Göran von Bonsdorff var länge verksam som akademisk lärare och utförde ett mångsidigt och betydelsefullt värv som vetenskaplig och populärvetenskaplig skildrare av samhälleliga fenomen. Ett internationellt perspektiv förenades hos honom med ett intresse för den inhemska politiken, fastän han egentligen aldrig var politiker. I början av 1970-talet blev von Bonsdorff känd i offentligheten, då han av principiella skäl motsatte sig ett återval av Urho Kekkonen till president genom en undantagslag.
Göran von Bonsdorff föddes i Helsingfors i en läkarfamilj, som hör till de mest kända kultursläkterna i Finland. Han föddes under inbördeskriget, den 18 mars 1918, vid en tidpunkt som fick honom att skämta om hur han trodde på fredlig samlevnad mellan olika samhällssystem, eftersom han hade blivit född i en socialistisk republik.
Bonsdorff avlade 1935 studentexamen vid Svenska normallyceum, som ansågs vara en elitskola, och började studera historia vid Helsingfors universitet. Filosofie kandidatexamen avlade han efter vinterkriget 1940. Tio år senare blev han den andre i Finland som fick politices doktors grad, vid samma promotion där president J. K. Paasikivi promoverades till jubeldoktor. Femtio år senare, i maj 2000, promoverades Bonsdorff själv till jubeldoktor.
Under fortsättningskriget tjänstgjorde von Bonsdorff som informationsofficer, och efter freden blev han medlem i det nybildade Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Detta var uppseendeväckande med tanke på hans borgerliga världssyn. Dock hade både president Paasikivi och hans troman Ralf Törngren, efter kriget ordförande för Svenska folkpartiet (SFP), uppmanat borgerliga att söka sig till SFS för att hindra kommunisterna från att få för stor makt i organisationen. Bonsdorff tvekade inte att följa rådet. Han blev en av förgrundsfigurerna inom SFS på 1960- och 1970-talen, då han i femton års tid var ordförande i organisationen.
Göran von Bonsdorff var från unga år internationellt orienterad och verkade 1953–1965 som ordförande i Utrikespolitiska samfundet i Finland. Ordförande i Finlands äldsta fredsorganisation, Finlands fredsförbund, var han 1979–1988 och 1992–1993. Han innehade talrika andra förtroendeuppdrag inom fredsrörelsen, på både nationell och internationell nivå. Dessutom skrev han talrika böcker om fredsfrågan och hundratals artiklar. Den officersgrad han förvärvade under kriget var inte ett hinder för detta; tvärtom ökade hans personliga erfarenheter av krigets fasor trovärdigheten i hans tal för fredsidén.
Sin akademiska karriär inledde von Bonsdorff som biträdande professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet 1952. Han fick först en extraordinarie professur 1968 och sedan den svenskspråkiga professuren i allmän statslära 1976. Efter pensioneringen 1981 fortsatte han att undervisa som docent i flera år.
Som forskare har von Bonsdorff rört sig över ett vidsträckt fält och behandlat allt från internationell politik till partiförhållanden och idéanalys. Centrala vetenskapliga arbeten är doktorsavhandlingen Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik 1917–1923 (1950) och Studier rörande den moderna liberalismen i de nordiska länderna (1954). Den senare är den första systematisk-empiriska jämförande studien inom nordisk statslära. Bonsdorffs magnum opus anses dock vara Världspolitik i teknikens tidsålder (1961). Under senare årtionden bar han huvudansvaret för SFP:s historieprojekt. Två av de fem volymerna skrev han själv och två tillsammans med en annan person.
Göran von Bonsdorff blev medlem i SFP redan på 1930-talet, och som medlem av den liberala flygeln deltog han efter kriget aktivt i verksamheten. Han var ordförande i Svenska folkpartiet i Helsingfors 1972–1975. Den aktade vetenskapsmannens röst hördes och respekterades inom partiet, trots att han inte strävade efter en plats i riksdagen eller regeringen.
När partierna från höger till vänster i slutet av 1972 med iver sökte genomdriva en undantagslag för återval av Urho Kekkonen som president, utan de elektorsval som var föreskrivna i regeringsformen, motsatte sig von Bonsdorff och en del likasinnade av principiella skäl detta förfarande. Ett trettiotal medborgare var med i gruppen, där von Bonsdorff tillsammans med professor Veli Merikoski hörde till de mest kända. Gruppen sände Kekkonen ett brev och bad honom ge upp tanken på att åsidosätta medborgarna i presidentvalet. Bonsdorff kunde göra detta utan att stämplas som sovjetfientlig, eftersom han under hela efterkrigstiden aktivt hade varit engagerad i vänskapsverksamheten mellan Finland och Sovjetunionen.
Presidentens arroganta svar kom i form av ett s.k. kvarnbrev, som publicerades via Finska notisbyrån. Detta ledde dock inte till en definitiv brytning mellan de två. Redan 1977 rekommenderade von Bonsdorff i pamfletten Finland i blickpunkten att Kekkonen skulle återväljas, men på konstitutionella grunder. Han fortsatte envetet på den linjen. I presidentvalet 1988 var von Bonsdorff elektorskandidat för Paavo Väyrynen.
Henrik Ekberg
Göran Edvard von Bonsdorff, född 18.3.1918 i Helsingfors, död 18.10.2009 i Helsingfors. Föräldrar medicine licentiaten Paul von Bonsdorff och Nadine Blomqvist. Gift med (1) filosofie magistern Else Marie-Louise Molander 1948, (2) arkitekten Birgitta Margareta Donner 1955, (3) filosofie licentiaten Florence Ella Birgitta Wallgren 1997.
PRODUKTION. Samlingspartiet (1947); Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik åren 1917–1923 (1950); Våra politiska partier (1950); Studier rörande den moderna liberalismen i de nordiska länderna (1954); Svenska folkpartiet I (1956); Världspolitiken i teknikens tidsålder (1961); Regionalismen i den internationella politiken (1967); Suomen poliittiset puolueet (1967); Europas val av framtid (1971); Makt och samarbete (1975); Finland i blickpunkten (1976); Vad är fredspolitik? (1980); Svenska folkpartiet II (tillsammans med F. Jernström, 1984); 100 frågor om freden (1984); Av den blir det ingenting. Mitt liv 1918–1939 (1986); Sällsynt omilitärisk typ. Mitt liv 1939–1944 (1988); Med freden som rättesnöre. Finlands fredsförbund 1920–1979 (1991); Svenska folkpartiets historia IV (1994); Svenska folkpartiets historia V (tills. med H. Ekberg, 1997); Ung man efter kriget 1944–1956 (2002).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff, Av den blir det ingenting. Mitt liv 1918–1939 (1986); G. von Bonsdorff, Sällsynt omilitärisk typ. Mitt liv 1939–1944 (1988); Ung man efter kriget 1944–1956 (2002)
BILDKÄLLA. von Bonsdorff, Göran. Foto: Lena Malm. Söderströms förlag.