Kaarlo Linkola var professor i botanik och en respekterad kulturpersonlighet. Han var rektor för Helsingfors universitet 1938–1941. Linkolas viktigaste vetenskapliga arbete behandlar kulturens inverkan på vegetationen och floran kring Ladoga i Karelen, och begreppsapparaten som Linkola skapade är fortfarande användbar. Men det var inom naturvården som Linkolas gärning blev mest bestående. Han insåg vikten av att naturskyddsförespråkarna organiserade sig, och han gjorde en avgörande insats när de första naturskyddsområdena i Finland grundades.
Kaarlo Linkola föddes 1888 i Joensuu som son till kronofogden i Libelits härad Karl Julius Collan och hans hustru Naema Elfving. Fadern hade tidigare varit tjänsteman vid länsstyrelsen i Kuopio. På fädernet hörde Linkola till den gamla savolaxiska ämbetsmanna- och prästsläkten Collan, och hans farfar, länsmannen och häradsskrivaren Zakarias Collan, ägde Linkola herrgård i Sulkava. Kaarlo Collan antog herrgårdens namn som sitt efternamn på hundraårsdagen av J. V. Snellmans födelse den 12 maj 1906, då tusentals finländare förfinskade sina svenska namn. Kaarlo gick då i sjunde klassen i Kuopio klassiska lyceum. Hans mor var dotter till borgmästaren i Vasa Karl Oskar Elfving. Familjen Collan flyttade 1900 tillbaka till Kuopio, och Kaarlos far blev kronofogde i Kuopio härad.
Finlands första naturskyddsförening Luonnon Ystäväin Yhdistys (Föreningen för naturens vänner) hade grundats i Kuopio i december 1896. Föreningen beslöt redan på sitt första möte att inleda naturvetenskaplig museiverksamhet med samlingar och bibliotek. År 1905 grundade naturskyddsföreningen en särskild ungdomsavdelning med ”Carolus” Linkola som vice ordförande. Under följande läsår, 1906–1907, var han avdelningens ordförande. Ungdomarna företog ofta exkursioner i naturen, men viktigast för Linkolas utveckling var ändå museiaftnarna, som oftast hölls under folkskoleinspektören O. A. F. Lönnbohms ledning.
Linkola fördjupade sina kunskaper om växtriket under vandringar i Säkkijärvi och under tre somrar i Sotkamo. Han inledde redan som skolpojke det floristiska forskningsarbetet i sina hemtrakter, och resultaten publicerades 1915 under titeln Lisätietoja Kuopion pitäjän kasvistosta (Kompletterande uppgifter om växtligheten i Kuopio socken). Linkola var aldrig någon egentlig växtsystematiker, men icke desto mindre behärskade han från sina första studieår också de svårare kärlväxtsläktena beundransvärt väl. Även hans kännedom om mossor, lavar och alger var ansenlig. Vissa av hans vetenskapliga arbeten behandlar, liksom hans laudaturuppsats, uteslutande lavar.
Genast efter sin studentexamen 1907 inledde Linkola naturvetenskapliga studier vid universitetet i Helsingfors. Han avlade filosofie kandidatexamen 1913 med botanik som huvudämne och zoologi, kemi och geografi som biämnen. Hans goda artkännedom och intresset för floristik och strövtåg i naturen ledde honom så småningom till vegetationsforskningen, växtgeografin och det spirande ämnet växtekologi.
Direktionen för Societas pro Fauna et Flora Fennica rekommenderade 1914 sina medlemmar att reda ut hur kulturen påverkade floran och vegetationen i Finland. Kaarlo Linkola bestämde sig för att detta skulle bli ämnet för hans doktorsavhandling, och som geografiskt område valde han trakterna norr om Ladoga. Forskningsuppgiften var krävande också rent fysiskt. Efter fältarbete under två somrar, följda av intensiva skrivperioder, var Linkolas över 400 sidor tjocka avhandling Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee I. Allgemeiner Teil klar. Arbetet trycktes i slutet av 1916 och disputationen ägde rum efter årsskiftet 1917. Resultatet var ett vetenskapligt mycket betydande arbete, som rönte stor uppskattning och fortfarande hör till den finländska växtgeografiska litteraturens klassiker. År 1919 utnämndes Linkola till docent.
Professorn i botanik Fredrik Elfving var växtfysiolog och satte inget värde på det forskningsområde som Linkola representerade – och ogillade överhuvudtaget att ha docenter omkring sig. Linkola var tvungen att söka sig en utkomst närmast på lantbrukssidan, och han var bland annat assistent i propedeutisk botanik hos professorn i jordbrukslära och assistent vid Helsingfors växtförädlingsanstalt 1918–1921.
När finskhetsideologin fick ett starkare fotfäste vid universitetet blev det även inom botaniken nödvändigt att börja ge föreläsningar på finska. Botaniska institutionen hörde till de sista svenskspråkiga institutioner som stretade emot förnyelsen. Linkola betraktades som en stark kandidat när tjänsten som biträdande professor i botanik vid institutionen två år senare skulle besättas. Tillsättningsprocessen fick en klart språkpolitisk prägel och avslutades först på vårvintern 1925 med en omröstning i konsistoriet, som Linkola vann.
Slutresultatet påverkades av den förre botanikprofessorn och senatorn Alfred Oswald Kairamos bitska sakkunnigutlåtande, som entydigt förespråkade Linkola. Själv förhöll sig Linkola, på ett för honom karaktäristiskt sätt, mycket sansad och korrekt i språkfrågan.
Linkola tillträdde ändå inte tjänsten, eftersom det vid samma tid inrättades en s.k. föränderlig professur i botanik vid universitetet. På matematisk-naturvetenskapliga sektionens förslag och enligt konsistoriets föredragning kallades Linkola till första innehavare av denna tjänst den 25 maj 1925. Vid den tidpunkten hade Linkola redan i över två år varit professor i botanik vid Åbo universitet – också det en tjänst som han kallats till.
Under sitt förhållandevis korta liv hann Kaarlo Linkola publicera kring 250 skrifter, av vilka femtio är i strikt mening vetenskapliga arbeten. De flesta artiklarna och rapporterna behandlar på ett eller annat sätt floran i Finland och publicerades på finska. Avhandlingen kompletterades redan 1921 av en nära 500-sidig andra del som behandlar enskilda arter i undersökningsområdet norr om Ladoga, ett ämne som Linkola ofta återvände till också senare. I sin grundlighet och mångsidighet är verket fortfarande oöverträffat i Finland. Det utkom på tyska, liksom de flesta av Linkolas centrala vetenskapliga arbeten. Till dessa hör hans utredningar över skogstyperna i de schweiziska Alperna (1924) och i Estland (1929).
Linkola levde i en tid då utforskandet av det självständiga Finlands flora uppfattades som en nationellt betydelsefull plikt som ålåg botaniken. Han hörde till de ivrigaste förespråkarna för detta uppdrag. Han var dessutom mycket förtjust i att göra floristiska observationer. Var han än råkade röra sig grävde han så fort han fick en chans fram sin anteckningsbok och skrev ned namnen på växterna han iakttagit och deras vanligaste växtplatser. Dessa anteckningar fungerade senare som underlag för talrika publikationer. Linkola skrev också kapitlen som behandlar vegetation och flora för flera nationella uppslags- och samlingsverk, såsom Itä-Karjala ja Kuollan Lappi (1918), Suomen maatalous (1922), Oma maa (1924), Suomen kartasto (1929) och Iso Tietosanakirja (1937).
Linkola var prefekt för botaniska institutionen och botaniska trädgården vid Helsingfors universitet 1926–1938 och 1941–1942. I det uppdraget kom hans opartiskhet, flit och organisatoriska talang till sin rätt, och institutionens administration lades om helt och hållet. Linkola gjorde sitt bästa för att utveckla universitetets botaniska trädgård i Kajsaniemi. Han publicerade dess 100-årshistorik i tidningen Uusi Suomi (1933). Det dröjde inte länge innan man vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen noterade Linkolas administrativa förmåga. Han valdes till dekanus för två perioder. Under de tunga åren 1938–1941 var han rektor för Helsingfors universitet, och under hans tid som rektor inföll också universitetets 300-årsjubileum.
Även om Kaarlo Linkola var en framstående forskare, en utmärkt lärare och erkänt god administratör, kan man i efterhand säga att det ändå var inom naturvården som hans livsverk blev mest bestående. Under 1920- och 1930-talen fördes en segsliten kamp om grundandet av naturskyddsområden i Finland. Att kampen slutade i seger för naturskyddet var till stor del Linkolas förtjänst, och man kan också på goda grunder säga att han mer än någon annan bidrog till att en organiserad naturskyddsrörelse uppstod i Finland.
Den landsomfattande Naturskyddsföreningen i Finland grundades den 2 maj 1938 i Helsingfors, och Linkola var självskriven som dess första ordförande. Han ledde föreningen fram till sin död 1942.
Kaarlo Linkolas hälsa var aldrig fullgod, och spanska sjukan tärde hårt på honom 1919. Hösten 1941 var psykiskt mycket tung för Linkola. Hans son i första äktenskapet stupade i Östkarelen, bara 20 år gammal. Fadern var mycket fäst vid sin förstfödde son, som han ensam tagit hand om under dennes första sju år efter att modern dött i barnsäng. Tillfrisknandet efter en operation 1941 förlöpte sämre än man hoppats, och Linkola avled efter en flera månaders sjukhusvistelse i april 1942. Hans andre son Pentti Linkola har framträtt som en radikal naturvårdare och författare. Den yngste sonen Martti Linkola har varit intendent vid Museiverket och förtjänstfullt forskat i den samiska kulturen.
Matti Haapasaari
Kaarlo Collan, fr.o.m. 1906 Linkola, född 6.6.1888 i Joensuu, död 26.4.1942 i Helsingfors. Föräldrar lanträntmästaren, hovrådet Karl Julius Collan och Naema Elfving. Gift med (1) Anna Irene Ringblom 1915, (2) laboranten Hilkka Margareta Suolahti 1928.
PRODUKTION. Studien über den Einfluss der Kultur auf die Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee I–II (1916, 1921); Kasvillisuus. Kasvisto. Maataloudellis-kasvimaantieteelliset alueet. Suomen maatalous I (1922); Zur Kenntnis der Verteilung der landwirtschaftlichen Siedlungen auf die Böden verschiedener Waldtypen in Finnland. Acta forestalia Fennica 22 (1922); Waldtypenstudien in den Schweizer Alpen. Veröffentlichungen der Geobotanische Institut Rübel in Zürich I (1924); Pohjois-Suomeen ja Lappiin ehdotettavista luonnonsuojelualueista. Metsätaloudellinen aikakauskirja 43 (1926); Suunnitelma luonnonsuojelualueiden erottamiseksi Pohjois-Suomen valtionmailla (1926); Zur Kenntnis der Waldtypen Eestis (1929); Über die Hauptzüge der Vegetation und Flora in den Gegenden nördlich vom Ladogasee. Memoranda Societatis pro Fauna et Flora Fennica VI (1931); Suomen maatalousalueet. Suomen maatalous ja metsätalous kuvina (1932); Vesiemme suurkasvillisuuden ja suurkasvien tutkiminen. Luonnon ystävä 36 (1932); Über die Dauer und Jahresklassenverhältnisse des Jungstadiums bei einigen Wiesenstauden (1935); Über Wurzelsysteme und Wurzelausbreitung der Wiesenpflanzen auf Verschiedenen Wiesenstandorten (tills. med A. Tiirikka, 1936); Maamme kasviston ja kasvillisuuden kartoitus (1939).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kaarlo Linkolas arkiv, Nationalbiblioteket. M. Haapasaari, Museoherroja ja Puijon tutkijoita (1994); M. Haapasaari, Kirjeitä pastori Kyyhkyselle: ”... ja sitten me otettaisiin ja kerättäisiin” (1998); R. Kalliola, K. Linkola. Luonnon ystävä 46/1942; M. J. Kotilainen, Kaarlo Linkola in memoriam. Societas scientiarum Fennica. Årsbok 21 (1943); V. Kujala, Kaarlo Linkola. Suomalainen Tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1942 (1943); V. A. Pesola, Kaarlo Linkola. Kirjeenvaihtokumppanin näkemänä (1966).
BILDKÄLLA. Linkola, Kaarlo. Uusi Suomis bildarkiv.