Wilhelm Ramsay skaffade sig en modern geologutbildning. Hans livsuppgift blev att höja undervisningen och forskningen i geologi i Finland till internationell nivå. Känd blev han genom sina forskningsresor på Kolahalvön och genom sin definition av det naturgeografiska begreppet Fennoskandia.
Wilhelm Ramsay föddes 1865 i Dragsfjärd på Kimitoön, där hans far Alexander Wolter Ramsay var brukspatron i Dalsbruk. Wilhelms mor Emmy Tham kom från den kända gruvstaden Falun i Sverige. Hennes far var där rektor för en gruvskola, vid vilken Alexander Ramsay hade studerat och träffat sin blivande hustru. Detta inverkade säkert på Wilhelm Ramsays val av karriär. Efter att ha avlagt studentexamen 1882 började han studera vid Helsingfors universitetet. Hans huvudämne var geologi och mineralogi. Han avlade utan besvär på två och ett halvt år betyget laudatur både i huvudämnet och i kemi. Redan i december 1884 blev han – som 19-åring – filosofie kandidat.
Ramsays lärare vid universitetet var F. J. Wiik, universitetets första professor i geologi och mineralogi. Wiik var en skicklig mineralog och en bra lärare, som tog med sina studenter på exkursioner till geologiskt intressanta platser i Helsingforstrakten. Han inledde den systematiska undervisningen i geologi i Finland och kan därför med fog kallas ”den finländska geologins fader”. Men Wiik var s.k. neptunist; han ansåg att södra Finlands berggrund hade uppstått ur ett hett urhav. På så vis kom han i konflikt med sina elever, och läget komplicerades genom Wiiks världsåskådning som innehöll element av religiös mystik. Wiiks begåvade elever, såsom Ramsay och J. J. Sederholm fick dock möjlighet att fortsätta sina studier i Stockholm samt i Heidelberg i Tyskland. Där baserades undervisningen på den s.k. aktualitetsprincipen, som innebär att ”de geologiska processerna i forntiden varit likadana som nu”. Denna princip är ännu i dag en av geologins hörnstenar.
Ramsay fortsatte sina studier vid Stockholms högskola hösten 1885. Hans lärare var den norskfödde professorn W. C. Brøgger, som stannade i Stockholm till 1890. Sommaren 1886 bekantade sig Ramsay med berggrunden i Oslotrakten och i Sydnorge under ledning av Brøgger. Där såg han första gången ovanliga s.k. alkalina bergarter, som han redan följande sommar stötte på under sin expedition till Kolahalvön. Om dessa fynd publicerade han flera internationellt betydande forskningsresultat. I Brøgger fann Ramsay en mästare men också en kollega som hade ett betydande inflytande på hans vetenskapliga produktion och hans senare verksamhet. Det fanns rentav planer på att låta Ramsay efterträda Brøgger i Stockholm, men denne rådde honom 1890 att stanna i Finland eftersom han ansåg att geologen mer än någon annan naturvetenskapsman är ett barn av sitt fosterland.
Vintern 1888–1889 fortsatte Ramsay sina studier, först i Berlin och sedan under ledning av kristallografins mästare Paul Groth i München. Därifrån fortsatte han till Heidelberg, där han studerade petrologi, d.v.s. läran om bergarter, för professor Harry Rosenbusch. Vistelsen i Heidelberg var betydelsefull för Ramsay även därför att han hade med sig stenprover från sin expedition till Kolahalvön och nu verkligen insåg att de tillhörde alkalina bergarter. Under läsåret 1892–1893 studerade Ramsay i Göttingen i Tyskland och vid Sorbonne i Paris, där han bekantade sig med franska mineralogiska forskningsmetoder.
Ramsay publicerade sina första forskningsresultat inom kristallografin i Stockholm. Där utarbetade han också, under ledning av Brøgger, en avhandling om ljusabsorptionen och färgskiftningarna hos mineralet epidot. Efter avlagd licentiatexamen 1887 blev han doktor i december 1889. Han var då 24 år gammal.
Expeditionen till Kolahalvön 1887 blev en vändpunkt i Ramsays liv. I expeditionen, som kallades ”Den stora Kolaexpeditionen”, deltog sammanlagt åtta personer från Finland, bland dem två zoologer, två botaniker och en geolog. Expeditionen leddes av zoologen J. A. Palmén. Ramsay, som strax innan hade disputerat, var med sina 22 år den yngsta deltagaren. Idén till expeditionen föddes ur den entusiasm som upptäckten av Nordostpassagen förde med sig i Norden, men också det nationella uppvaknandet och Kalevalaandan var bidragande orsaker. Det betraktades som finländarnas plikt att mångsidigt utforska trakterna kring landets östgräns. Rapporteringen i den finländska pressen om förberedelserna inför expeditionen, om dess förlopp och om de fina resultaten var omfattande. Till och med upptäckaren av Nordostpassagen A. E. Nordenskiöld i Stockholm rycktes med i lovsången och rekommenderade att forskningen skulle fortsätta under många år.
Den 400 kilometer långa och 250 kilometer breda Kolahalvön var ännu på 1800-talet en vit fläck på Europas karta. Under Kolaexpeditionen bekantade sig Ramsay med den stora halvöns västra del och dess inre samt dess östra kust. Hela tiden gjorde han olika geologiska observationer, studerade berggrunden och lösa stenar och gjorde observationer om jordmån, åsar, randbildningar och forna stränder. Mitt i expeditionen, i juli 1887, upptäckte Ramsay den stora förekomsten av nefelinsyenit i Lujaur-Urt (ryska Lovozero). Han stannade där i sex dagar, något som skulle få stor betydelse för hans senare forskning.
Nefelinsyenit är en ovanlig bergart, rik på natrium och kalium. Den innehåller inte kvarts, som t.ex. granit, men däremot rikligt av det fältspatlika mineralet nefelin. Nefelinsyenit och övriga alkalina bergarter hör till naturens små nycker, och de innehåller många ovanliga mineral. Därför har de intresserat geologer och mineraloger till den grad att forskningen om dem rent av varit överdimensionerad, låt vara att en del alkalina bergarter ger oss kunskap om processer som försiggår djupt nere i jordskorpan. Med de alkalina bergarterna sammanhänger också – som på Kolahalvön – stora förekomster av fosformalmer och ovanliga jordmetaller samt niob-, tantal- och diamanthaltiga bergarter.
Ramsay återvände till Kolahalvön sex gånger för att studera alkalina bergarter. Under somrarna 1891 och 1892 blev det klart att även det stora fjället Umptek väster om Lujaur-Urt består av nefelinsyenit. Det är fråga om världens största fyndighet av mineralet; dess area är över 1 800 km2. Fyndigheten har senare utnyttjats på många olika sätt. Sina Kolaexpeditioner fortsatte Ramsay tillsammans med medhjälpare (bl.a. Victor Hackman, Alfred Petrelius, Julius Ailio och Thord Brenner) ännu 1897, 1898 och 1911. Ramsay gjorde sitt sista besök på Kolahalvön 1914.
Det naturgeografiska begreppet Fennoskandia definierade Ramsay 1898. En stor karta över den fennoskandiska berggrunden utarbetad av Ramsay förblev länge i bruk. På den består Fennoskandia av Finland, Sverige, Norge, Kolahalvön, Östkarelen och Olonets. I öster går gränsen från Ladoga via Onega till Onegabukten i Vita Havet, vilket för tankarna till det s.k. Storfinlands östgräns. Ramsay förenade mycket riktigt sin ursprungliga idé med tanken på en trakt som sedan urminnes tid bebotts av skandinaver och folk besläktade med finnarna. År 1902 preciserade Ramsay gränsen genom att klargöra att Karelska näset och vissa öar i Finska viken hör till Fennoskandia.
Ramsay namngav och beskrev många speciella alkalina bergarter och ovanliga mineral i dem. Av namnen på stenarter är fortfarande urtit (av Lujaur-Urt) och ijolit, en alkalin bergart som döpts efter Iivaara i Kuusamo, i officiellt bruk. För att hedra Ramsay döpte ryska vetenskapsmän 1922 ett nytt silikatmineral som de fann på Kolahalvön till ramsayit (senare har mineralet börjat kallas lorenzenit). Även ett fossil som hittats på Kaninhalvön, Gymnosolen ramsayi, har namngetts (av Gustav Steinman 1911) till Ramsays ära.
Förutom expeditionerna till Kolahalvön företog Ramsay 1901, 1902, 1904 och 1905 tillsammans med sina elever (bl.a. Pentti Eskola, Alppi Talvia och Walter Wahl) forskningsresor till Östkarelen och Olonets. Sommaren 1903 nådde han ända fram till Kaninhalvön. Ramsay var den största experten på geologin i Rysslands nordvästra områden, och han publicerade sin omfattande dokumentation från sina expeditioner. Hälften av materialet handlar om kristallografi, mineralogi, petrologi och bergartsgeologi, och knappt hälften om paleontologi och kvartärgeologi (glaciärbildning, stränder, åsar och växlingar i havsnivån).
Ramsay var således inte bara en bergartsgeolog och mineralog, utan också en betydande kvartär- och jordartsgeolog. Så behandlade hans omfattande professorsspecimen 1898 den geologiska utvecklingen på Kolahalvön under kvartär tid, d.v.s. i stort sett under de senaste istiderna och efter dem. Ramsay undersökte senare också Östersjöns utveckling, klimatförändringar och deras orsaker samt variationer i oceanens nivå. Även i dessa arbeten framförde han en del resultat av internationell betydelse. Han insåg t.ex. att man vid förskjutningar i strandlinjen måste beakta både den isostatiska höjningen av jordskorpan och eustatiska variationer i havsytan.
På 1880-talet utförde Ramsay fältpraktik på Hogland och i sydöstra Finland. Emellertid blev han inte geolog vid Geologiska kommissionen, sedermera Geologiska forskningscentralen, som hade inlett sin verksamhet 1886 (vilket däremot hans studiekamrat och livslånga vän J. J. Sederholm blev). Däremot blev han 1888 docent i mineralogi och geologi vid universitetet, och följande år assistent vid Mineralkabinettet. När Ramsay 16 februari 1899 utnämndes till professor i geologi och mineralogi, hade han redan en lång erfarenhet av undervisning, som han hade bedrivit under professor F. J. Wiiks sjukdom. Professuren skötte Ramsay nästan ända till sin död 1928.
Politiskt var Ramsay inte alls lika aktiv som sin bror August, men deltog några gånger i ståndslantdagen. Wilhelm Ramsay deltog i någon mån i motståndet mot Bobrikovs förtrycksregim och skrev tidningsartiklar under olika pseudonymer. I gendarmernas rapporter ansågs han 1905 bara vara ”en andra rangens upprorsledare”. År 1918 hörde han som universitetets representant till en grupp som ledde det borgerliga motståndet, och han blev tillsammans med sin hustru även arresterad av de röda. Hans hustru Karin dog 1918 medan kriget ännu pågick. Ramsay återhämtade sig aldrig efter denna förlust.
Som lärare var Ramsay tydlig, åskådlig, entusiasmerande och rättfram, och han hade sinne för humor. I allmänhet höll han sina föreläsningar på svenska men senare också på finska. Ramsay ordnade institutionens samlingar enligt de modeller han inhämtat i Tyskland. Den regionala stensamlingen är känd under namnet Fennoskandiensamlingen. Ramsay arrangerade tillsammans med professor J. J. Sederholm en prisad exkursion till Finland vid en internationell geologikongress i S:t Petersburg 1897.
Ramsay var också en skicklig fotograf. Av de fotografier som han tog under sina forskningsresor har cirka 500 bevarats. På Helsingfors universitets stenmuseum bevaras de stenprover som han samlade på Kolahalvön, i Östkarelen och på Kaninhalvön.
Redan 1896 publicerade Ramsay läroboken Finlands geologiska utveckling från istiderna intill våra dagar. Geologins grunder och hans utomordentligt klara grundbok i geologi utgavs 1909. Samma år utkom boken också på finska, översatt av Ramsays elev Pentti Eskola, under titeln Geologian perusteet. Av boken utgavs 1912–1913 en utvidgad upplaga i två delar och en tredje upplaga 1931 efter Ramsays död. Boken användes länge som lärobok i geologi i de nordiska länderna. Utan överdrift kan man säga att Wilhelm Ramsay är en av de mest betydande gestalterna inom den finska geologin.
Martti Lehtinen
Wilhelm Ramsay, född 20.1.1865 i Dalsbruk, död 8.1.1928 i Helsingfors. Föräldrar brukspatronen Alexander Wolter Ramsay och Emmy Beata Katarina Tham. Gift 1900 med Karin Helena von Born.
PRODUKTION. Undersökning af pleokroïsmen och ljusabsortionen i epidot från Sulzbachthal (1887); Om Hoglands geologiska byggnad. Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 12/1890; Über den Eudialyt von der Halbinsel Kola, Neues Jahrbuch für Mineralogie, Beilage 8 (1893); Das Nephelinsyenitgebiet af der Halbinsel Kola I, Fennia 11/1894 (tills. med V. Hackman); Urtit, ein basisches Endglied der Augitsyenit-Nephelinsyenitreihe, Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 18/1896; Finlands geologiska utveckling från istiderna intill våra dagar (1896); Das Nephelinsyenitgebiet auf der Halbinsel Kola II, Fennia 15/1898; Über die geologische entwicklung der Halbinsel Kola in der Quartärzeit (1898); Der Meteorit von Bjurböle, Bulletin de la Commission Géologique de Finlande 12/1902 (tills. med L. H. Borgström); Beiträge zur Geologie der recenten und pleistocänen Bildungen der Halbinsel Kanin, Fennia 21/1904; Quartärgeologisches aus Onega-Karelien, Fennia 22/1906; Beiträge zur Geologie der präkambrischen Bildungen im Gouvernemente Olonetz I, Fennia 22/1906; Geologins grunder (1909; 3 uppl. 1931); Beiträge zur Geologie der Halbinsel Kanin, Fennia 31/1911; The probable solution of the climate problem in geology (1924); On relations between crustal movements and variations of sea-level during the late Quaternary time especially in Fennoscandia (1924).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Auer, Professori Väinö Auerin puhe jääkausijuhlassa. Geologi 7/27 (1975); L. H. Borgström, Wilhelm Ramsay. Minnesruna. Svenska tekniska vetenskapsakademien i Finland. Förhandlingar och meddelanden V (1929); Geologmatrikeln 1986 (1987); H. Hausen, The history of geology and mineralogy in Finland 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 7a (1968); Professor Wilhelm Ramsays jordfästning. Hufvudstadsbladet 14.1.1928; K. Rikkinen, Suuri Kuolan retki 1887 (1980); J. J. Sederholm, Wilhelm Ramsay. Minnestal. Societas scientiarum Fennica. Årsbok VI (1928); F. E. Wickman, Brøgger in Stockholm 1881−1890. A seminal period of Nordic geology. Bulletin of the Geological Society of Finland 58/1986.
BILDKÄLLA. Ramsay, Wilhelm. Foto: Ateljé Apollo. Museiverket.