AILIO, Julius


(1872–1933)


Arkeolog, undervisningsminister, ­kulturpolitiker


Fornforskaren Julius Ailio förnyade den ­arkeologiska forskningen i Finland och gjorde en betydande insats för undervisning en i arkeologi vid Helsingfors universitet. Han intog också en ledande ställning inom fornminnesförvaltningen och inom Nationalmuseet. I offentligheten framträdde Ailio mest som vänstersinnad kulturpolitiker.

 

Julius Ailio var en av Finlands ledande fornforskare i början av 1900-talet. Han inledde stenåldersforskningen i Finland och lade även grunden till det akademiska studiet av arkeologi i egenskap av docent och tf. professor i ämnet. I offentligheten framstod Ailio dock främst som en politiker med pedagogik och folkbildning som specialområden. Han var en av de ytterst få universitetslärare som hade socialismen som rättesnöre i sin sociala verksamhet. I tidens politiska klimat innebar detta att han bröt många tidigare kontakter samtidigt som han riskerade sin egen karriär. I gengäld fick han ett stort politiskt och kulturpolitiskt inflytande under republikens första tid.


 

Julius Ailio, ursprungligen Ax, föddes i Loppis i Tavastland som äldsta barn till folkskolläraren Johan Benjamin Ax. Fadern härstammade från Birkala och var aktiv inom kommunalpolitiken i Loppis, något som sannolikt satte sin prägel på hans sju barn; Julius riktade in sig på den lärda banan och tre av hans syskon blev folkskollärare.


 

Julius Ax blev student 1892 från Tavastehus lyceum, som fortfarande var ett finskspråkigt normallyceum då han inledde sin skolgång. Atmosfären i skolan hade otvivelaktigt sin andel i att Julius kom att intressera sig för finskhetens sak. Redan 1897 förfinskade han sitt namn till Ailio, något som inte var alldeles vanligt vid denna tid. Vid sidan av humanistiska ämnen gjorde sig Ailio också grundligt förtrogen med kemi och geologi, varför det tog sex år innan han avlade filosofie kandidatexamen.


 

Grundstudierna hade Ailio avklarat så väl att han blev magister primus vid promotionen 1900. Vid samma tid inleddes också hans långa bana som museiman, vid sidan av vilken han även ägnade sig åt en doktorsavhandling. Ailio sörjde speciellt för lokalmuseernas verksamhet och skaffade dem understöd ur allmänna medel. År 1908 grundade han Tavastlands landskapsmuseum i Tammerfors. Då Finlands museiförbund inledde sin verksamhet 1923 blev Ailio förbundets första ordförande.


 

Mot slutet av 1909 var Ailio klar med sin doktorsavhandling om Finlands stenåldersboplatser, Die steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland, i två delar. Arbetet fick en fundamental betydelse. Efter disputationen blev Ailio docent och fortsatte sin forskning. Med ett reseunderstöd ur Herman Rosenbergs fond företog han studieresor till ett flertal europeiska länder, framför allt till Ryssland. Han råkade dock också ut för motgångar; i ett skede blev hans anteckningar stulna och efter första världskriget kunde han inte längre resa till Kiev, där han hade tänkt sig bedriva forskning vid universitetet.


 

I sin forskning drog Ailio nytta av sina studier i geologi och publicerade 1915 ett geologiskt-arkeologiskt arbete om Ladogas utvecklingsskeden; uppfattningen om dessa skeden har dock förändrats. I första bandet av Hämeenlinnan kaupungin historia (1917, Tavastehus stads historia) framlade Ailio sin tes om att finnarna funnits i landet alltsedan stenåldern; redan 1912 hade han förmodat att den finsk-ugriska folk­stammen uppbar en kamkeramisk kultur. Han fick inte medhåll, eftersom den då rådande uppfattningen var att finnarna kommit till landet först under järnåldern. Ailio var dock före sin tid och ett halvt århundrade senare befästes teorin att bosättningen i Finland började under stenåldern.


 

I början av sin bana hade Ailio tillägnat sig den typologiska dateringsmetoden som införts av den svenske forskaren Oscar Montelius. Han förblev denna metod trogen och intog en avvisande hållning till den historisk-humanistiska forskningsinriktning som gjorde sitt intåg på 1910-talet. Ailios arbete om Ladoga, hans Karjalaisista soikeista kupurasoljista (1922, Om de karelska ovala spännbucklorna) och hans professorsspecimen Fragen der russischen Steinzeit (1922) blev av denna orsak mindre uppmärksammade än vad de kanske hade förtjänat. Då de offentliga uppdragen därtill fordrade allt mera tid, inskränkte sig Ailios vetenskapliga produktion till kortare artiklar.


 

År 1921 inrättades en professur i Finlands och Skandinaviens arkeologi vid Helsingfors universitet. Ailio handhade denna professur 1921 och 1923 i egenskap av äldre docent, varvid han lade grunden till ämnets professorsundervisning. Till professuren utnämndes dock den betydligt yngre docenten A. M. Tallgren, som ansågs vara en forskare med en mera mångsidig produktion och en bättre pedagog. Sedan konkurrensen om professuren avgjorts minskade Ailios intresse för den akademiska undervisningen. Han beviljades på egen begäran avsked från sin docentur 1926.


 

År 1903–1905 var Ailio kurator för Tavastländska studentavdelningen. Till en början understöddes han av både gammal- och ungfinska studenter, men då han via ungfinnarna närmade sig socialismen försämrades hans ställning. Ailio verkade ännu 1905–1906 i ungfinska partiets centralstyrelse, men kort efter storstrejken anslöt han sig till Finlands socialdemokratiska parti (SDP).


 

Befattningen som sekreterare för enkammarlantdagens kulturutskott i början av 1910-talet gjorde Ailio förtrogen med kulturpolitiken. Hans socialistiska övertygelse var så stark att han gifte sig i Oslo eftersom det vid denna tid inte var möjligt att gifta sig borgerligt i Finland. Att hans brud, Signe Walli, var dotter till domprosten i Tammerfors, Waldemar Walli, tillspetsade ytterligare hans konfliktfyllda förhållande till kyrkan.


 

Sedan marsrevolutionen brutit ut 1917 bildade Oskari Tokoi en senat med socialistisk majoritet och kallade Ailio till senator och biträdande chef för civilexpeditionen. På grund av de oroliga och alltmer kaotiska förhållandena blev Ailios tid som senator kort, men hans namn hann bli känt. Han godkände inte den väpnade revolutionens väg och var sålunda en av de få namnkunniga vänsterpolitiker som Väinö Tanner kunde anlita då han efter inbördeskriget 1918 började samla moderata vänsterpolitiker för att bygga upp en ny politisk verksamhet.


 

Ailios uppgift blev framför allt att leda socialdemokraternas kulturpolitik. Han ägnade sig hängivet åt den och verkade många gånger som ordförande för riksdagens kulturutskott samt som undervisningsminister i Tanners regering 1926–1927. Ailios förutsättningar att klara sina uppgifter väl gagnades av att den politiska atmosfären i synnerhet under 1920-talet var gynnsam för att genomföra de stora reformer som uppskjutits under ofärdsåren.

 

De ledande skolpolitikerna och skoladministratörerna Mikael Soininen och Oskari Mantere, som räknade sig till framstegspartiet, fann ett betydande flankstöd i Ailio för sina skolpolitiska reformplaner. Den avgjort viktigaste reformen var genomförandet av den allmänna läroplikten 1921. I egenskap av ordförande för riksdagens kulturutskott under 1930-talets lågkonjunktur spelade Ailio en viktig roll då han försvarade skolväsendet gentemot överdrivna sparåtgärder och en försämring av skolans pedagogiska innehåll.


 

Hos Ailio förenades främjandet av skolväsendets välfärd med ett aktivt intresse för den fria upplysningsverksamheten. Ett av de mest synliga resultaten under hans tid som minister var genomförandet av den första lagen om folkbibliotek. Hans stora dröm var att grunda en högklassig undervisningsanstalt för arbetarungdomen. Drömmen förverkligades 1924 då Arbetarakademin grundades i Grankulla. Ailio blev den första föreståndaren för akademin, som i stor utsträckning var hans skapelse och ögonsten. Denna bildningshärd hade formen av en folkhögskola och i början byggde dess verksamhetsidé i stor utsträckning på Ailios naturvetenskapliga tankesätt.


 

Ailios förhållande till Helsingfors universitet var komplicerat. Vänstern var avogt inställd gentemot universitetets autonomi, något som även Ailio politiskt sett förbundit sig till. I praktiken framkom spänningarna då Ailio under sin ministertid tillsatte en kommitté för att utreda universitetets byggnads- och rumsplanering; kommitténs stramt hållna direktiv uppskattades inte av universitetet, som värnade om sin autonomi. Man kan å andra sidan konstatera att den humanistiska undervisningen och forskningen drog nytta av Ailios politiska engagemang, både i form av ökade anslag och nya projekt.


 

I sitt förhållande till kyrkan var Ailio obeveklig. Den nya lagen om religionsfrihet gjorde det möjligt för honom att officiellt utträda ur kyrkan, även om han väl förstod att detta kunde inverka menligt på hans politiska karriär. Att han som minister i Tanners regering handhade kyrkliga ärenden väckte ont blod, och president Relander fogade sig ytterst motvilligt i ­Tanners önskan. Trots regeringens svaga ställning klarade sig dock Ailio väl inom den kyrkliga politiken. Han försvarade stramt religionsfriheten utan att gå till överdrifter.


 

Ailio ledde riksdagens kulturutskott ett flertal gånger och inlämnade som riksdagsman ett stort antal motioner och var tillika en flitig och en fyndig talare. Hans välkomponerade inlägg präglades av en kraftig och vädjande idealism, även om de också kunde vara uttalat propagandistiska. På 1920-talet var Ailios ställning som vänsterns ledande kulturpolitiker obestridd. Tack vare honom kunde den vaknande vänstern få sin stämma hörd i skol- och kulturfrågor. Hans meningsfrände Väinö Voionmaa, som efter Ailios död fick lov att överta ansvaret för vänsterns kulturpolitik, karakteriserade i ett minnestal Ailio som en i högsta grad kompetent och suverän kulturpolitiker.


 

Julius Ailio var av medellängd; han hade mustascher och kortsnaggat hår och var inte främmande för att använda monokel. I vetenskapliga frågor var han självbelåten och självmedveten, men i övrigt var han en anspråkslös och allvarlig, kultiverad kulturpersonlighet, hos vilken en trög tavastländsk humor kunde skymta fram. Han var en specialist och en idealist, som dock saknade den hårdhet och äregirighet som kunde ha fört honom upp i rikspolitikens högsta skikt.


 

Ailio var flitig nästan in i det sista; någon stilla pensionärstid fick han inte uppleva, eftersom han dog 1933. Man berättar att han var så ansvarskännande att han, då han fått höra att han var allvarligt sjuk, försatte sitt arkiv i ett oklanderligt skick och togs in på sjukhus endast en vecka före sin död. Urnan med Ailios aska bisattes på Arbetarakademins gård i Grankulla.


 

Veli-Matti Autio


 

Julius Edvard Ax, fr.o.m. 1897 Ailio, född 19.7.1872 i Loppis, död 4.3.1933 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Johan Benjamin Ax och Johanna Hyrkäs (Pitkäniemi). Gift 1913 med Signe Helena Walli (Wallin).


 

PRODUKTION. Die Burg Tavastehus, ihre Entwicklung und ihr Alter (1901); Lopen asunnot eri kehitysasteissaan (1902); Die Steinzeitlichen Wohnplatzfunde in Finland I−II (1909); Die geographische Entwicklung des Ladogasees in postglacialer Zeit und ihre Beziehung zur steinzeitlichen Besiedelung (1915); Hämeenlinnan kaupungin historia I (1917); Karjalaiset soikeat kupurasoljet (1922); Fragen der russischen Steinzeit (1922).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. M. Tallgren, Suomen Arkeologinen bibliografia. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 27/1916; A. M. Tallgren, Suomen arkeologinen bibliografia vv. 1914–1917. Suomen Museo 24/1917; N. Cleve, Bibliografi över Finlands arkeologiska litteratur 1918–1925. Finskt Museum 33/1926; E. Kivikoski, Suomen arkeologinen bibliografia 1926–1935. Suomen Museo 42/1935; C. A. Nordman, Archaeology in Finland before 1920 (1960); A. Äyräpää, Julius Ailio. Suomen Museo 40/1933.


 

BILDKÄLLA. Ailio, Julius. Foto: Emil Rundman, 1912. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4154-1416928956760

 

Upp