LEHTONEN, Joel 

(1881–1934) 

Författare 

Joel Lehtonen kom från anspråkslösa förhållanden men omhändertogs av en bildad familj och kom själv småningom att tillhöra den bildade klassen. Han studerade inhemska klassiker och de romanska ländernas litteratur, tillägnade sig den så kallade lyriska realismen och skildrade den kulturella brytningsperioden på ett mästerligt sätt, framför allt i den romanserie som går under benämningen Putkinotko. Lehtonen var också översättare, poet och en satirisk skildrare av Helsingforslivet. 

Joel Lehtonens memoarsvit Onnen poika (Lyckans gullgosse, 1925) har tillägnats prästänkan Augusta Wallenius i Säminge, ”detta ädla hjärta, som omhändertog ett barn som lämnats i skogen och gjorde honom till en lyckans gullgosse.” Den föräldralöse Lehtonen var ett sockenbarn och hade fått sin torftiga försörjning hos dem som krävde minst i ersättning, tills fru Wallenius 1885 förband sig att försörja honom till 15 års ålder, enligt gängse vederlag, alltså en tunna och 15 kappar spannmål om året. Hon gav det utomäktenskapliga barnet namnet Lehtonen (fi. lehtolapsi oäkting) och tog den livliga och intelligenta pojken till fosterbarn. Det har hävdats att orsaken till att pojken omhändertogs av en ståndsfamilj var att någon av Wallenius söner var hans far, men om detta finns inga säkra uppgifter. 

Lehtonens biologiska mor Karolina Heikarainen besökte sin son på prästgården, men i gossens ögon var modern en ”svart, konstig gäst”. Familjen Wallenius fosterbarn hörde inte längre till allmogen utan hade präglats av den bildade klassens skick. Lehtonens skolbana gick från lyceet i Nyslott till reallyceet i Helsingfors, där han avlade studentexamen 1901, och vidare till universitetet. Viktigare än studierna blev nationen, vars handskrivna tidning Lehtonen redigerade tillsammans med en annan litterär talang, Maria Jotuni. Vänskapen med Rudolf Holsti och Viljo Tarkiainen var också av vikt. Lehtonen blev en nietzschean som föraktade ståndspersonerna i sin uppväxtmiljö – ”fiskögda, rundkindade präster, dumma kälkborgare, mullvadar som säckar ihop under arbetet, tjänstemän som springer i maktens trappor” – och som i egenskap av fri ande angrep traditionella seder. Lehtonen reste från stad till stad och försörjde sig som tidningsredaktör. I Lahtis bekantade han sig 1906 med hustrun till en lokal berömdhet, Sylvia Avellan, som blev hans käresta under tio år. 

När Lehtonen med sina tre förstlingsverk blivit en av de ledande författarna inom ”nyromantiken” tog han itu med sina plikter gentemot sina lägre stående släktingar. Sommaren 1905 träffade han i Säminge sin mor och sin styvbror Aleksander Muhonen med familj; han såg dem som skogsanarkister, ur vars släkte hans egen talang spirade. I Mataleena (1905) skildras modern som ett helgon som utstrålar ödemarkens hedniska kraft, medan styvbrodern romantiskt gestaltas som en nybyggare, en arvinge till folkdiktens plöjare av ormkryllande fält. För att hjälpa sina släktingar till ett bättre liv köpte Lehtonen den lilla gården Inha, som blev förebild för det fiktiva Putkinotko i romanen med samma namn. Modern hotade att bränna ned gården, men styvbrodern bosatte sig där. 

Med Mataleena, och med Villi från samma år, blev Lehtonen en av de viktigaste gestalterna i genombrottsgenerationen 1905. Han var ”den stoltaste bland de unga, den mest ohämmade bland rabulisterna”. Efter att storstrejken och den extrema fasen i nyromantiken upphört fann han sig sakna fotfäste och började grundligt skola sig till författare med de äldre savolaxiska författarna Juhani Aho och Otto Manninen som förebilder. Till den inhemska linjen i produktionen från brytningstiden 1905–1917 hörde travestier på folksagor och frodiga miniatyrepos om livet i Savolax, såsom Markkinoilta (Från marknaden, 1912), som gjorde upp räkningen med Runebergs idealistiska bild av folket. Åren 1908–1911 ägnade sig Lehtonen åt litteraturkritik, beundrade Maria Jotunis Vardagsliv och orienterade sig mot realismen, som hämtade sina motiv ur ”den säkraste källan av alla, den handgripliga verkligheten”. 

Samtidigt fördjupade sig Lehtonen i världslitteraturens klassiker. Under sin första resa till Italien 1908 fick han idén att översätta Boccaccio till finska; ett urval noveller ur Decamerone utkom 1914. Därmed var Lehtonen delaktig i samma projekt som Eino Leino, som översatt Dante, och Otto Manninen som börjat översätta Homeros till finska. Sin egen lyriska prosa övade han upp i Myrtti ja alppiruusu (Myrten och alpros, 1911), som återuppväckte de djupa avlagringarna i Italiens landskap och konst. Efter en vistelse i Paris 1911–1912 skrev Lehtonen Punainen mylly (Den röda kvarnen, 1913), vars förebild var storstadsskildringen i Baudelaires prosadikter. I den framträder en pessimistisk uppfattning om världens tillstånd: jorden var en ”galen moder”, som inte kunde livnära sina otaliga barn, folken och klasserna förberedde sig för strid, det första världskriget stod för dörren. Kort före krigsutbrottet stillade Lehtonen sin längtan efter exotism genom att företa en resa till Tunisien. 

Den romansvit som nådde sin höjdpunkt med romanen Putkinotko inledde Lehtonen vintern 1915, när han tillsammans med målaren Juho Rissanen vistades i mellersta Finland. Till kärestan Sylvia Avellan skrev han att hans ämne var ”den kulturlösa rasen, som strävar mot något bättre men misslyckas genast vid första försöket”. Huvudpersonen Lauri Falk i romanen Kerran kesällä (En gång på sommaren, 1917) är en misslyckad romantisk konstnär och nyinflyttad stadsbo, ett kritiskt självporträtt från Lehtonens ungdomsår. Under sommaren i Nyslott umgås han med bokhandlaren Aapeli Muttinen, som till sitt yttre påminner om Juho Rissanen och till sitt inre om Anatole Frances lärda livsnjutare. Muttinen stoltserar med sin rätt att utöva frihet, nyfikenhet och misstänksamhet men är samtidigt en komisk hjälte. Kommerserådet Könölin är å sin sida en uppkomling inom affärslivet; hans konkurs åskådliggör hur kapitalismen förstör den folkliga företagsamheten. Novellsamlingen Kuolleet omenapuut (De döda äppelträden, 1918) visar de övriga uppkomlingarnas tragedi 1918, som Lehtonen tolkade som en hämnd av Kullervos folk på industrialismens tidsålder. 

Huvudpersonen i Putkinotko (1919–1920), Juutas Käkriäinen, är en skogsbo som blivit hemlös i den nya tidsåldern. Han är en forntida schaman, vars färdigheter blivit föremål för löje och som inte ens längre åtnjuter den till skogsfriheten hörande rätten att tillverka brännvin. Lehtonen utnyttjade sin mångåriga erfarenhet av styvbroderns leverne på gården Inha, men inspirerades också av Edvard Westermarcks kulturantropologiska syn på naturfolkens degeneration i civilisationens grepp. Den impressionistiska hänförelsen i skildringen av en het sommardag säger något om Lehtonens förtrogenhet med bildkonsten, människornas och djurens larmande samliv vid moder jords bröst. I bakgrunden figurerar emellertid konflikten mellan Putkinotkos arrendator och jordägaren, som blir uppenbar när bokhandlaren Muttinen anländer. Den fattige Käkriäinen har för många barn. Lyygia, Muttinens rika men barnlösa älskarinna, kelar med den yngsta i barnaskaran i bastun, där människorna är jämlika i en nakenhet utan sociala förtecken. När sommardagen går mot sitt slut träder den samhälleliga tudelningen återigen i kraft; skotten som avfyras i Putkinotko är ett omen för inbördeskriget. 

Putkinotko översattes till svenska av Bertel Gripenberg och publicerades 1939 under titeln Ödemarkens barn. Det finska originalets titel övertogs i en senare översättning av Nils-Börje Stormbom, Putkinotko. Berättelsen om en lat spritlangare och en dum herreman (1973). 

I slutet av 1910-talet upphörde Lehtonens förhållande med Sylvia Avellan, som dog 1920, förmodligen för egen hand. Om kärleksförhållandet vittnar en stor samling brev av Lehtonen från 1907–1920 (Putkinotkon herra, 1969), vars slående direkta tilltal säkert var avsett att ge ståndsfrun en bild av det verkliga livet, t.ex. då Lehtonen berättar om sina tillfälliga sexuella relationer. Flera av hans kärleksbrev påminner om en arbets- eller kontobok: genom flitigt arbete samlade han ihop en liten förmögenhet som garanterade honom ett ekonomiskt oberoende, och 1915 köpte han med tanke på sin ålderdom ett präktigt hus i Haga, på spårvagnsavstånd från Helsingfors. Samma år anställde han Lydia Thomasson som sin maskinskriverska och massös. De gifte sig 1920. Kontakterna till Savolax bröt han: efter 1918 fann han endast ”galna barbarer” och ”röda skogsrövare” på Inha, som han sålde 1923. 

Till Lehtonens vänner hörde Wäinö Aaltonen, Kalle Carlstedt, Eero Nelimarkka, Mikko Oinonen och Aaro Hellaa-koski. Han var insatt i bildkonsten, som efter ”neoimpressionismen” övergick i expressionism, och i sin roman Den förälskade krymplingen (1923) skapade han ur sina observationer från Helsingforsförstaden en deformerad grundläggande mänsklighet: Sakris Kukkelmans, ”en fattig bolsjeviks”, drömmar om den nya människan och det nya samhället står i grotesk konflikt med verkligheten. Den förälskade krymplingen kan även läsas som en självrannsakan. De avslutande novellerna i Kuolleet omenapuut och epilogerna till Putkinotko och Korpi ja puutarha (Ödemarken och trädgården, 1923) visar hur pessimistiskt Lehtonen såg på det självständiga Finlands första år. Den främsta orsaken till att han kände sig besviken på livet var den smärtsamma sjukdom, antagligen ryggradsreumatism, som han upptäckt redan i början av 1910-talet och som förvärrades med åren. Lehtonen deltog fortfarande i ”den sorglösa församlingens” evenemang och var en omtyckt gäst i de mondäna kretsarna i Helsingfors, men allt oftare låste han in sig i husets meditationskammare. 

Lehtonens krafter räckte ännu till två breda samhällsskildringar. Idéromanen Sorron lapset–Punainen mies (Förtryckets barn–Den röda mannen, 1923–1925), en detaljerad skildring av en småstad från början av seklet, ger en kritisk syn på Finlands väg till självständighet. Romanens Rolf Idell är en nidbild av politikern Rudolf Holsti och ledde till att vänskapsbandet mellan herrarna bröts, och Julia Oljemark är ett porträtt av Sylvia Avellan. Den breda episodromanen Henkien taistelu (Andarnas kamp, 1933) framställer ett antal karikerade personporträtt från nöd-årens, Lapporörelsens och spritsmugglingens tidevarv. Bland dess nidbilder kan man identifiera Lehtonens konkurrent F. E. Sillanpää och generalmajoren Martti Wallenius. En av romanens scener utspelas i Minna Crauchers salong, populär bland högerextremister. En grotesk klimax i romanen är ”skjutsningen” av president K. J. Ståhlberg. Skälmromanens oskyldiga hjälte får djävulen till vägvisare på en resa genom samhällsskikten. Henkien taistelu bekänner sitt släktskap med den satiriska tradition som representeras av Aristofanes, Jonathan Swift och Anatole France. 

I sin intimprosa studerade Lehtonen sig själv och fördömde författarens sociala roll: det var fel att författarna i den moderna offentligheten blev ”högt uppsatta herrar, de främsta efter kungen och ärkebiskopen”. På världscirkusen ville han försvara ”den personliga integriteten, personlighetens värde, heligheten i att bevara vår egen människa”. Den mest betydande av hans bekännelseromaner, Lintukoto (Lycksalighetens ö, 1929), berättar om ön Vanajavesi som Lehtonen köpte 1924 och som – i samma anda som Yrjö Hirns Ön i världshavet – blir scenen för en finsk Robinson. Flykten från världen sker på egna villkor: ”Frid! Inga tidningar, skvaller, radioapparater, uppfinningar, dikter, böcker, – hela världen drunknad som Atlantis!” I naturens sköte och inför döden gjorde Lehtonen upp ett ärligt bokslut över sitt liv. En fortsättning följde i Lehtonens mest betydande diktsamling Hyvästijättö Lintukodolle (Avsked till lyckolandet), som utkom postumt 1934. Efter en lycklig och arbetsdryg sommar 1933 bröts Lehtonens hälsa. Sina smärtor flydde han genom självvald eutanasi: i november 1934 hängde han sig på övre våningen i villan i Haga. 

Pekka Tarkka 

Joel Heikarainen, sedermera Lehtonen, Jukka, pseudonym Era Peira, född 27.11.1881 i Säminge, död 20.11.1934 i Hoplax. Mor inhysingen Karolina Heikarainen, fostermor Augusta Cecilia Wallenius. Gift 1920 med Lydia Maria Thomasson (tidigare Matilainen). 

PRODUKTION. Romaner: Paholaisen viulu (1904); Mataleena. Laulu synnyinseudulle (1905); Villi (1905); Kerran kesällä (1917); Putkinotko (1919−1920; sv. övers. Ödemarkens barn, Stockholm 1935; Putkinotko. Berättelsen om en lat spritlangare och en dum herreman, 1973); Rakastunut rampa eli Sakris Kukkelman, köyhä polseviikki (1923, sv. övers. Den förälskade krymplingen eller Sakris Kukkelman, en fattig bolsjevik, 1993); Sorron lapset (1923); Punainen mies (1925); Rai Jakkerintytär (1927); Sirkus ja pyhimys (1927); Henkien taistelu (1933). Bearbetningar av folksagor: Tarulinna (1906); Ilvolan juttuja (1910). Noveller: Punainen mylly (1913); Kuolleet omenapuut (1918); Tähtimantteli (1920); Korpi ja puutarha (1923); Kanojen Kukkelman (1978). Dikter och poem: Perm (1904); Nuoruus (1911); Rakkaita muistoja (1911) Markkinoilta (1912); Munkki-kammio (1914); Puolikuun alla (1919); Hyvästijättö lintukodolle (1934); Keuruulainen impromptu (1961). Intimprosa: Myrtti ja alppiruusu (1911); Onnen poika (1925); Lintukoto (1929). Brev: Putkinotkon herra (1969), Kirjeitä (1983). Se även: Finlands författare 1809−1916 (1993).

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Hellaakoski, Sakris Kukkelmanin asema, Kuuntelua (1950); E. Ekelund, Världen och fågelnästet. Synvinklar (1956); A. Kinnunen, Talo ilmassa. Joel Lehtosen Putkinotko (2005); P. Tarkka, Putkinotkon tausta (1977); P. Tarkka, Joel Lehtonen I (2009). 

BILDKÄLLA. Lehtonen, Joel. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4986-1416928957592

Upp