HELLAAKOSKI, Aaro 

(1893–1952) 

Poet, geograf, pedagog 

Aaro Hellaakoski var en mångbegåvad särling, som outtröttligt sökte svar på de yttersta frågorna. Han var en naturmedveten diktare och såg landskapet med en bildkonstnärs blick. Hans diktning utgjorde en inspirationskälla för efterkrigstida finska poeter: ”Hauen laulu” (Gäddans sång), tillkommen i ett tillstånd mellan sömn och vaka, är en surrealistisk klassiker. Hellaakoski var även litteratur- och konstkritiker. Till vardags var han lärare i geografi och naturalhistoria och ägnade sig med passion åt att fostra ungdomen. Som geograf bedrev han också vetenskaplig forskning och daterade bland annat faserna i uppkomsten av Saimens insjösystem. Som docent i geografi föreläste han redan på 1930-talet om ekologiska företeelser. 

Läraren i geografi och naturalhistoria vid Uleåborgs lyceum Antti Rietrikki Helaakoskis och sömmerskan Aina Maria Lindmans förstfödde var en snarstucken bråkmakare, som med nävar och ord försvarade sin medfödda harläpp mot hånande tillmälen. Slagsmålen med värstingarna i klassen krävde en styrka som han byggde upp med gymnastik, rodd, cykling och skidåkning. 

Familjen flyttade med faderns arbete till Åbo 1905 men återvände efter ett par år till Uleåborg. Byte av ort och skola störde både pojkens anpassning och familjetrivseln. Då Antti Helaakoski 1912 fick tjänsten som äldre lektor i geografi och naturalhistoria vid Tammerfors lyceum, stannade Aaro kvar hos sin gudmor för att slutföra studierna, som han dock avbröt i sjunde klass efter att ha råkat i gräl med läraren i matematik. Han avlade studentexamen privat 1913. 

Släkten Helaakoski härstammade från Pirttikoski by i Pyhäjoki socken i Mellersta Österbotten. Släktnamnet, som var taget efter Helaakoskiselet (lugnvattnet), kom att stavas med ett extra l på pärmen till Aaro Helaakoskis debutsamling, en form han sedan började använda permanent. 

Diktarens farfar, Antti Helaakoski från Brahestad, var till en början verksam som högsjöfiskare i Bottniska viken, blev fartygskapten och välbeställd genom handelssjöfart. Det krävande fisket är förevigat i sonsonens diktsamling Sarjoja (Sviter). Antti Helaakoskis äldste son Antti Rietrikki (Rieti) avlade filosofie kandidatexamen 1912 och blev samma år klar med en avhandling om isbildningsfenomenens geomorfologiska verkningar, men avstod sedan från att utföra de praktiska övningar som krävdes för doktorsgraden. Han sade upp sig från sin lektorstjänst 1926, men fortsatte sin vetenskapliga verksamhet och publicerade ännu så sent som 1940 en studie om inlandsisens rörelser. 

Efter studentexamen började Aaro Hellaakoski hösten 1913 studera geografi och zoologi vid universitet. I hans filosofie kandidatexamen 1919 ingick dessutom botanik samt geologi och mineralogi. Hellaakoski gick i faderns fotspår genom att bli lärare inom samma disciplin. De hade gemensamma karaktärsdrag, samma personliga undervisningsmetoder och inte minst samma vilja att gå till storms mot förstelnade uppfattningar. 

Aaro Hellaakoski fick som ung poet impulser till sina dikter från Aleksis Kivi, William Shakespeare och Gustaf Fröding. Han inspirerades även av folksångernas enkla strofer och Vanha virsikirja (Gamla psalmboken). Programdikten ”Conceptio artis” i debutsamlingen Runoja (1916, Dikter) är en nyckel till Hellaakoskis konstuppfattning. Till studentlivet hörde en rad konstnärsvänner, framför allt Wäinö Aaltonen, Kalle Carlstedt, Viljo Kojo, Joel Lehtonen och Paavo Lehtonen. 

Samma dag i januari 1918 som Hellaakoski skrev under förlagsavtalet för diktsamlingen Nimettömiä lauluja (Namnlösa sånger), bröt inbördeskriget ut. Hellaakoski kom inte i väg i tid med de vita styrkorna som flydde norrut och blev kvar på den röda sidan i Tammerfors, där han hade läst för sin slutexamen. Efter erövringen av Tammerfors anslöt han sig till Uleåborgs läns I:a frivilligkår. Han skickades dock inte till fronten utan blev vakt på fånglägret i Kotka. 

Författaren till Nimettömiä lauluja var en aggressiv individualist. Då Hellaakoski bearbetade samlingen för en ny version 1945, rättade och tog han bort eller lade till stoff i den ursprungliga texten. Till följd av den ständiga omarbetningen skilde sig dikterna i olika urval från varandra, för att inte tala om från förstaupplagorna. Då Hellaakoski tillsammans med sin kusin kritikern Anna-Maria Tallgren redigerade samlingen Runon vuosikymmenet (1950, Diktens decennier), gick han in för att ändra även andra – inklusive döda – poeters produktion så att den tilltalade honom själv. 

I Elegiasta oodiin (1921, Från elegi till ode) ville han ändra stil genom att växla från expressiv primitivism till klassicism. Samlingen är dedicerad till Lempi Aaltonen, som Hellaakoski hade förälskat sig i 1919 efter att ha läst ett brev hon skrivit till brodern Wäinö Aaltonen. I dikterna använder han fri vers och rytm samt hörselintryck. Samlingen Maininki ja vaahtopää (1924, Dyningen och skumkammen) hamnade i skuggan av författargruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna). Den var en etapp på vägen till klarhet i känslorna. Aaro Hellaakoski har skrivit de vackraste finska dikterna om äktenskaplig kärlek, ”Niin pieniksi” (Så små) och ”Kahleet” (Bojorna). Lempi Aaltonen var musikaliskt begåvad och ville bli sångerska, men måste ge upp drömmen på grund av struma. Efter att ha utexaminerats som lärare från Sordavala seminarium 1916 undervisade hon en tid i musik. 

Som geolog nådde Hellaakoski en milstolpe då hans doktorsavhandling Puulan järviryhmän kehityshistoria (Insjösystemet Puulas utvecklingshistoria) godkändes i maj 1928. Hans äktenskap med Lempi Aaltonen, en dotters födelse, lärararbetet och arbetet på doktorsavhandlingen begränsade emellertid hans diktande. Hellaakoski skrev också prosa och var verksam som litteratur- och konstkritiker i olika tidskrifter. 

Efter en paus på flera år blomstrade kreativiteten återigen. Den modernistiska diktsamlingen Jääpeili (1928, Isspegel) var en strålande höjdpunkt på en underbar sommar. Familjen Hellaakoski semestrade i Kalalahti i Sääksmäki med vännerna konstnären Kalle Carlstedt, författaren Joel Lehtonen samt Lempis syster Elsa och svåger, bildhuggaren Aukusti Veuro. Dikterna i Jääpeili skrev enligt diktaren sig själva. Diskussionerna med Wäinö Aaltonen om futurismens och kubismens möjligheter syns i diktraderna, som prövades i många versioner enligt anteckningarna i manuskriptet. 

Samlingen sålde blygsamt, och endast ett fåtal kritiker förstod dess värde. ”Sade” (Regn) och ”Dolce far niente” var modernistiska experiment som publiken kände sig främmande för. Samlingens befriade rytm, rörelse, tidsdimension och mångbottnade naturupplevelse mottogs dock med förtjusning av V. A. Koskenniemi och Rafael Koskimies. Även finlandssvenska författare kände själsfrändskap med Hellaakoski, och Hagar Olsson bad honom medverka i Ultra. Därefter tystnade Hellaakoski som diktare för tolv år. 

Aaro Hellaakoski var 1916 med om att grunda Novembergruppen, men blev en passiv medlem av konstnärssammanslutningen. Följande vinter gick han till angrepp mot Gallen-Kallela, skrev konstkritik och deltog i en polemik mellan konkurrerande konstnärsgrupper. Hans tilltag behagade inte alltid andra. Hellaakoski såg Tyko Sallinen som en ”stilskapande konstnär”, och i studien över Sallinen 1921 introducerade han för sina finska läsare expressionismen – och sin egen konstuppfattning. Hellaakoski var själv av och till expressionist, kubist, futurist och även surrealist. Han anade sig till vad som skulle ha ett bestående värde i det nya. Det finns en direkt förbindelse mellan artikeln ”Kubismista klassisismiin” (1925, Från kubism till klassicism) och samlingen Jääpeili. 

Hellaakoski skrev konstkritik fram till slutet av 1940-talet. Hans främsta artiklar publicerades postumt i samlingen Niinkuin minä näin (1959, Så som jag såg). Han målade också själv ett trettiotal akvareller 1921–1923, och han var aktiv medlem av Konstnärsgillet i Finland. 

Bland konstnärerna var det själsfränden och svågern Wäinö Aaltonen som stod honom närmast. Aaltonen förevigade Hellaakoskis drag i porträtt och brons, dessutom i flera versioner. Han gjorde omslag till Hellaakoskis diktsamlingar och illustrerade hans dikter. Diskussioner om konstens väsen och förverkligandet av nya riktningar gynnade bådas arbete. Sommaren 1938 begav sig vännerna på en gemensam studieresa till Rom, Neapel, Venedig och Florens. Aaltonen hade besökt Italien förut, men det var geografen Hellaakoski som tjänstgjorde som guide, för han kände kartorna och konstböckerna. Resan resulterade i artikeln ”Italia bella”, där Hellaakoski vid sidan av hänryckta skönhetsupplevelser tar ställning till mänsklig verksamhet, miljöförorening och även till fascismen. 

Åren 1922–1947 skrev Hellaakoski för inhemska och utländska publikationer artiklar där han presenterade Aaltonens konst. Genom påverkan från Aaltonen fick dikterna handgripliga, skulpturala bilder. Stenen var ju trots allt bådas material. På grund av Aaltonens dövhet diskuterade männen skriftligen. 

Hellaakoski skrev på 1920-talet artiklar om jordskreden i Halikko å, som han åskådliggjorde med egna fotografier. Saimensystemets utveckling intresserade honom fram till 1940-talet. Över 300 strandobservationer i skriften Suursaimaa (1922, Storsaimen) visade hur mycket högre stranden hade legat efter istiden, jämfört med den dåtida strandlinjen. 

Doktorsavhandlingen Puulan järviryhmän kehityshistoria krävde flera somrar av noggrant fältarbete. Forskningsmetoden Hellaakoski använde sig av var observationer av höjden på gamla strandlinjer ovanför vattenytan, men han tog också borrprover ur mossar, där dateringen gjordes utifrån de fossil som lagrats i torven. Genom sina analyser kunde han påvisa flera tidigare utlopp för insjösystemet. Disputationen i maj 1928 fick sin prägel av en häftig ordväxling, där Hellaakoski gick till angrepp mot opponenten, professor Iivari Leiviskä. I den trotsiga dikten ”Hauen laulu”, som skrevs samma sommar, lyfter diktaren upp en gädda i en trädkrona och låter den sjunga. I avhandlingen finns en bild av stubbarna i en forntida skog som upptäckts under vattenytan. Kanske sjöng den surrealistiska gäddan i fornskogen? 

Därefter undersökte Hellaakoski vilka material som transporterades vart av den istida inlandsisen och dess smältvatten. Rapakiviområdet i Letala lämpade sig väl som undersökningsområde på grund av sitt enhetliga stenmaterial. Artikeln ”Kivilaskuja Laitilan harjulla” (Stenbestämningar på Letala ås) publicerades 1930. 

Då han undersökte insjösystemets tidiga faser var han mån om att presentera exakta resultat, att namnge och klassificera Storsaimens olika delar. Vintern 1932 blev Hellaakoski intresserad av strandformationer som pressats samman av is vid Lietvesi i Saimen. Han undersökte också ådeltat som uppstått då Vuoksens fåra brast. Deltat lokaliserades i Jääski kyrkby. 

Hellaakoskis mätningar var pålitliga och exakta. Senare undersökningar har styrkt hans slutsatser, särskilt då för sjöutvecklingens del. Hellaakoski var docent i geografi vid Helsingfors universitet 1939–1949, men universitetskarriären avbröts på grund av den ångest andra världskriget väckte hos honom. 

Aaro Hellaakoskis tredje profession var lärararbetet, som varade i nästan fyrtio år. Han var vikarierande lärare i geografi och naturalhistoria i olika skolor, tills han fick en fast tjänst i Helsingfors finska flicklyceum. Som överlärare vid normallyceet för flickor instruerade han lärarkandidaterna att utvidga perspektivet från privata erfarenheter till generaliseringar. 

På Hellaakoskis initiativ och utifrån hans planer skrevs folkskolans lärobok i geografi, Maa ja sen asukkaat (1951–1952, Jorden och dess invånare). Hellaakoskis och Matti Laamanens reviderade utgåva av Asko PulkkinensEläinoppi (1941, Zoologi) kom ut i flera upplagor. Hellaakoski var en färgstark lärare, vars förehavanden det länge berättades anekdoter om. Han var både älskad och avskydd för sina disciplinära påhitt. Han klädde sig okonventionellt i stora stövlar och ylletröja och bar en slidkniv vid bältet. Kniven kunde flyga in i svarta tavlan då Hellaakoski blev arg. 

Aaro Hellaakoski och Wäinö Aaltonen återvände 1938 från Italien genom Tyskland, vilket försatte Hellaakoski i ett ångestfyllt tillstånd. Händelserna i Österrike och Tjeckoslovakien skrämde geografen, som insåg farorna med Finlands geopolitiska läge. År 1940 krävde den andliga krisen medicinering men väckte också Hellaakoskis diktargåvor, då Anna-Maria Tallgren redigerade hans Valitut runot (Dikter i urval). Då fortsättningskriget bröt ut publicerade Hellaakoski en samling nya dikter med titeln Vartiossa (På vakt), där han klagade över att han inte kunde delta i striderna. Dikterna skrev han om nätterna, främst på våren och sommaren 1944. Familjen var splittrad; bomberna förstörde Wäinö Aaltonens konstverk, ateljé och bostad. 

Dikten ”Viimeinen dinosauri” (Den sista dinosaurien) från november 1944 återger den i tomhet försjunkne vetenskapsmannens konstnärliga uppfattning av världskrisen och är ett självporträtt av Hellaakoski. Diktaren såg flockens uppgång och naturens död. Världskatastrofen tvingade honom att vända den forna humanistiska kulturtanken ryggen och söka sig till den vänstersinnade författargruppen Kiila. I ett par års tid medarbetade Hellaakoski i kulturtidskriften 40-luku, men efter att ha blivit besviken på den nya kulturen kände han sig ännu ensammare och upplevde att han bar hela mänsklighetens börda inom sig. Bakom naturvetenskapsmannens pessimistiska syn kan en viss optimism ändå anas i dikten ”Huojuvat keulat” (Krängande stävar). Hellaakoski var en individ och inte någon medlem av massorna, men ändå en del av naturens kollektiv då förbindelsen till människorna var bruten. 

Hiljaisuus (1949, Tystnad) representerade en mellanfas, då diktaren lyssnade till naturens ljud och observerade dess skeenden. Även under de svåra åren och vid sidan av lärararbetet redigerade Hellaakoski tillsammans med Yrjö A. JänttiSuomen kirjallisuuden vuosikirja (Årsbok för finsk litteratur, 1946–1948) och var huvudredaktör för tidskriften Näköala (Utsikt). 

Hellaakoski fann slutligen ro i Taipalsaaris natur. Föreningen med naturens harmoni, som nådde metafysiska mått, och lovprisandet av den filosofiska lyckan kulminerade i samlingen Sarjoja (1952), som bestod av nio diktsviter. Jämte Sarjoja skrev han under sina sista år dikter som Martti Haavio, förlagschef vid Werner Söderström Oy – och Hellaakoskis gynnare – redigerade postumt i samlingen Huomenna seestyvää (1953, I morgon uppklarnande). Aaro Hellaakoski dog 1952 i cancer i hemmet i Helsingfors. 

Vid recitationskvällar och i önskediktsprogram har Aaro Hellaakoskis dikter hört till de mest omtyckta. Hans diktning har tonsatts av bland andra Kari Rydman och Heikki Sarmanto. 

Raija Majamaa 

Aaro Antti Helaakoski, fr.o.m. 1916 Hellaakoski, född 22.6.1893 i Uleåborg, död 23.11.1952 i Helsingfors. Föräldrar läraren i naturhistoria och geografi Antti Rietrikki Helaakoski och Aina Maria Lindman, innehavare av syateljé. Gift 1924 med folkskollärarinnan Lempi Alina Aaltonen. 

PRODUKTION. Runoja (1916); Nimettömiä lauluja (1918); Me kaksi. Runoelma (1920; andra reviderade uppl. 1945); Erdschlipfe in Südwest-Finnland (1920); Elegiasta oodiin. Runoja (1921); T. K. Sallinen. Tutkielma (1921); Maininki ja vaahtopää. Runoja (1924); Puulan järviryhmän kehityshistoria (1928); Jääpeili. Runoja (1928); Das Alter des Vuoksi (1936); Über das Vuoksi-Delta in Jääski (1938); Zur Tiefenkarte des Saimaa-Sees (1940); Valitut runot (1940); Vartiossa. Runoja sodan vuosilta (1941); Uusi runo (1943); Huojuvat keulat. Runoja (1946); Runot (1947); Hiljaisuus. Runoja (1949); Kuuntelua. Esseitä teoksista ja tekijöistä (1950); Sarjoja. Runoja (1952); Huomenna seestyvää. Runoja (1953); Runot (1953); Lumipalloja. Aforismeja (1955); Valikoima runoja (1958); Niinkuin minä näin (1959); Runoja (1963); Aaro Hellaakosken runoja (1963); Runon historiaa (1964). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Hellaakoskis arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors. Enckell, Över språkets gränser – en presentation av diktaren Aaro Hellaakoski (2008); K. Hellaakoski, Muistoja isästä. Viimeinen dinosauri. Näyttelyjulkaisu (1993); K. Kantola, Olen, enkä ole. Minuus ja oleminen Aaro Hellaakosken runoudessa (1972); U. Kupiainen, Aaro Hellaakoski. Ihminen ja runoilija (1953); V. Pulkkinen, Epäilyksen estetiikka – tekstuaalinen variaatio ja kirjallisen teoksen identiteetti (2010); Viimeinen dinosauri. Aaro Hellaakoski seminaari 18.6.2000, kunnantalo, Taipalsaari. Esitelmät ja ohjelma (2002). 

BILDKÄLLA. Hellaakoski, Aaro. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5014-1416928957620

Upp