför allt som lagbundna system, formade av ekonomiska och sociala faktorer, och de förhistoriska samhällena undersöktes och skildrades med hjälp av etnografiska och marxistiskt inspirerade antropologiska modeller. Den nya arkeologin, som var en reaktion mot det rådande kulturbegreppet inom arkeologin och dess diffusionistiska tankesätt, poängterade även den tvärvetenskapliga forskningens betydelse. Inom den utvecklades många nya fysikaliska metoder och materialanalyser samt numeriska hjälpmedel. En revolutionerande upptäckt var radiokoldateringen eller C14-metoden, som medförde helt nya möjligheter att skapa kronologier. År 1968 grundades ett koldateringslaboratorium vid Helsingfors universitet, och Meinander kunde som den förste presentera en större mängd dateringar vid ett föredrag inför Finska Vetenskaps-Societeten, ”Radiokarbondateringar till Finlands stenålder” (1970).
Meinander blev aldrig någon utpräglad teoretiker, han insåg det arkeologiska fyndmaterialets betydelse för tolkningen av de förhistoriska processerna. Han strävade efter vidare vyer inom Finlands förhistoria och dess plats inom Nord- och Östeuropeisk yngre stenålder. Ett exempel på detta är hans intresse för tekniska innovationer och den kamkeramiska kulturen och dess förbindelser, vilka han begrundar i uppsatsen ”De subneolitiska kulturgrupperna i norra Europa” (1961).
Meinander återkom till Österbottens forntid 1977 i avsnittet ”Forntiden i svenska Österbotten” som ingick i Svenska Österbottens historia I. I denna skrift konstaterar han bl.a. att bosättningen i de under 600- och 700-talen så blomstrande järnåldersbygderna försvinner under senare delen av 800-talet och att landskapet låg öde under ett par sekel. Meinander stödde sin uppfattning på det enkla faktum att det arkeologiska materialet saknas. Denna skrift ledde till protester från lokala svenskspråkiga amatörforskares sida, men Meinander deltog inte i den ofta rätt inflammerade debatten.
Meinanders arkeologiska verksamhet begränsade sig huvudsakligen till Finland och dess närområden. Han företog studie- och kongressresor till de nordiska länderna, var gästföreläsare vid universiteten i Oslo, Bergen, Uppsala och Stockholm. År 1956 deltog han som första utländska arkeolog i utgrävningar i Novgorod och 1958 i Vologda i Sovjetunionen. År 1960 utsågs Meinander till medlem av den samnordiska Nubien-kommittén, som inom Unescos ram arbetade för att dokumentera och undersöka de fornlämningar som hotades av den stora Assuandammen. Han var ledare för den första samnordiska arkeologiska expeditionen till Nubien 1961. Han verkade också i flera år som medlem av och ordförande för den arkeologiska arbetsgruppen inom Kommittén för vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen.
Som lärare var Meinander innovativ. Han föreläste som docent främst om sten- och bronsålder, som professor behandlade han den förhistoriska tidens hela spektrum. Han hade en liberal syn på tidigare generationers forskning och poängterade att teorier bör ses och bedömas som en del av sin egen tid snarare än som en del av nutiden.
Torsten Edgren
Carl Fredrik Valdemar Meinander, född 6.10.1916 i Helsingfors, död 23.8.2004 i Helsingfors. Föräldrar filosofie doktorn, intendenten vid Nationalmuseum Karl Konrad Meinander och Marta Hedvig Beata Schauman. Gift 1958 med folkskollärarinnan Florence Helena Pipping.
PRODUKTION: Förutsättningarna för den förhistoriska bebyggelsen i södra Österbotten. Nordenskiöld-Samfundets Tidskrift 7/1946; Vehmersalmen Roikanmäen kivikautinen asuinpaikka. Lisiä Saimaan historiaan. Suomen Museo 1947–1948; Etelä-Pohjanmaan historia I (1950); Die Bronzezeit in Finnland (1954); Die Kiukaiskultur (1954); Var bodde urfinnarna? Nordenskiöld-Samfundets Tidskrift 14/1954; Kolsvidja. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 58/1957; Till frågan om finnarnas ursprung. Nya Argus 8/1959; De subneolitiska kulturgrupperna i norra Europa. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok 39B (1961); Smikärr. Finskt Museum 69/1962; Kommentarer till spånpilens historia. Finskt Museum 69/1962; Två bidrag till historien om det finska folkets uppkomst. Nya Argus 1‒2 (1967); Dåvits. En essä om förromersk järnålder. Finskt Museum 76/1969; Radiokarbondateringar till Finlands stenålder. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok 48B (1971); Suomen kansan syntyperästä tieto-opillisena ongelmana. Suomalainen tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1976 (1977); Forntiden i svenska Österbotten. Svenska Österbottens historia I (1977); Myrsbacka 1984; Carl Axel Nordman (1991).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Edgren, Carl Fredrik Valdemar Meinanders litterära produktion 1939–1981. Studia Minora. Professori emerito Carolo Fredrico Meinander die Caroli MCMLXXXII gratia dedicaverunt discipuli (1982); T. Edgren, C. F. Meinander in Memoriam. Muinaistutkija 3/2004; T. Edgren, Carl Fredrik Valdemar Meinander. Sphinx. Societas Scientiarum Fennica Årsbok2004–2005; A. Siiriäinen, C. F. Meinander 1916–2004. Suomen Museo 111/2004; S. V. Kuzminych, Pamjati Karla Fredrika Meinandera (1916–2004). Rossijskaja Archeologija 3/2005; Studia praehistorica Fennica C F Meinander septuagenario dedicata (1986).
BILDKÄLLA. Meinander, Carl Fredrik. Uusi Suomis bildarkiv.