JANSSON, Tove


(1914–2001)


Författare, konstnär, professor


Tove Jansson blev världsberömd för sina muminböcker, som har översatts till mer än trettio språk. Berättelserna om muminfamiljen och dess vänner har också lästs som tecknad serie och setts som tv-animation på olika håll i världen. Tove Jansson var både författare och bildkonstnär. Hennes mångsidighet visas genom ett stort antal utställningar och det att hon också skrev flera böcker för vuxna.

 

Tove Jansson har firats som en sagoberättare och framför allt som skaparen av den egenartade muminvärlden. Hon är den mest översatta finländska författaren: muminböckerna läses på över fyrtio språk och de har vunnit en plats i den internationella barnlitteraturen. Mindre uppmärk­sammat är att Jansson genom hela sin litterära produktion också beskrev sin samtid och även skrev för vuxna. Hon bröt också mot rollen som konstnär genom att balansera ovanligt jämnt mellan bildkonsten och författarskapet.


 

Janssons sista muminbok utkom 1970. Då hade hon hunnit med ett drygt tiotal prosa- och bilderböcker och 1 500 serier i kortformat i olika dagstidningar. Sannolikt var detta precis rätt mängd för att tillfredsställa de yngsta läsarnas muminbehov. Dessutom har ivriga unga läsare en benägenhet att önska att stämningen i älsklingsböckerna har en motsvarighet också i vuxenböckerna. Av världens författare torde det inte vara många andra än Jansson som har lyckats uppfylla detta önskemål.


 

Tove Jansson övervägde aldrig en annan bana än målarens. Regissören och teaterchefen Vivica Bandler skriver i sina memoarer att ”Tove var uppfostrad att tycka synd om alla som inte var konstnärer”. På sätt och vis tog hon aldrig steget att bli konstnär – hon var det från barnsben. Och omvänt: den starka kontakten till föräldrarna höll henne länge kvar i barndomen. Hon flyttade hemifrån först som 28-åring.


 

Janssons far Viktor var bildhuggare och hennes mor, Signe Hammarsten, illustratör och tecknare. Hennes båda yngre bröder blev också konstnärer. Både Per Olov (1920–) och Lars (1926–2000) debuterade som författare redan på 1940-talet, senare blev Lars serietecknare och Per Olov fotograf.


 

Janssonforskare har poängterat hemmets och föräldrarnas betydelse. Hemmet som rum är också helt centralt i Janssons författarskap. Livet i barndomshemmet var av nödtvång en balansgång mellan konstnärlig verksamhet och vardagskompromisser – också detta kan ses som en inspirationskälla till Janssons filosofi, som betonar grundtryggheten å ena sidan, den skapande osäkerheten och det relativa i allt å andra sidan.


 

Signe Hammarsten kom från en ansedd prästsläkt i Sverige och var barn till en prästdotter och en hovpredikant. Hennes föräldrar tillät inte sin dotter att slå in på konstnärsbanan, men hon fick i alla fall bli teckningslärare i Stockholm. Hon företog studieresor till Paris och träffade 1910 där en finländsk bildhuggare, som var fyra år yngre än hon själv. Viktor Jansson var son till en handelsman i Helsingfors. Hans far dog tidigt och modern fortsatte med kortvaruaffären; den gick dåligt och Viktor Jansson var tvungen att hjälpa henne att sköta affären innan han gifte sig. Samtidigt kunde han – eftersom han var tvungen att stanna i Finland – befästa sin position som en av de främsta inom den första skulptörgeneration som fått sin utbildning i Finland.


 

Efter sitt giftermål sommaren 1913 bodde de nygifta ett år i Paris. När paret Jansson flyttade till Finland 1914 slog de sig ner i Helsingfors i den ateljélägenhet på Lotsgatan på Skatudden som Tove Jansson har gjort känd genom sina memoarer Bildhuggarens dotter. Några månader efter flyttningen föddes parets första barn, Tove Marika.


 

Under inbördeskriget 1918 deltog Viktor Jansson i striderna på den vita sidan och avancerade från menig till sergeant. Efter kriget blev han populär som planerare och skulptör av krigsminnesmärken. Ekonomiska svårigheter var ofta en realitet i familjen Jansson, trots att Tove Jansson enligt egen utsago aldrig led brist på någonting under sin barndom. När hon ville ha en ballerinadräkt sydde hennes mor genast en sådan. När hon ville ha en ukulele skaffades en sådan. Per Olov Jansson minns ändå att han undrade vart pianot försvann när han precis hade lärt sig spela ”Gubben Noak”. Senare fick han veta att det sålts i brist på pengar.


 

Tove Jansson gav sina barndomsminnen titeln Bildhuggarens dotter. Det var förmodligen snarare en kärleksfull gest än ett tecken på att fadern haft ett avgörande inflytande, för i sitt liv och sin produktion var Jansson mycket mer tecknarens än bildhuggarens dotter. Om man får tro memoarer och dagböcker var symbiosen stark mellan mor och dotter, och den varade ända till moderns död 1970. Ännu som 78-åring berättade Tove Jansson att hon ”alltid försökt likna mamma, alltid försökt teckna som mamma”.


 

Efter Signe Hammarsten-Janssons död syns sorgen stark och direkt i Tove Janssons böcker: både i tematiken i Sent i november och i Sommarboken. Den senare är en berättelse om moderns sista sommar. Själva döden har Jansson beskrivit i novellen ”Regnet” i novellsamlingen Lyssnerskan. Säkert inverkade moderns död också på Janssons stora beslut att sluta skriva muminböcker. Den sista av dem, Sent i november, är som en lärobok i att lösgöra sig och släppa greppet, i att som mogen människa bli föräldralös och stå andligen ensam.


 

Tove Jansson har berättat för konsthistorikern Erik Kruskopf att alla i familjen kritiserade och berömde varandra. Tack vare stödet hemifrån var hennes bristande anpassning till skolan mer eller mindre bekymmersfri. ”Skolan var tråkig och jag har glömt största delen av skolgången, också varför jag var så rädd för den”, har hon berättat.


 

Någonting mindes hon ändå av Brobergska samskolan. Hon tyckte om den långa skolvägen genom Södra hamnen och hon var rädd för att komma för sent. Hon var bra i uppsats, men åt hennes teckningar skrattades det. Hon var ingen populär elev. Som 12-åring tecknade hon en karikatyr av sin lärare på svarta tavlan och fick sänkt i uppförande. Jansson slutade skolan 1930, när hon var 15 år, och flyttade till Sverige, där hon bodde hos en morbror. Hon inledde studier vid Tekniska skolan (numera Konstfack) i Stockholm, där hon vid sidan av måleri studerade teckning, textning och heraldik, dekorationsmålning, keramik- och bokkonst.


 

I Stockholm stiftade Tove för första gången bekantskap med mumintrollen: morbror Einar varnade för att mumintrollet skulle komma och blåsa henne kallt i nacken om hon gick alltför ofta till skafferiet om nätterna. Också mumintrollens skepnad kom till på 1930-talet. Från Janssons dagbok och akvareller fann den stornästa figuren så småningom sin väg till signaturerna på de teckningar som hon ritade för den finlandssvenska skämttidningen Garm på 1940-talet. Då kallades den visserligen Snork, ett namn som senare återkom i mumingalleriet. Namnet och figuren förenades slutligen i den första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen (1945).


 

Janssons teckningar hade publicerats i tidningar redan på 1920-talet: först i barntidningar, sedan också i Garm. Som 14-åring hade hon även skrivit och illu­strerat sin första bilderbok; Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar utkom emellertid först 1933. Då studerade Jansson redan vid Konstföreningens ritskola på Ateneum i Helsingfors, och följande år fick hon plats i skolans målarklass. På 1930-talet reste hon i Tyskland, Italien och Frankrike, där hon också studerade en kort tid. Jansson vann allt mer ryktbarhet som ung begåvad bildkonstnär. Till hennes jämnåriga och studiekamrater hörde bland andra Sam Vanni, Eva Cederström och Sakari Tohka.


 

Jansson skrev också en rad noveller 1934–1940, och de publicerades i tidskrifter och jultidningar. I dagstidningar publicerades dessutom kåserande, impressionistiska bidrag av hennes penna om resor och om konstvärlden. Hon illustrerade sina noveller själv, likaså sina dagböcker. För henne var det alltid en självklarhet att förena ord och bild.


 

Redan under sin tid vid Ateneum började Jansson verka som tecknare och illustratör. Hon gjorde många bokomslag, annonser, reklamskyltar och postkort. Precis som sin mor tecknade hon i skämttidningen Garm, i jultidningarna Julen och Lucifer, i dags- och veckotidningar. Viktigast av de här tidningarna var Garm, som var forum för finlandssvenska författare, journalister, vetenskapsmän och bildkonstnärer. Under kriget försökte den ge rum åt antifascistiska röster och utgöra en motvikt till de äktfinska politiska rörelserna. I kretsen kring Garm lärde Jansson känna tidens politiska, psykologiska och filosofiska strömningar. På 1940-talet var hon också en kort tid förlovad med den socialistiske journalisten och politikern Atos Wirtanen, som tillhörde den s.k. fredsoppositionen.


 

Tove Janssons debutbok hade sin upprinnelse i kriget: den unga konstnärinnan märkte att ”färgerna hade dött” och ville ha en glimt av barndomens lycka och trygghet i den dystra verkligheten. Jansson skrev Småtrollen och den stora översvämningen första gången redan under vinterkriget 1939–1940. Hjälten i boken, det stornästa Mumintrollet, är en i det närmaste komisk figur, för Jansson ansåg att en saga inte kunde vara vacker eller romantisk mitt under brinnande krig.


 

I likhet med sina föräldrar hade Tove Jansson ingen större tilltro till auktoriteter. Av memoarerna kan man sluta sig till att kärnan i muminfamiljen i mycket liknar Janssons egen familj. Viktor Jansson återfinns i Muminpappan, som med jämna mellanrum blir modstulen av grönskan och friden i Mumindalen, packar sin familj i en båt och flyttar ut till en fyr i havsbandet. Lika nära varandra står Muminmamman och Signe Hammarsten-Jansson, som växlade mellan skapande och hushållsarbete.


 

Tove Jansson har i intervjuer öppenhjärtigt berättat om bakgrunden och eventuella förebilder också till andra figurer. Den frimodiga och förnuftiga Tooticki – t.ex. i boken Trollvinter – liknar tydligt Janssons livskamrat, grafikern Tuulikki Pietilä. Mumintrollet kan mest ses som ett självporträtt: figuren är urtypen för den moderna, känsliga och osäkra nutidsmänniskan som i sin ologiska tolerans kan vara rentav destruktiv. En annan figur som säkert har drag av självporträtt är lilla My, rationalist intill grymhet, ett hänsynslöst och skamlöst ärkebarn.


 

Dalen där mumintrollen har röjt en trädgård runt sitt hus påminner i sin frodighet dels om den inre skärgården i östra Finska viken, dels om Stockholms skärgård. I strandskogen och runt huset växer syrener och schersmin. Det grönskande landskapet hörde till Janssons egna barndomssomrar. Som alldeles liten firade hon sina somrar i morföräldrarnas villa på Blidö i Stockholms skärgård. Den villan påminde om muminhuset med sina terrasser och smala torn.


 

Från 1920-talet hyrde familjen Jansson en villa på Pellinge i Borgå landskommun, 50 kilometer öster om Helsingfors. Under hela sin skoltid flyttade Jansson med familjen till ön i slutet av maj och återvände till staden i början av september. Flyttningen skedde med turbåten Lovisa och med ombord fanns hembiträdet, som tog hand om familjen när Signe, som tecknade för Finlands Bank, måste stanna i staden också under sommaren.


 

I Bildhuggarens dotter framgår det att ön hade många likheter med Mumindalen. En dominerande landskapstyp på den stora ön är den täta skogen, som Jansson har jämfört med den svenske konstnären John Bauers skogar. Tove Holländer, som har studerat Janssons illustrationer, har kommit fram till att det grönskande och mäktiga landskapet också har lånat drag av Léon Benetts illustrationer till Jules Vernes böcker och av Gustave Dorés bibelillust­rationer. Från dem kommer de exotiska växterna, ravinerna och stupen.


 

Jansson uppgav att hon lämnade mumintrollen 1970 eftersom Mumintrollet började närma sig puberteten; det skulle uppenbarligen ha varit alltför svårt att beskriva en vacklande sexuell identitet. Efter det kom turen till annan prosa: de flesta av de böcker som är riktade till vuxna är intima, strikta relationsromaner och -noveller.


 

I sina sena novellsamlingar Rent spel och Brev från Klara och andra berättelser skriver Jansson stringenta variationer av relationsdramer om och om igen, hon skärper sina typer och slipar uttrycket. De flesta personerna är män, eller kvinnor vars kön saknar betydelse. I sina kvinnoskildringar tar Jansson ofta fasta på två ytterligheter eller motpoler: farmodern och den lilla sondottern i Sommarboken, den känsliga, gamla konstnärinnan och den energiska hushållerskan i Den ärliga bedragaren, Mari som för en kamp mellan anständighet och skuldkänslor och hennes lakoniska, logiska kamrat Jonna i Rent spel. Det behövs således två kvinnor för att åstadkomma en hel människa, enbart den enas egenskaper räcker inte för Jansson.


 

Trots att Tove Jansson utan tvekan har nått världsrykte tack vare sin litterära produktion ansåg hon själv att skrivandet snarare var en hobby vid sidan av bildkons­ten. Ända från 1940-talet medförde dock arbetet med bokillustrationer och serier, ibland även teaterscenografi, att hon blev allt mindre verksam som egentlig bildkonstnär. Enligt Erik Kruskopf är hennes konstnärsbana representativ för utvecklingen inom hela den efterkrigstida konsten i Finland: hon följde visserligen med nya internationella strömningar men ville inte själv gå med i dem, utan stod som konstnär för traditioner och måleriets ”grundvärden”.


 

Jansson höll sin första separatutställning 1943. Trots rätt positiva recensioner kritiserades hennes oljemålningar för bristande finslipning. Kompositionerna och stillebenen var alltför detaljerade och överlastade. En resa till Frankrike och Italien 1948 klarlade Janssons konstnärliga mål, hon slutade belasta bildytan och skärpte kompositionen. Förändringen i stilen och formspråket syntes redan i separatutställningen 1955 i form av en enkelhet och stilisering som närmade sig det abstrakta.


 

Jansson övergick emellertid till nonfigurativa arbeten först på 1960-talet, under sin andra aktiva målarperiod, då hon på tio år höll sammanlagt fem separatutställningar. Även då följde hon samma teknik som tidigare: utgångspunkten var ett konkret motiv. Erik Kruskopf har konstaterat att verkligheten alltid låg till grund också för Tove Janssons mer abstrakta arbeten.


 

Kruskopf urskiljer två omständigheter som hindrade Tove Janssons konst från att genomgå en verklig utveckling och förändring. Den ena var den känsla av osäkerhet som följde henne livet igenom trots att hon vann ryktbarhet som tecknare och författare. Denna känsla kan ha att göra med hennes person och med känslan av utanförskap, men kanske också med hennes bakgrund. Det andra hindret var hennes otroligt seriösa inställning till målarkons­ten. Som tecknare och författare använde hon sig mycket av parodin, och detta arbete talade hon också om i offentligheten. Om sitt målande gav hon däremot ogärna intervjuer.


 

En anmärkningsvärd del av Janssons bildkonst består av offentliga beställningsverk och dekorationsmålningar. Det första arbetet av det här slaget gjorde hon för personalmatsalen på Strömbergs fabrik i Sockenbacka i Helsingfors 1945. Liknande, mer betydande arbeten gjorde hon för bl.a. Aurora barnsjukhus och Stadshuskällaren i Helsingfors och Societetshuset i Fredrikshamn. Väggmålningar med sagomotiv finns också i skolor och daghem. För kyrkan i Östermark målade hon en altartavla med motivet ”De visa och de fåvitska jungfrurna” (1953). Sina sista offentliga oljemålningar gjorde hon för ett daghem i Björneborg 1984.


 

Tove Jansson samarbetade med teaterregissören Vivica Bandler under 1950-talet. Det viktigaste resultatet var muminpjäsen Troll i kulisserna, som uruppfördes på Lilla teatern 1958. Finlands nationalopera beställde scenografi och kostymer av henne till Ahti Sonninens barnbalett Pessi och Illusia 1952. År 1974 uppfördes Muminoperan, till vilken Jansson ritade kostymerna.


 

Tove Janssons karriär som serietecknare inleddes 1947 i tidningen Ny Tid. År 1953 fick hon ett erbjudande av den brittiska koncernen Associated Newspapers att börja teckna muminserier till kvällstidningen Evening News. På tre och ett halvt år tecknade hon 14 historier på sammanlagt över tusen enskilda sekvenser. Till slut tyckte Tove Jansson att hennes idéer började tryta, och hon överlät arbetet åt brodern Lars.


 

På 1980-talet startade en alldeles ny typ av muminrenässans, som orsakades av en serie europeisk-japanska tv-animationer. Den byggde delvis på serierna, delvis på illustrationerna i böckerna. Mumintroll kan numera köpas som leksaker, kläder, karameller runt om i världen. I Nådendal i sydvästra Finland finns en nöjespark med mumintema, och en likadan har planerats för Hawaii. Renässansen kulminerade ståtligt i augusti 1994, när Jansson firade sin 80-årsdag. Under jubileumssommaren publicerade olika tidningar ett stort antal artiklar om författarens arbete, hennes bildkonst och hennes barndom. Radio- och tv-program som gjorts under årens lopp gavs i repris, det hölls en retrospektiv konstutställning och ett forskningsseminarium, det utgavs en jubileumsbok och en skiva.


 

Inte ens då ville Jansson vila på lagrarna. Anteckningar från en ö föddes 1996 tillsammans med Tuulikki Pietilä och beskriver de båda konstnärernas gemensamma sommarö genom decennierna. De sista novellerna utkom i samlingen Meddelanden 1998.


 

Tove Jansson dog i juni 2001 i Helsingfors, 86 år gammal. Liksom tidigare levde hon även sina sista år utanför rampljuset. Hon tilldelades många litteraturpris och andra hedersbetygelser, bl.a. Pro Finlandia-medaljen, hon blev filosofie hedersdoktor vid Åbo Akademi samt erhöll professors titel 1995. Trots att många ansåg att hon skulle ha varit värd Nobelpriset i litteratur tyckte Jansson aldrig själv att populariteten bland massorna var viktigast; av större betydelse var att hon vann förståelse och erkännande bland sina närmaste och gelikar. Det var med dem som kraftkälla hon skapade och filade på sin unika konst. Omsorgen om privatlivet betydde dock inte att hon försummade sina beundrare – tvärtom. Så länge hon orkade besvarade hon alla sina läsarbrev personligen – för hand.


 

Suvi Ahola


 

Tove Marika Jansson, född 9.8.1914 i Helsingfors, död 27.6.2001 i Helsingfors. Föräldrar skulptören Viktor Bernhard Jansson och konstnären Signe Hammarsten.


 

VERK. Altartavlan i Östermarks nya kyrka (1953); Väggmålningar: Strömbergs fabriksmatsal i Sockenbacka, Helsingfors (1945); Stadshuskällaren i Helsingfors (nuv. Helsingfors svenska arbetarinstitut) (1947); Societetshuset i Fredrikshamn (1952); Karis-Billnäs samskola (1953); Nordiska föreningsbankens personalmatsal (sedermera Nordea), Helsingfors (1954); Kotka yrkesskola (1952); Aurora barnsjukhus (1956); oljemålningar för daghemmet Trollkarlens hatt i Björneborg (1984).


 

PRODUKTION. Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar (1933); Småtrollen och den stora översvämningen (1945); Kometjakten (1946); Trollkarlens hatt (1948); Muminpappans bravader (1950); Hur gick det sen? (1952); Farlig midsommar (1954); Trollvinter (1957); Mumintrollet (8 seriealbum, 1957−1964); Troll i kulisserna (teaterpjäs, 1958); Vem skall trösta knyttet? (1960); Det osynliga barnet och andra berättelser (1962); Pappan och havet (1965); Bildhuggarens dotter (1968); Kometen kommer (1968); Muminpappans memoarer (1968); Mumintrollen (1969); Sent i november (1970); Lyssnerskan (1971); Sommarboken (1972); Solstaden (1974); Gymnastiklärarens död (1976); Tio före fyra (1977); Den farliga resan (1977); Dottern (1977); Kvinnan som lånade minnen (1977); Orm i salongen (1977); Dockskåpet och andra berättelser (1978); Skurken i muminhuset (1980); Den ärliga bedragaren (1982); Stenåkern (1984); Vinter i mumindalen (1985); Resa med lätt bagage (1987); Rent spel (1989); Brev från Klara och andra berättelser (1991); Visor från Mumindalen (1993); Muminmammans kokbok (1993); Anteckningar från en ö (1996); Meddelanden (1998). Se även Finlands författare 1945−1980 (1985).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Antonsson, Det slutna och det öppna rummet. Om Tove Janssons senare författarskap (1999); C. Björk, Tove Jansson mycket mer än mumin (2003); S. Happonen, Vilijonkka ikkunassa. Tove Janssonin muumiteosten kuva, sana ja liike (2007); T. Holländer, Från idyll till avidyll. Tove Janssons illustrationer till muminböckerna (1983); Tove Jansson. Minnesutställning (2002); G. W. Jones, Vägen från Mumindalen. En bok om Tove Janssons författarskap (1984); E. Kruskopf, Bildkonstnären Tove Jansson (1992); E. Kruskopf, Skämttecknaren Tove Jansson (1995); Muumien taikaa. Tutkimusretkiä Tove Janssonin maailmaan (1996); M. Nikolajeva, Barnlitteraturen efter krigen. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); J. Tolvanen, Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000); B. Westin, Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld. Stockholm (1988); B. Westin, Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007); T. Ørjasæter, Möte med Tove Jansson. Stockholm (1986).


 

BILDKÄLLA. Jansson, Tove. Foto: Per-Olov Jansson. Schildts förlag.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4317-1416928956923

 

Upp