TYNNI, Aale 

(1913–1997) 

Författare, översättare, akademiker 

Aale Tynni, född i Ingermanland, verkade vid sidan av sitt eget författarskap som översättare och redaktör för ett flertal poesiantologier. Genom sina insatser som översättare öppnade hon dörren till en internationell poesi för många finska läsare. Tynnis egna dikter har beskrivits som kulturpoesi, en tankens och känslans förening.

Aale Tynnis bana som författare började 1938 och varade i över fem decennier. Till sin karaktär var hon modig och självständig; hennes produktion var både etiskt och konstnärligt sett kompromisslös. Utöver sitt författarskap rönte hon även internationell uppskattning som översättare. Tillsammans med folklivsforskaren och poeten Martti Haavio (pseudonymen P. Mustapää), som senare blev hennes andre man, fungerade Tynni som redaktör för de populära ABC- och läseböcker som började publiceras i mitten av 1950-talet och som fick stor betydelse för många generationers utveckling. Tynni och Haavio inverkade fruktbart på varandras skapande. Tynni influerade såväl forskaren Haavios folkloristiska verk som poeten P. Mustapääs dikter. Själv beskrev Tynni sin mans inflytande på hennes arbete som ”gränslöst”. 

Aale Tynni föddes 1913 i Venjoki, beläget i Kolppana i Ingermanland. Även om hon tillsammans med sin familj var tvungen att bryta upp från hemtrakten och fly till Helsingfors 1919 var ingermanländskheten något hon alltid skulle bära med sig och arbeta för. Under andra världskriget skrev hon uppmuntrande ord i tidningen Inkerin viesti, och i ett nytt politiska klimat 1990 publicerade hon verket Inkeri, Inkerini (Ingermanland, mitt Ingermanland). I boken hade hon samlat information om sin far, om andra pionjärer och om det arbete de utfört för Ingermanlands självständighet. 

Grunden till Aale Tynnis goda språk- och litteraturkunskaper lades redan vid Helsingfors finska flicklyceum. Hon avlade studentexamen 1932. Tynnis huvudämne vid Helsingfors universitet var inhemsk litteratur, men hon kom under sin studietid även att fördjupa sig i världslitteraturen. I och med laudaturarbetet ”Sapfon mitta suomalaisessa runoudessa” (Sapfiskt versmått inom den finländska diktningen) förstärktes även hennes kännedom om diktningens teori. 

På uppmuntran av sin lärare Kaarlo Marjanen skickade Tynni en diktsamling till Werner Söderströms förlag, som 1938 gav ut den under namnet Kynttilänsydän (Ljusets veke). Förlagets omdöme i texten på bokens baksida, stämde väl in på den unga debutanten, och kom nästan ordagrant att återges i de flesta recensioner, för att senare endast förstärkas för varje nytt verk Tynni publicerade: ”Kynttilänsydän utgör i ordets bästa bemärkelse kulturpoesi, i vilken huvud och hjärta, tanke och känsla förenas på ett lyckosamt sätt.” 

Krigsutbrottet förändrade den poesiskrivande lärarinnan Tynnis liv, liksom alla andra finländares. Hon arbetade med att dela ut kläder till offren för bombräderna på Folkhjälpens lager. År 1940 gifte hon sig med magister Kauko Pirinen, sedermera professor i kyrkohistoria. Samma år utkom Tynnis andra diktsamling, Vesilintu (Vattenfågeln). Krigets teman kom dock att återspeglas först i hennes senare verk Lähde ja matkamies (Källan och vandraren), Lehtimaja (Lövhyddan) och Soiva metsä (Den ljudande skogen), som alla ingöt försvarsanda i sin läsekrets. Tynni skrev även dikter utifrån sina erfarenheter som mor och barnaföderska, något som kom att betyda mycket för hennes läsare och som senare fick kvinnoforskningen att se hennes lyrik som banbrytande. 

Under efterkrigstiden blev klimatet mellan vänster- och högeranhängare kärvare, något som bland annat tog sig uttryck i att Aale Tynni och P. Mustapää i vänstertidningarnas recensioner utpekades som tillhörande det s.k. ”svarta gängets” elit. Som representant för de högersinnade valdes Aale Tynni in i Finlands författarförbund 1945. Följande år mottog hon Linnankoskipriset av Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) som ett erkännande för de av fosterländskhet och fosterlandskänslor fyllda krigstida verken. En utmärkelse som delgavs en hel värld var den guldmedalj Tynni tilldelades för sin dikt ”Hellaan laakeri” (Hellas lagrar) vid en konsttävling som hölls i anslutning till de olympiska spelen i London 1948. 

Då Aale Tynnis egna barn var små kom hon att uppmärksamma barns behov även i sitt litterära arbete. Tillsammans med sin andre make (från 1960) Martti Haavio gjorde hon bl.a. en omfattande insats för förnyelsen av skolans läseböcker. Böckerna Kultainen aapinen (1956, Den gyllene ABC-boken), Kultainen lukukirja (1957, Den gyllene läseboken) och Uusi kansakoulun lukukirja I–III (1963, Ny läsebok för folkskolan) skiljde sig markant från tidigare strikta och upplysningsinriktade läseböcker. Förutom läseböcker skrev Aale Tynni även regelrätta sagoböcker, som ofta präglades av medryckande humor. Av dessa kan nämnas Kissa liukkaalla jäällä (1954, Katt på hal is), Satuaapinen (1955, Sagans ABC-bok) och Heikin salaisuudet (1956, Heikkis hemligheter). 

År 1957 publicerades antologin Tuhat laulujen vuotta (Tusen år av sång), för vilken Aale Tynni hade översatt och redigerat dikter av 225 västerländska författares. Genom att presentera originaltexten och den finska översättningen sida vid sida, låter antologin den finska litteraturen återvända till den västerländska kulturens ursprungskälla. 

Aale Tynnis översättningsprinciper utgjorde ett sådant genombrott inom lyriken att dess betydelse kan liknas vid exempelvis nonfigurativismens landvinningar inom bildkonsten eller den atonala musikens inträde på de finska konsertscenerna. Exempelvis beskrev Kai Laitinen verket som ”ett av de mest revolutionerande diktverk som på länge publicerats hos oss”. Före Tuhat laulujen vuotta hade den germanska rytmuppfattningen, där versmåtten grundade sig på versfötternas antal och typ, varit förhärskande. Versfötterna skulle alltid behållas intakta, även om själva orden spjälkades upp. Aale Tynni vände upp och ner på denna regel, och förde på så sätt diktspråket närmare talspråket: versfötterna fick spjälkas upp, men orden måste behållas intakta. 

Aale Tynnis bana som översättare hade inletts med översättningen av Henrik IbsensBrand 1947 och kom att vara i fyra årtionden. Även hennes sista översättning var ett drama, Jean RacinesFedra, som utkom 1986. Andra översättningar som är speciellt värda att nämna är antologin Tulisen järjen aika (1962, Det eldiga förnuftets tid) med en presentation av tio franska lyriker, samt tolkningen av den isländska sagotraditionen i Eddan sankarirunot (1980, Eddans hjältedikter) och Eddan jumalrunot (1982, Eddans gudadikter). Den finländska läsekretsen kunde med Tynnis hjälp även bekanta sig med två engelska poeters verk, i diktsamlingarna William Wordsworthin runoja (1949, William Wordsworths dikter) och William Butler Yeatsin runoja (1966, William Butler Yeats dikter). 

Även om Aale Tynnis översättargärning i sig skulle bereda henne en plats bland litteraturens stora, ansåg hon sig först och främst vara poet. Hennes diktsamling Ylitse vuoren lasisen (1949, Bortom glasberget) präglas av klassiska sagomotiv och har ständigt lockat till sig nya unga läsare. 

Efter att Aale Tynni och Martti Haavio gift sig, förändrades deras lyrik. Tynnis diktsamlingar Maailmanteatteri (1916, Världsteatern), Balladeja ja romansseja (1967, Ballader och romanser) och Pidä rastaan laulusta kiinni (1969, Håll fast vid trastens sång), kan alltmer liknas vid kulturpoesi. Huvudparten av Haavios kreativitet låg å sin sida på hans vetenskapliga arbete, ur vilket Tynni hämtade motiv bl.a. till Balladeja ja romansseja, ett verk som kom att bli en stor succé bland läsarna. 

Under 1950- och 1960-talet genomgick den finska litteraturen stora förändringar, den tog till sig den moderna diktningens fria versmått och texterna genomsyrades av ett nytt samhällsperspektiv. Aale Tynni gick dock sin egen väg och återvände till den ur dansvisan sprungna sångdiktningen. Inom Aale Tynnis produktion finns det talrika exempel på ett slags pånyttfödelse för balladtraditionen. Universella känslor som förälskelse och sorg förflyttas genom tidevarv och får ny betydelse och nytt djup. Sagorna kan leda till människans undermedvetna, balladerna hjälper människan att se det allmänmänskliga även i personliga upplevelser. 

Den världsuppfattning som finns i Martti Haavios forskning och dikter, kan skönjas även i Aale Tynnis poesi. Tiden uppfattas inte som lineär, utan som cyklisk: gårdagen, nuet och framtiden är alla närvarande i den mänskliga upplevelsen. Även om både Tynni och Haavio framhåller den fria strävans och viljans betydelse, återspeglar deras dikter även en tro på ett förutbestämt öde. Människan är en del av generationskedjan och det universella ödet. Aale Tynni förenar de olika tidevarven: jordklotets rörelser, döden och förnyelsen. 

Kaarina Sala 

Aale Maria Tynni, född 3.10.1913 i Kolppana, Ingermanland, död 21.10.1997 i Helsingfors. Föräldrar lektorn Kaapre Tynni och Lilja Piipponen. Gift med (1) professorn Kauko Antero Pirinen 1940, (2) akademikern, skalden, professor Martti Henrikki Haavio 1960. 

PRODUKTION. Diktsamlingar: Kynttilänsydän (1938); Vesilintu (1940); Lähde ja matkamies (1943); Lehtimaja (1946); Soiva metsä (1947); Ylitse vuoren lasisen (1949); Tuntematon puu (1952); Torni virrassa (1954); Kootut runot (1955); Valikoima runoja (1958); Yhdeksän kaupunkia (1958); Maailmanteatteri (1961); Balladeja ja romansseja (1967); Pidä rastaan laulusta kiinni (1969); Tarinain lähde (1974); Kootut runot (1977); Vuodenajat (1987). Sagor och barnböcker: Kissa liukkaalla jäällä sekä muita satuja (1954); Vieraana Vihreällä saarella (1954); Heikin salaisuudet (1956); Lasten paratiisi (1968). Abc- och sångböcker för skolorna tillsammans med M. Haavio. Se även: Finlands författare 1917−1944 (1981). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aale Tynnis arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors. T. Hökkä, Runouden kodissa – Aale Tynnin lyyrikontyöstä. Sain roolin johon en mahdu. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); Tanssilaulu. Teitä Aale Tynnin runouteen (1993); A. Tynni, Aale Tynni. Miten kirjani ovat syntyneet (1969). 

BILDKÄLLA. Tynni, Aale. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5030-1416928957636

Upp