WIRTANEN, Atos 

(1906–1979) 

Riksdagsman, tidningsredaktör 

Atos Wirtanen var självlärd filosof och en självständig tänkare. Från att ha varit socialdemokratisk riksdagsman och beundrare av Väinö Tanner började han under fortsättningskriget kritisera partiledningen, blev en aktiv medlem av fredsoppositionen för att efter kriget övergå till Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Som sista ordförande för Socialistiska enhetspartiet ville han ge socialisterna en mer självständig ställning i DFFF och ledde slutligen sitt starkt hopkrympta parti ur förbundet.

Atos Wirtanen föddes i en åländsk jordbrukarfamilj med nio barn och fick inte annan skolbildning än den som folkskolan erbjöd. Redan som 13-åring sökte han sig till tidningen Åland för att gå i lära hos tidningens typograf. Efter att ha flyttat till Helsingfors 1925, arbetade Wirtanen i första hand som typograf och sättare under de långa perioder han inte var arbetslös. År 1936 blev han invald i riksdagen. Han gick då med på att flytta över från tryckeriet till redaktionen för Arbetarbladet, som han redan tidigare hade varit knuten till. Han studerade flitigt på egen hand, och intresserade sig redan som ung för fundamentala frågor om varandet och livet. Under 1920-talet rörde han sig i de svenskspråkiga modernistiska bohemkretsarna. Han gav ut sina första filosofiska aforismer på eget förlag 1931. 

Fastän Wirtanen efter inbördeskriget anslutit sig till arbetarrörelsen, påverkades han ideologiskt och filosofiskt snarare av Charles Darwin och Friedrich Nietzsche än av Karl Marx. Wirtanen attraherades av Nietzsches intellektuella elitism, men han hade redan avlägsnat sig från sin ungdoms dyrkan av Nietzsche när han under fortsättningskriget skrev studien Nietzsche den otidsenlige (1945). Han hade önskat ge ut sin bok även på tyska, men avstod från tanken fastän Thomas Mann avgav ett berömmande utlåtande över manuskriptet, som Wirtanen hade sänt till denne. 

Atos Wirtanen som gärna ägnade sig åt filosofisk reflektion och gav ut flera aforismsamlingar i små upplagor – med ännu lägre försäljningssiffror – var även inom politiken en tämligen ensam tänkare. Han identifierade sig inte med någon av de konkurrerande falangerna inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP), men beundrade på 1920- och 1930-talen samtidigt både Väinö Tanner som modig motståndare till Lapporörelsen och målmedveten ledare och partisekreteraren K. H. Wiik och dennes fallenhet för teoretiska resonemang och roll som partiets marxistiska samvete. 

Efter vinterkriget fördömde Wirtanen i hårda ordalag de s.k. sexlingarna, som blivit uteslutna ur partiet och som leddes av Wiik. Som svuren motståndare till det nationalsocialistiska Tyskland kom han även att inta en negativ ståndpunkt till Tanner, när han insåg att denne litade på att de tyska vapnen skulle segra. Under fortsättningskriget deltog Wirtanen aktivt i fredsoppositionens verksamhet, och han var bland annat med om att organisera utgivningen i Sverige av pamfletten Vi vill inte kvävas, författad av Laurin Zilliacus under pseudonymen Erkki Järvinen. Som redaktör på Arbetarbladet hade han upprepade svårigheter med censurmyndigheterna. 

Efter kriget var Wirtanen aktiv i partioppositionen, som leddes av K.-A. Fagerholm, men då Fagerholm 1946 återigen närmade sig partiets huvudfåra, rörde sig Wirtanen vänsterut och anslöt sig följande år tillsammans med Sylvi-Kyllikki Kilpi till DFFF:s riksdagsgrupp. Wirtanen avskedades från det socialdemokratiska Arbetarbladet, och flyttade samtidigt över till det nya folkdemokratiska språkröret Ny Tid, där han blev chefredaktör. Under hans sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, inte minst för sin representativa grupp av kulturmedarbetare. Bland andra Eva Wichman, Aili Nordgren, Ralf Parland, Tove Jansson och Jörn Donner medarbetade i tidningen under Wirtanens tid som chefredaktör. 

Sexlingarna och de socialdemokrater som efter kriget övergick till folkdemokraterna grundade Socialistiska enhetspartiet i anslutning till DFFF. Partiet karakteriserades som en grupp generaler utan armé. Även om J. W. Keto, Eino och Mauno Pekkala, Sylvi-Kyllikki Kilpi och Atos Wirtanen rönte framgång i val som kandidater för DFFF, kom partiets medlemsantal, inte ens när det var som störst, att överstiga två tusen. 

Liksom de flesta medlemmarna i Socialistiska enhetspartiet blev Wirtanen besviken över den organisatoriskt och politiskt underordnade ställning som kommunisterna hade reserverat för dem i DFFF. Wirtanen upplevde den stalinistiska organisationskulturen som frustrerande, och han gjorde en mental boskillnad gentemot kommunisterna, när dessa 1952 i DFFF:s organ drivit igenom beslutet att avskeda Raoul Palmgren från chefredaktörsposten vid Vapaa Sana. 

Wirtanen ställde ännu i riksdagsvalet 1954 upp som kandidat för DFFF, men han blev inte invald. Samma år blev han ordförande för Socialistiska enhetspartiet, och följande år genomdrev han beslutet att partiet skulle utträda ur DFFF. Wirtanen fortsatte i enhetspartiets ledning ända fram till 1959, men under denna tid deltog partiet inte i val, och organisationens bräckliga grund smulades sönder. 

Då den socialdemokratiska splittringen ledde till att Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF) grundades 1959, anslöt sig några av DFFF:s före detta vänstersocialister till det nya partiet. Wirtanen gjorde det inte, men han arbetade en kort tid som redaktör på tidningen Päivän Sanomat. Någon större betydelse fick detta inte, också därför att ASSF, som hade kritiserat Finlands socialdemokratiska parti för dess illa skötta östrelationer, inte ville att de före detta folkdemokraterna skulle bli en belastning för deras egna relationer österut. 

Efter att ha lämnat riksdagsarbetet verkade Wirtanen som författare och journalist. Under 1960- och 1970-talen gav han ut två memoarböcker, en samling aforismer och två biografiska studier, över August Strindberg och Lenin. 

Erkki Tuomioja 

Atos Kasimir Wirtanen, pseudonym Musketören, född 27.1.1906 i Saltvik, död 10.3.1979 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Karl Robert Wirtanen och Eva Amanda Lundelin. Gift med (1) Maj-Lis Rydman (född Stenman) 1942; (2) dansösen Irja Margareta Hagfors 1954. 

PRODUKTION. Den skapande handen (1931); Kaos och kristall (1935); Stoft och öde (1941); Amor fati. Dikter. Stockholm (1941); Ett enat Norden − morgondagens nödvändighet (1942); Nietzsche den otidsenlige (1945); Ofärd och gryning (1946); Framtida (1951); Mygg med musköt (1951); Tekniken och människan. Ett darwinistiskt-marxistiskt perspektiv (1951); Tekniken, människan, kulturen. Teknokratisk historietolkning. Uppsala (1959); August Strindberg. Liv och dikt (1962); Mot mörka makter (1963); Aforistik i urval (1965); Lenin. Elämä ja työ (1970); Politiska minnen (1973); Och så vidare? Betraktelser av en utopist i vår tid (1984). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Palmgren, Kapinalliset kynät II (1984). 

BILDKÄLLA. Wirtanen, Atos. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4407-1416928957013

Upp