HAAVIO, Martti 

(1899–1973) 

Folkdiktsforskare, författare, akademiker 

Martti Haavio var en mångbegåvad vetenskapsman som alltjämt har inflytande på den finska folkloristiken. Han lade grunden till och ledde folkminnesarkivet vid Finska Litteratursällskapet. Som mästerlig artikelskribent blev han i sin egenskap av journalist en betydande kulturpersonlighet. Som diktare befriade Haavio under sin pseudonym, P. Mustapää, rytmiken i finsk poesi, förnyade dess språk och form. Också i egenskap av litterär chef vid bokförlaget Werner Söderström medverkade Haavio till den finska modernismens genombrott efter andra världskriget. Han var en ofta framträdande och kraftfull fosterländsk talare som värnade om det finska kulturarvet.

Martti Haavio föddes 1899 i Temmes i norra Österbotten som prosten Kaarlo Haavios och Anna Lydia Ahlgrens förstfödde. Sin tidiga barndom tillbringade han på Tottijärvi prästgård, men sedan hans far fått tjänst som kyrkoherde i Yläne by i Egentliga Finland blev kyrkbyn med sina stämningar och utsikter ett diktlandskap för Haavio. 

Haavio började utöva sina litterära intressen som tioåring. Som elev vid Åbo finska klassiska lyceum skrev han noveller i små egenhändigt gjorda häften. Hösten 1918 inledde han sina studier i finska, finsk litteratur och folkdiktning vid universitetet i Helsingfors. I oktober 1920 träffade han Elsa Enäjärvi (Elsa Eklund) och förälskade sig. Haavio försökte under hela 1920-talet beveka föremålet för sin kärlek genom att skriva dikter till henne; Laulu ihanista silmistä (1925, Sången om de underbara ögonen) och Laulu vaakalinnusta (1927, Sången om gripen) – skrivna under pseudonymen P. Mustapää – är tillägnade Elsa Enäjärvi. Först 1929 samtyckte Enäjärvi till äktenskap. 

Sedan Haavio blivit filosofie kandidat 1921 blev han en inflytelserik person inom studentlivet, bl.a. som redaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti, och inledde sin bana som forskare och litteraturkritiker. På Kaarle Krohns inrådan valde Haavio folkdiktsforskning som ämne för sin doktorsavhandling och professor Antti Aarne gav kedjesagor som ämne. Material samlade Haavio även in på arkiv i Dorpat, Berlin, Köpenhamn och Stockholm. Arbetet ledde till avhandlingen Kettenmärchenstudien I–II (1929, 1932). Haavio stiftade bekantskap med tysk lyrik och tog intryck av Bertolt Brecht under sin vistelse i Berlin 1926 och 1927. Haavios finska översättning av Brechts Tolvskillingsoperan framfördes på Finlands nationalteater redan 1930. 

Haavio övergick till förlagsbranschen av ekonomiska skäl och flyttade 1924 till Borgå, där han inledde sitt arbete som förlagsredaktör på Werner Söderström Oy (WSOY). Efter ett par år flyttade han över till förlagets kontor i Helsingfors, där han verkade fram till 1931, då han inledde sin vetenskapliga bana som tjänsteman vid Finska Litteratursällskapet (SKS). I Borgå hade Jalmari Jäntti gett Haavio till uppgift att redigera en antologi med unga diktare i förbundet Nuoren Voiman Liitto. I manuskriptet till denna antologi smög han in egna dikter under pseudonymen P. Mustapää. 1920-talets Mustapää framstod som en buspojke. Han tillämpade en modern obunden metrik, gjorde försök som futurist och förmedlade på ett ironiskt sätt klassisk litteratur i poetisk form. Efter sina två första diktsamlingar tystnade dock P. Mustapää för en tid av 18 år, med undantag för festdikter. Haavios andra samling fick ett kyligt mottagande av kritikerna, men tilldelades ett statligt pris. 

Martti Haavio gick över till Finska Litteratursällskapet som tjänsteman under sällskapets 100-årsjubileum 1931, men upprätthöll sin relation till WSOY genom att verka som lektör och som ordförande i prisnämnder. Våren därpå disputerade Elsa Enäjärvi-Haavio i ämnet folklekar. Makan avhöll sig dock från att konkurrera om universitetstjänster och ägnade sig åt familjen som på tio år utökats med fem barn. Från 1938 gav Haavio ut barnböcker i WSOY:s serie ”Kultainen koti” (Gyllene hemmet), och WSOY tryckte också ett flertal bilder- och läroböcker för barn som Haavio skrev och redigerade tillsammans med andra. Iloinen eläinkirja, eli Kaksitoista viisasta mestaria (1946, Den glada djurboken, eller Tolv vise mästare) är en klassiker i genren. 

Under vinter- och fortsättningskriget var Martti Haavio upplysningsofficer på Karelska näset och i Viborg, chef för informationsbyrån vid II armékårens stab, frontkorrespondent vid VI armékåren i Korpiselkä och från juli 1941 till mars 1942 chef för I Informationskompaniet vid Ladoga och Aunus i Karelen. I maj hemförlovades han från tjänsten som byråchef vid huvudstabens frontinformationsbyrå. I början av 1942 hade Haavio tillsammans med Olavi Paavolainen och andra korrespondenter vid Informationskompaniet skrivit Taistelu Aunuksesta (Striden om Aunus) som dock inte gavs ut då det storpolitiska läget förändrades. Krigsdagboken Me marssimme Aunuksen teitä. Sotapäiväkirja vuosilta 1941–1942 (Vi marscherar längs Aunus vägar. Krigsdagbok från åren 1941–1942) utkom först 1969. 

Martti Haavio fortsatte som chef för folkminnesarkivet vid Finska Litteratursällskapet. Som folklorist gav han ut det motivhistoriska arbetet Suomalaiset kodinhaltiat (1942, Finländska husgudar) samt Viimeiset runonlaulajat (1943, De sista runosångarna). Under kriget hade han haft möjlighet att intervjua gamla runomästare. Trots sitt uppdrag vid Finska Litteratursällskapet hade Haavio efter vinterkrigets slut på nytt fått tjänst vid WSOY. Yrjö A. Jäntti övertog posten som förlagets verkställande direktör efter sin far 1951, och Haavios samarbete med honom pågick ända till den sista diktsamlingen Tuuli Airistolta (Vind från Erstan), som publicerades 1969. Haavio var WSOY:s litterära chef 1945–1951. Han avancerade till medlem av WSOY:s direktion och förvaltningsråd samt till styrelsemedlem och representant i bolagets stiftelse. 

Som P. Mustapää blev han en förnyare av den finska poesin; efter honom är rytmiken en annan, mer obunden och flytande: Jäähyväiset Arkadialle (1945, Farväl till Arkadien) och Koiruoho, ruusunkukka (1947, Malört, rosenblomma). Den mest betydande samlingen i P. Mustapääs senare produktion är Linnustaja (1951, Fågelfängaren), en filosofisk bok förankrad i antikens mytologi. 

Elsa Enäjärvi-Haavio dog 1951. Hennes plats intogs snart av ingermanländskan Aale Tynni, som tillsammans med Haavio sammanställde bl.a. barnböcker och omfattande översättningsprojekt för WSOY. Martti Haavio gifte sig med Aale Tynni i februari 1960. Paret inspirerade varandra i sin diktning. Från 1940-talet står deras diktböcker i dialog med varandra; samspelet kommer också till synes i Haavios vetenskapliga produktion, hans ställningstaganden och förord. Gemensamt i poesin är balladerna, sagorna, berättelserna och legenderna, de internationella spörsmålen om världens kulturarv samt dikternas versmått, sången och rytmiken. 

Redan under sin första resa till Ladoga-Karelen 1921, med syfte att samla in folkloristikt material, blev den unge Haavio betagen av Kalevaladiktningen. Senare utvecklade han strukturanalysen som han tillämpade i samlingarna Kirjokansi (1952, Himlavalvet) och Laulupuu (1952, Sångträdet). Samlingarna, som baserade sig på traditionella folkdikter, delade forskarsamfundet. ”Jag förstörde Kalevala”, har Haavio själv konstaterat i sina memoarer. Han hade upptäckt vissa regelbundenheter i dikternas struktur, som visade att upphovsmännen till de ursprungliga dikterna varit medvetna konstlyriker, fastän de förblivit anonyma. 

Haavio grundade Finska Litteratursällskapets folkminnesarkiv, Kansanrunousarkisto, och var dess chef 1933–1948. Han utnämndes till docent vid Helsingfors universitet 1932, till vikarierande professor i finsk och jämförande folkdiktsforskning 1947 och till professor 1949. Haavio utsågs till adjungerad medlem av Finlands vetenskapsakademi 1933; från 1948 var han ordinarie medlem av akademin. Han utnämndes till ledamot av Finlands Akademi 1956. Det senare ledamotskapet fritog honom från universitetsundervisningen 1956, men hans inriktning på jämförande religionsforskning bidrog till att religionsvetenskapen etablerade sig som ett akademiskt läroämne. 

Martti Haavio dog 1973. Han var den finska folkdiktningens siste rese, en runosångare av lönnrotska mått. 

Raija Majamaa 

Martti Henrikki Haavio, diktarnamn P. Mustapää, född 22.1.1899 i Temmes, död 4.2.1973 i Helsingfors. Föräldrar prosten Kaarlo Haavio och Anna Lydia Ahlgren. Gift med (1) docent Elsa Elina Enäjärvi (tid. Eklund) 1929, (2) författaren, akademiker Aale Maria Tynni 1960. 

PRODUKTION. Laulu ihanista silmistä (1925); Laulu vaakalinnusta (1927); Kettenmärchenstudien I–II (1929, 1932); Suomalaisen muinaisrunouden maailma (1935); Suomalaiset kodinhaltiat (1942); Viimeiset runonlaulajat (1943); Jäähyväiset Arkadialle (1945); Koiruoho, ruusunkukka (1947); Piispa Henrik ja Lalli. Piispa Henrikin surmavirren historiaa (1948); ”För strömdrag rygga de tillbaka”. Ett bidrag till de folkliga föreställningarna om färder till dödsriket. Uppsala (1948); Väinämöinen. Suomalaisten runojen keskushahmo (1950); Linnustaja (1952); Kansanrunojen maailmanselitys (1955); Essais folkloriques (1959); Karjalan jumalat (1959); Kuolematonten lehdot (1961); Heilige Haine in Ingermanland (1963); Suomalainen mytologia (1967); Me marssimme Aunuksen teitä (1969); Tuuli Airistolta (1969); Kootut runot (1948, 1957, 1969); P. Mustapään runoja (1965); Nuoruusvuodet. Kronikka vuosilta 1906–1924 (1972). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981); Martti Haavio Bibliographie 1959–1973 (1974). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Martti Haavios arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. K. Eskola, Puolipisteen haave (1996); K. Eskola, Kahden (1999); K. Eskola, Yhdessä (2000); K. Eskola Sodassa (2001); K. Eskola, Itään (2002); K. Eskola, Autius lehtipuissa (2003); M. Kuusi, Martti Haavio. Tieteellisen kirjailijakuvan piirteitä. Virittäjä 1/1959; P. Laaksonen, Martti Haavio ja Kansanrunousarkisto. Hiidenkivi 1/1999; K. Laitinen, P. Mustapään lyriikasta. Kootut runot av P. Mustapää (1948); M. Larmola, Opera secreta. P. Mustapään runokuvien kehitystä (1990); R. Majamaa, Satavuotias Martti Haavio. Maailmanselittäjä ja runoilija. Bibliophilos 1/1999; A.-L. Siikala, Suomalainen samanismi. Mielikuvien historiaa (1992); A. Tynni-Haavio, Olen vielä kaukana. Martti Haavio – P. Mustapää 20-luvun maisemassa (1978); A. Tynni-Haavio, Kuva kaivattuni. P. Mustapään runojen taustaa: (salainen). Red. R. Seppälä (2005). 

BILDKÄLLA. Haavio, Martti. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4174-1416928956780

Upp