Sam Vanni var en nydanande kraft inom konsten i Finland. Redan i unga år visade han intresse för internationella strömningar och var öppen för allt som hände inom konsten. Under Vannis ungdomstid på 1920- och 1930-talen präglades konstlivet ofta av en reserverad hållning till intryck utifrån och en fördömande hållning till i synnerhet kubistiska och abstrakta experiment. Den föreställande konsten var en fråga som diskuterades häftigt ännu efter andra världskriget, då Vanni blev en betydelsefull pionjär för den abstrakta konsten i Finland.
Sam Vanni, ursprungligen Samuel Besprosvanni, var född och uppvuxen i den mest internationella staden i Finland, Viborg. Han växte upp med tre språk: hemspråket var jiddisch, skolan var svensk och kamraterna talade finska. Det ryska efternamnet Bezprozvannyj betyder ungefär ”namnlös”. Namnet kom från farfadern, en judisk pojke som enligt dåtida allmän sed hade tvångsrekryterats till den ryska armén; under förhören i kasernen hade han antingen inte kommit ihåg eller inte velat nämna sitt riktiga namn. Sam Vanni signerade sina första arbeten Samuel Besprosvanni, men 1941 förkortade han sitt namn för att det lättare skulle smälta in i finska språket.
Vannis far drev en hatt- och pälsaffär i Viborg, som man hoppades att sonen skulle överta. Att driva affär intresserade emellertid inte det unga konstnärslöftet, och 1921 flyttade familjen till Helsingfors. Vid samma tid konstaterades tuberkulos i Vannis högra ben, och han tvingades söka vård för sjukdomen på sanatorium i bl.a. Schweiz, Italien och Tyskland. Vanni började studera konst vid Finska konstföreningens ritskola 1927–1928 och fortsatte studierna i Italien, dit han blev tvungen att resa tillbaka på grund av sin sjukdom. Efter hemkomsten till Finland återvände han inte till skolan utan assisterade Wäinö Aaltonen i arbetet på skulpturerna i riksdagshuset.
Vannis 1930-tal bestod i att studera, söka ett eget konstnärligt uttryck och stifta bekantskap med det finska konstnärslivet. Två arbeten av honom, båda två stilleben, visades för första gången på Finska konstnärernas årsutställning 1931. Vanni fick redan tidigt ett gott bemötande, erhöll stipendier och fick positiva omdömen om sin konst. År 1938 tilldelades han statens konstpris, och för prispengarna begav han sig till England, Frankrike och Italien för att studera. Med tanke på Vannis konst var Frankrike det viktigaste resmålet. I Paris studerade han till en början vid Académie de la Grande Chaumière och senare vid Académie Julian, där han var elev till Jean Souverbie.
En större behållning än skolan var enligt Vanni ändå möjligheten att lära känna och på egen hand få studera 1900-talets klassiker inom konsten. Efter vintern var pengarna slut, och Vanni flyttade till Chevreuse nära Paris, där han kom in i en god arbetsrytm. Här tillkom teckningar och ett tiotal målningar, och traktens pittoreska bymiljöer har blivit kända tack vare flera arbeten av Vanni. Matisse blev Vannis stora kärlek inom konsten, eller som han själv ofta uttryckte det: ”När jag var ung, älskade jag Matisse.” Kärleken till Matisse slocknade inte heller på äldre dagar, utan bevarades i lekfulla linjer, sensuella former och mustiga färger och i en inbördes harmoni mellan linjer, form och färg. I en målning har färgerna ”hittat sin partner först efter det att konstnären hittat de färgtoner som tillsammans säger BBZZZZZZZZ”, konstaterade Vanni gärna om sin färgfilosofi.
Vanni gifte sig 1941 med Maya London; till en början bodde de i Munksnäs och i slutet av årtiondet flyttade de till Westend i Esbo, där Sam Vanni hade en rymlig ateljé. Av stadsvyerna i Helsingfors var det Tölö, Hertonäs och Berghäll samt senare skogslandskapen i Westend som intresserade honom mest. Genom dem kan betraktaren steg för steg följa Vannis gradvisa övergång från föreställande till ett alltmer abstrakt avbildande. Vanni målade stilleben och människor; självporträtt utförde han med rätt regelbundna mellanrum, och i dem är det lätt att följa inte bara konstnärens fysiska förändring utan även förnyelsen av tekniken. Porträttet av hans goda vän Tove Jansson från 1940 är en av Vannis finaste personstudier.
Vannis andra resa till Paris blev minst lika viktig som den första. På många andra finländska konstnärers vis studerade han konst där 1948–1949. ”För att utvecklas måste en konstnär ha möjlighet till växelverkan med likasinnade – om man inte får stimulans, då tröttnar man”, sade Vanni om minnesvärda kvällar med internationella konstnärsvänner på Dôme, Select och Coupole i Paris. Resan medförde en djupare kännedom om och ett fördjupat intresse för den abstrakta konsten. I synnerhet i produktionen från de följande årtiondena kan man skönja Alberto Magnellis och Victor Vasarelys stora inflytande.
Den abstrakta konsten blev en vändpunkt för Vanni: ”Den abstrakta konsten var som en renässans för mig – en alltings pånyttfödelse, ett återuppvaknande för konsten och en början på en ny blomstring. Den förändrade allt. För mig betydde den att omätbara möjligheter öppnade sig, hittades och kom till användning. Den abstrakta konsten befriade, den förde med sig nya vindar och uttrycksmöjligheter.” Vannis övergång till den abstrakta konsten var dock ingen enkel process, utan allt skedde bitvis. Han kunde utveckla samma tema i flera års tid och gradvis abstrahera sitt motiv, ända tills det inte längre kunde ses i målningen.
Vannis sökande och finnande av ett nytt uttryck kom att upprepa sig flerfaldigt, i och med hans viktiga position som lärare för en ny konstnärsgeneration. Förutom själva undervisningen kom hans verk att stå som förebilder för den unga konstnärsgenerationen. Han blev en konstnärlig måttstock som man på något vis måste ta ställning till: antingen genom att gå samma väg, söka sig framåt eller revoltera mot honom. Hans inflytelserika roll som konstnär och lärare avspeglar sig även i att man började tala om ”den store Vannis skugga”.
År 1946 utlyste A. Ahlström Oy en tävling om en väggmålning till Kauttua bruks matsal. De främsta modernisterna i det dåtida Finland var inbjudna att delta i tävlingen. Bakom projektet stod Maire Gullichsen, som har utövat ett starkt inflytande på den moderna konsten i Finland. Sam Vanni vann ett delat första pris i tävlingen, men fick inte utföra verket. Tävlingsbidraget, som föreställde cyklande kvinnor, återfanns på vinden i hans villa i Westend efter att ha varit försvunnet i tiotals år.
Målningen ”Mor och barn” från 1949 var en av de första starkt abstraherade målningarna av Sam Vanni. Motivet i bilden är ännu möjligt att uppfatta, men mer väsentlig är bildens uppbyggnad av bandformade linjer och färgfält. År 1953 och 1955 höll Vanni utställningar på Artek som var viktiga för den finska nonfigurativa och konkretistiska konsten. Han kunde själv känna att han frigjort sig från det föreställande i bilden och nu var fri att koncentrera sig på form och färg. I konstnärsgruppen Prisma, som hade grundats 1956, var han aktiv medlem och deltog tillsammans med den i 20 grupputställningar fram till 1963.
Sam Vanni reste på nytt till Paris 1957. Äktenskapet med Maya Vanni slutade i skilsmässa året därpå, och 1960 gifte han sig med Paula Saarenheimo. Makarna tillsammans med de två söner som föddes var bosatta i Månsas i Helsingfors, där Vanni senare lät bygga ett eget hus med ateljé. Då Helsingfors stad på 1950-talet anordnade en tävling om ett konstverk till entréhallen i Helsingfors stads finska arbetarinstitut, stod Vanni på kulmen av sin bana. Han vann tävlingen med verket ”Contrapunctus – Från kaos till ordning” (1959–1960). Denna väggmålning innebar ett offentligt erkännande av den abstrakta konsten i Finland; för första gången hade ett abstrakt konstverk segrat i en officiell tävling, och det finansierades med offentliga medel. Trots att målningen kan anses vara en milstolpe för både Vanni som konstnär och för den konkretistiska och abstrakta konsten i Finland, så innehåller den alltjämt element som kan uppfattas som föreställande. Inte heller under de följande årtiondena lämnade Vanni helt det renlärigt figurativa, utan då och då dyker sådana upp i till synes helt abstrakta verk. Under sina senare år målade han även helt föreställande verk. Under sin livstid utförde Vanni också många porträtt, som inte bara var en viktig inkomstkälla för honom utan också en angenäm arbetsuppgift.
Vannis målningar från 1960-talet präglas av ett ökat intresse för kinesi, skapad ur en växelverkan mellan färg och form. Under detta årtionde utförde han stora väggmålningar: ”Arbete och familj” (1965) för Postsparbankens kontor vid Fredriksgatan i Helsingfors och ”Norrskensflammor” (1966) för en yrkesskola i Rovaniemi. Vanni höll även retrospektiva utställningar i Jyväskylä och Tammerfors 1967 och i Helsingfors konsthall 1978. År 1966 företrädde han som enda målare Finland på biennalen i Venedig.
Efter Wäinö Aaltonens pensionering utnämndes Vanni 1964 till ledamot av Finlands Akademi, och han blev kallad till medlem av den Europeiska Akademin (Académie Européenne des Sciences, des Arts et des Lettres) 1981. Sam Vanni arbetade intensivt ända fram till 1990-talets början. Han avled 82 år gammal i Helsingfors.
Tuula Karjalainen
Samuel Besprosvanni, från 1941 Sam Vanni, född 6.7.1908 i Viborg, död 20.10.1992 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen Aron Besprosvanni och Rakel Stoler. Gift med (1) Maya London 1941, (2) Paula Saarenheimo 1960.
VERK. Representerad i de flesta konstmuseer i Finland och i de centrala konstmuseerna i Norden. Ett flertal offentliga monumentalkompositioner, t.ex. ”Contrapunctus”, Finska arbetarinstitutet, Helsingfors (1960); ”Arbete och familj”, f.d. Postsparbankens kontor vid Fredriksgatan, Helsingfors (1965); ”Norrskensflammor”, Lapplands yrkesskola, Rovaniemi (1966).
PRODUKTION. Sam Vanni. Vuodet 1926−1959 (1997); Valkoinen kangas ja valtameri (1983).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Karjalainen, Uuden kuvan rakentajat. Konkretismi Suomessa (1990); E. Kruskopf, Sam Vanni – ikkuna Eurooppaan – ett fönster mot Europa – Window on Europe (1978); Sam Vanni. Opettaja ja esikuva – lärare och förebild – Teacher and Master (2008).
BILDKÄLLA. Vanni, Sam. Foto: Eero Liesimaa. Uusi Suomis bildarkiv.