VOIONMAA, Väinö


(1869–1947)


Minister, professor, historiker


Väinö Voionmaa engagerade sig efter inbördeskriget aktivt i Socialdemokratiska partiets verksamhet. Han fick en betydande roll inom partiet och var framför allt expert på utrikespolitik. Den mångsidige Voionmaa var också historieforskare, folkbildare och en engagerad nykterhetsförkämpe.

 

Den tjugofyraårige Väinö Wallins (från 1906 Voionmaa) doktorsavhandling (1893) behandlade landsvägarna i Finland under den svenska tiden. Året därpå publicerade han ett omstritt verk om Finlands forntid, där han hävdade att det funnits en kontinuerlig bosättning i Finland ända sedan stenåldern. Voionmaas historiska undersökningar gällde i första hand samhälls- och ekonomiskhistoriska spörsmål. Han betonade också trafikaspekter och ekonomisk-geografiska aspekter. I Finland var Voionmaa en föregångsman och introduktör på dessa områden. Som forskare var han en särpräglad realist som utnyttjade olika typer av källmaterial mångsidigare än tidigare, bland annat använde han sig av ­räkenskapsböcker, domböcker och ortnamn.


 

Efter att 1890 ha avlagt filosofie kandidatexamen verkade Voionmaa, som var född i Jyväskylä och son till en seminarielektor, som journalist och lärare. År 1903 utnämndes han till docent vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Voionmaa var åren 1912–1918 lärare i ekonomisk geografi och ekonomisk historia vid den finska handelshögskolan innan han kallades till en personlig extraordinarie professur i nordisk historia. Voionmaas akademiska karriär kulminerade med posten som kansler för den finska socialhögskolan Yhteiskunnallinen korkeakoulu i Helsingfors 1945–1947.


 

Voionmaas studier rörde ett stort antal ämnen och tidsperioder. I sin ungdom bekantade han sig i Tyskland med Karl Lamprechts kulturhistoriska teorier. Åren 1903–1910 utgav han en trilogi om Tammerfors stads historia. Detta var den första sammanhängande skildringen av utvecklingen i ett modernt industri- och stadssamhälle fram till hans egen tid och med beaktande av arbetarbefolkningens andel i den samhälleliga utvecklingen. Hans ansats i verket var kollektiv och socialhistorisk.


 

Efter Tammerfors stads historia undersökte Voionmaa medeltiden i Finland och skrev 1915 ett verk om den karelska stammens historia i Finland, som fortfarande betraktas som hans mest centrala verk. Han ägnade sig också åt tavasternas historia, men verket blev aldrig färdigt. År 1911 besökte han England för att bekanta sig med nya rön i ekonomisk och social historia. I sitt verk om den karelska stammens historia granskade han med fokus på storfamiljen och jordägandet de sociala institutionerna.

 

Voionmaas produktion är mycket omfattande. Utöver sin historieforskning skrev han också om aktuella frågor. Han författade kursböcker som i huvudsak baserade sig på hans egna forskningar om Finlands ekonomiska geografi och om arbetet och produktionen i världen. Han redigerade också ett verk om socialdemokratins århundrade. Voionmaa skrev sina vetenskapliga undersökningar på ett sätt som tilltalade den breda publiken. Han redigerade under en tid folkupplysningstidskriften Kyläkirjaston kuvalehti och bidrog flitigt med egna artiklar.


 

Trots att Voionmaa redan 1907–1912 verkade som sekreterare för Folkupplysningssällskapet blev hans insats avgörande först efter inbördeskriget, då han tog initiativ till grundandet av Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och invaldes i förbundets styrelse. Detta förblev för resten av hans liv ett förtroendeuppdrag som han ägnade sig åt med stor flit.


 

Enligt Voionmaas uppfattning borde arbetarnas bildningsarbete främst bygga på arbetarnas egen verksamhet. Därför godtog han inte arbetarinstitut som bildningsanstalter för arbetare eftersom de var avsedda för alla, oberoende av bakgrund. Han ansåg att arbetarrörelsen också hade en kulturell uppgift och för denna fordrades en organisation. En sådan skulle även verka för att utjämna de kulturella skillnader mellan medborgarna. Enligt Voionmaa hade kunskap och kultur ett samhälleligt syfte. Inom arbetarrörelsen var Voionmaa en föregångsman för radioverksamheten, och han invaldes 1934 i Rundradions förvaltningsråd.


 

Sedan ABF grundats aktualiserades frågan om en egen folkhögskola med arbetaranda. Voionmaa var med om att stifta Arbetarakademin, och han verkade som ordförande för dess understödsförening ända tills akademins föreståndare Julius Ailio avled 1933. Då övertog Voionmaa också uppdraget som föreståndare för akademin och skötte detta ända till sin bortgång. Vid Arbetarakademin föreläste han om Finlands samhällshistoria, socialistiska idéer, alkoholfrågan och ekonomisk geografi.


 

Vintern 1944 fyllde Voionmaa 75 år och fick då motta en medborgargåva i form av en summa pengar, som han överlät till Väinö Voionmaa-stiftelsen som grundplåt för ett institut för arbetarungdomar i Tammerforstrakten. Voionmaa var själv med om att välja en plats för institutet i Ylöjärvi. År 1951 inledde institutet sin verksamhet under namnet Hämeen työläisnuoriso-opisto; namnet ändrades snart till Väinö Voionmaa-institutet.


 

Väinö Voionmaa bidrog från slutet av 1890-talet aktivt till utvecklingen av nykterhetsrörelsen. Han invaldes 1898 i styrelsen för Nykterhetens vänner och var styrelsemedlem till slutet av 1909 och ånyo under första världskriget. Voionmaa var en entusiastisk anhängare av förbudslag. Redan 1905, då generalstrejken bröt ut, framförde han vid ett nykterhetsmöte i huvudstaden kravet på en förbudslag mot alkohol. Detta blev också ett av målen för generalstrejken. Voionmaas engagemang i socialismen förorsakade en konflikt med nykterhetsfolket, då dessa oroade sig för en alltför kraftig politisering av nykterhetsrörelsen. År 1908 lämnade Voionmaa därför posten som ordförande för Nykterhetens vänner.


 

Han fortsatte emellertid aktivt sitt nykterhetsarbete. I Oskari Tokois senat 1917 lyckades han genomdriva att den förbuds­lag som antagits av lantdagen 1909 skulle träda i kraft den 1 juni 1919. Inom nykterhetslitteraturen var hans främsta verk Yhteiskunnallinen alkoholikysymys (1925, Den samhälleliga alkoholfrågan). Såsom framgår av titeln betraktade Voionmaa uttryckligen alkoholfrågan som en samhällsfråga.


 

Väinö Voionmaa deltog redan 1903 i Finlands socialdemokratiska partis (SDP) möte i Forssa. Han deltog emellertid inte i den egentliga politiska verksamheten förrän 1917, då han blev chef för kommunikationsexpeditionen i Tokois senat. Hans auktoritet var emellertid inte ännu särskilt stor bland partiets medlemmar. Socialismens tankar hade han anammat genom att bekanta sig med materialistiska forskningsresultat. Han betraktade socialismen som en kulturell rörelse som strävade mot rättvisa.


 

Under inbördeskriget tog Voionmaa inte emot några uppdrag av den röda stadsförvaltningen i Helsingfors. Efter kriget valdes han till suppleant i SDP:s temporära partidelegation, men vid partikongressen lämnade han uppdraget. Vid den extraordinarie partikongressen 1918 höll han ett öppningsanförande i konstitutionsfrågan och stödde sig då på maktfördelningsläran. Han var SDP:s ledande expert på regeringsformen.


 

Voionmaa invaldes 1919 för första gången i riksdagen från Kuopio läns västra valkrets och han förblev riksdagsledamot ända till sin död. Han blev populär bland sina väljare och han rörde sig flitigt i sin valkrets i norra Tavastland, som han representerade från 1922. Under mellankrigstiden hörde han till Väinö Tanners rådgivare och närmaste krets, och representerade högerfalangen inom partiet.


 

Voionmaa var även SDP:s utrikespolitiske expert. Hans utgångspunkt var nationalstaten Finland; enligt Voionmaa vilade utrikespolitiken inte på inrikespolitiska styrkeförhållanden utan den byggde på historiska, ekonomiska, strategiska och framför allt geografiska faktorer. Han kunde också påverka Finlands utrikespolitiska ställningstaganden. Voionmaa tillhörde riksdagens utrikesutskott under hela sin tid som riksdagsman, frånsett åren som minister. Han verkade som ordförande för utskottet 1931–1937 samt 1940–1946. Dessutom var han ordförande för kommunikationsutskottet 1925 och 1929–1931.


 

Voionmaa deltog i fredsförhandlingarna i Dorpat 1920 som den ene av SDP:s två förhandlare. Trots att han bara gjorde ett inlägg under fredsförhandlingarna var hans betydelse tämligen stor. Voionmaa bidrog kraftigt till att man inom SDP betraktade Petsamo som regionalt viktigare för Finland än Östkarelen. Den socialdemokratiska ståndpunkten segrade slutligen också i regeringen och fredsdelegationen, och Petsamo anslöts till Finland som ett resultat av förhandlingarna i Dorpat. Voionmaa hade redan som chef för kommunikationsexpeditionen lagt märke till betydelsen av Petsamo, då han engagerade sig i planeringen av en landsväg i området. Han hade även skrivit två böcker i frågan. Han föreställde sig ett slags naturligt Storfinland som utöver Petsamo skulle omfatta Östkarelen; därmed skulle landet få naturliga gränser. Sedan fredsavtalet i Dorpat godkänts blev Voionmaa tvungen att inför riksdagen försvara det fattade beslutet. Nonagressionsavtalet 1932 mellan Finland och Sovjetunionen betraktade han som en verkställighetsförordning av fredsavtalet i Dorpat.


 

Vid partikongressen 1919 inledde Voionmaa debatten om Åland. Enligt hans uppfattning skulle Åland, försett med omfattande självstyrelse, tillfalla Finland. Kongressen omfattade Voionmaas uppfattning. Partikongressen 1919 inledde även en debatt om ett förstatligande av produktionen. Då den privatkapitalistiska produktionen enligt Voionmaa nått sin kulmen, var frågan om ett förstatligande av produktionen brådskande.


 

Voionmaa verkade två gånger som minister. Väinö Tanner övertalade honom att bli utrikesminister i sin minoritetsregering 1926–1927. I A. K. Cajanders ”rödmylleregering” var Voionmaa handels- och industriminister 1937–1939.


 

Voionmaa underströk kraftigt betydelsen av Nationernas förbund (NF). Han såg NF som den enda möjligheten till en lösning på de många problemen i världen och mellan nationerna. Han deltog i NF:s verksamhet som delegat för Finland, och även hans son Tapio Voionmaa var länge i NF:s tjänst. Under sin tid som utrikesminister verkade Väinö Voionmaa aktivt för en politik som stödde NF. Han försökte göra Finland till medlem av NF:s råd, trots att han visste att Sovjetunionen förhöll sig misstroget. Detta skärpte också relationerna mellan Finland och Sovjetunionen.


 

Voionmaa försökte dock få till stånd goda relationer med Sovjetunionen och deltog mot slutet av 1930-talet som tf. utrikesminister i de så kallade Jartsev-förhandlingarna, som Sovjetunionen bedrev i hemlighet. Han var aktivt engagerad i att främja gränsfred och handel, men i motsats till den övriga regeringen var han inte villig att göra avkall på neutraliteten och den territoriella integriteten. Voionmaa föreslog av handelspolitiska skäl att förhandlingarna skulle fortsättas.


 

Sedan förhandlingarna avbrutits hösten 1939 trodde Voionmaa inte att Sovjetunionen skulle gå till anfall. Under vinterkriget ville Voionmaa inte heller acceptera en ministerpost i den nya regeringen. Däremot hörde han till den delegation som socialdemokraterna i början av kriget sände till Sverige för att söka stöd.


 

Voionmaa deltog i fredsförhandlingarna i Moskva 1940. Hans önskan var att riksdagen skulle avgöra frågan om fred, då han betraktade förhandlingarna och freden som ett diktat. Han föreslog att karelarna skulle få ett år på sig att överväga bortflyttning från det avträdda området.


 

Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget hoppades Voionmaa att partiet skulle bilägga meningsskiljaktigheterna med K. H. Wiik och gruppen kring tidningen Vapaa Sana för att förhindra en inre splittring av partiet. Voionmaa representerade en mjukare linje i förhållande till oppositionen. Under åren 1940–1941 betraktade han Tyskland och Sovjetunionen som fördragspartner. Detta påverkade hans inställning till Tysklands förfrågan om trupptransiteringar genom Finland till Nord-Norge under hösten 1940. Han talade också för en defensiv förtröstan på Sverige. Värvningen av finländare till de tyska SS-trupperna godtog han inte. Sommaren 1941 kritiserade han åsidosättandet av riksdagen och utrikesminister Rolf Wittings sätt att handha frågor rörande Tyskland.


 

Efter fortsättningskrigets utbrott förhöll Voionmaa sig positiv till en gränsförskjutning. Uppenbarligen räknade han rentav med att ansluta Östkarelen och Kolahalvön till Finland. Under riksdagsdebatten om krigsmålen behandlade Voionmaa i SDP:s gruppanförande utförligt frågan om Östkarelen. Han betonade den självbestämmanderätt som utlovats i freden i Dorpat. Han lyckades dock inte vinna gehör för sin målsättning, inte ens inom SDP. Under kriget motsatte han sig anslutning sig till Antikominternpakten, då detta kunde leda till att Finland förlorade sympatier i västvärlden.


 

När det tyska angreppet mot Sovjetunionen kört fast började Voionmaa bli övertygad om att de allierade skulle vinna kriget. Han råkade då liksom andra likatänkande i opposition till Tanner och SDP:s ledning. Vid presidentvalet 1943 uppträdde han till förmån för K. J. Ståhlberg och Gustaf Mannerheim och hade önskat ge de oppositionella rätt att låta bli att rösta på Risto Ryti. En sådan möjlighet gavs dock inte.


 

Mot slutet av fortsättningskriget hörde Voionmaa till den s.k. fredsoppositionen. Han var ordförande för riksdagens utrikesutskott och missnöjd med utrikesminister Rolf Wittings sätt att sköta förbindelserna med utskottet. Voionmaa deltog våren 1943 i formuleringen av fredsoppositionens skrivelse till presidenten och var en av undertecknarna. Vid valet av riksdagens talman 1944 var Voionmaa på förslag, men han förlorade klart mot Väinö Hakkila. Han ville att fred skulle ingås, men våren 1944 gick han ännu inte med på de sovjetiska villkoren. Sommaren 1944 ville han att socialdemokraterna skulle lämna regeringen för att efter kriget kunna återta regeringsansvaret.


 

Efter kriget intog Voionmaa fortfarande en viktig ställning inom partiet. Han hörde till oppositionen, som förhöll sig kritisk till partiets krigstida verksamhet. Voionmaa intog visserligen i detta hänseende en medlande roll, då han kunde förstå också majoritetens åsikter. Han stödde inte heller ett valförbund med Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), trots att flertalet inom partioppositionen gjorde det.


 

I krigsansvarighetsfrågan sommaren 1945 var Voionmaas inställning att detta var en utväg ur ett politiskt dilemma och inte en fråga om rättskipning. En internationell domstol skulle enligt hans åsikt ha berövat Finland beslutanderätten. Voionmaa som var på förslag till statsminister, underströk vikten av att bära ansvar. I juni 1946 var han med om att organisera formerna för oppositionens verksamhet inom SDP.


 

Voionmaa deltog också i fredsförhandlingarna efter andra världskriget i Paris 1946. I dessa förhandlingar närmade sig Voion­maa partimajoriteten. I Paris höll han fast vid presidentens instruktioner också i fråga om gränsen. De socialdemokratiska förhandlarna var inbördes oeniga, och förhandlingarna var enligt Voionmaa betungande på grund av påtryckningar, politisk terror och panikartade sinnesstämningar.


 

Pekka Kaarninen


 

Kaarle Väinö Wallin, från 1906 Voionmaa, född 12.2.1869 i Jyväskylä, död 24.5.1947 i Helsingfors. Föräldrar seminarielektorn Olai Wallin och Flora Fredrika Bernhardina Schreck. Gift 1895 med Ilma Maria Alin.


 

PRODUKTION. Suomen maantiet Ruotsin vallan aikana (1893); Kuvauksia Suomen kansan esihistoriasta (1894); Tampereen kaupungin historia I−III (1903, 1905, 1907; 2 uppl. I−IV 1929, 1932,1935); Suomen talousmaantieto (1915, 3 uppl. 1922; Finlands ekonomi. En ekonomisk-geografisk översikt, 1924); Sosialidemokratian vuosisata I−II (1906,1909); Suomalaisia keskiajan tutkimuksia (1912); Suomen karjalaisen heimon historia (1915); Maailman työ ja tuotanto I−II (1918,1928); Suomi Jäämerellä (1918); Suomen uusi asema (1919); Kaupan historian pääpiirteet (1924); Yhteiskunnallinen alkoholikysymys (1925); Maailman historian uusi vaihe (1928); Etelä-Pohjanmaan suomalaisen asutuksen alkuperästä (1935); Hämäläinen eräkausi (1947); Kuriiripostia 1941−1946 (1971).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Väinö Voionmaas arkiv, Riksarkivet; Väinö Voionmaas privatarkiv, Arbetararkivet, Helsingfors. A. Halila, Väinö Voionmaa (1969); O. Hurri, Väinö Voionmaa − työväen sivistystyön isä ja työväenliikkeen tienviitoittaja (1979).


 

BILDKÄLLA. Voionmaa, Väinö. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4167-1416928956773

 

Upp