Skriv ut
VÄYRYNEN, Paavo
(1946– )
Partiordförande, minister, Europaparlamentariker
Paavo Väyrynen tog sig exceptionellt snabbt till den finländska politikens toppskikt. Han blev vid 23 års ålder riksdagsledamot för Centerpartiet 1970 och utrikesminister 1977, 31 år gammal. Han är en av Finlands långvarigaste ministrar med över 16 års erfarenhet på olika ministerposter. Störst var Väyrynens inflytande i politiken i Finland då han var ordförande för Centerpartiet under rödmylleregeringarna på 1970- och 1980-talen. Väyrynen har varit en omtvistad och viljestark politiker under hela sin karriär. Han har alltid haft ett starkt väljarstöd, men också ovanligt många motståndare.
Paavo Väyrynen föddes och växte upp i en jordbrukarfamilj i Kemi landskommun i sydvästra Lappland. Efter studentexamen 1965 studerade han statsvetenskap vid Helsingfors universitet, där han blev politices kandidat 1970. Under sin studietid arbetade han som redaktionspraktikant vid Rundradion 1968 och som redaktör vid aktualitetsredaktionen 1969–1970. Därför var han redan i viss mån känd när han ställde upp som kandidat för Centerpartiet i riksdagsvalet 1970.
I valet 1970 lyckades Finlands landsbygdsparti, som grundats och leddes av Veikko Vennamo, Urho Kekkonens och Agrarförbundet/Centerpartiets svurne motståndare och tidigare minister för Agrarförbundet, få hela 18 mandat i riksdagen. Även Samlingspartiet gick klart framåt. Kekkonen ville dock inte ha valsegrarna med i regeringen. I stället fick de tidigare folkfrontspartierna och tjänstemannaregeringarna fortsätta, vilket gav upphov till starka inrikespolitiska spänningar. Vid denna tidpunkt höll den allmänna politiska atmosfären på att radikaliseras. Vid valet 1970 invaldes många mycket unga personer i riksdagen, hela sex kandidater under 25 år; en av dem var Väyrynen.
Väyrynen profilerade sig från första början som en anhängare till Urho Kekkonen, och han fick genast en viktigare position än en vanlig riksdagsman, då den blivande statsministern Ahti Karjalainen utsåg honom till sin sekreterare när regeringsförhandlingarna inleddes i juni 1970. Som statsministerns sekreterare 1970–1971 fick Väyrynen den grundligaste tänkbara politiska utbildning. Han fick också möjlighet att själv i praktiken konstatera Sovjetunionens politiska tyngd. Det unga löftet hade också medvind: han blev vice ordförande för sitt parti redan 1972.
Den målmedvetne Väyrynen är känd som en uthållig debattör; många betraktar honom till och med som tjatig. Även Karjalainen blev irriterad på Väyrynens ambitioner våren 1975, och han skrev till president Kekkonen om Väyrynens ständiga önskan att bli minister. Väyrynens vilja att visa vad han gick för gav också resultat: i november 1975 blev Väyrynen undervisningsminister i Martti Miettunens andra regering. Därefter satt han med i alla regeringar i vilka Centerpartiet medverkade fram till Harri Holkeris blåröda regering 1987, med undantag av Kalevi Sorsas tredje regering 1982–1983. I statistiken över ministerdagar intar Väyrynen 2011 andra plats (efter Johannes Virolainen).
I slutet av 1970-talet tillspetsades krisen mellan Kekkonen och Karjalainen, vilket ledde till att Kekkonen inte längre accepterade Karjalainen som utrikesminister efter Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK) i Helsingfors 1975, utan utsåg först Olavi J. Mattila, sedan Kalevi Sorsa och därefter Keijo Korhonen till utrikesminister. Våren 1977 var det Väyrynens tur att inta posten.
I takt med att Kekkonens sjukdom framskred blev också presidentspelet intensivare. Väyrynen stod i likhet med den övriga s.k. K-linjen bakom Karjalainen, men var medveten om dennes privata och utrikespolitiska problem. Det skulle dock ha varit svårt för Väyrynen att förvägra Karjalainen sitt stöd, eftersom han byggt sin egen karriär på ett liknande politiskt program. Dessutom skulle Finlands socialdemokratiska partis (SDP) kandidat Mauno Koivisto ha gynnats av splittring i Centerpartiets led. Väyrynen tänkte också på att han själv skulle kunna komma i fråga som presidentkandidat, om Johannes Virolainen och Karjalainen eliminerade varandra.
Väyrynens strävan att bli partiordförande kröntes med framgång vid Centerpartiets möte i Åbo den 13–15 juni 1980, då han slog Johannes Virolainen med knapp marginal: 1 737 röster mot 1 611. Då var Väyrynen 33 år gammal. När Kekkonen blev tvungen att avgå som president på grund av sin sjukdom och Virolainen utsågs till Centerpartiets presidentkandidat vid partimötet i Kuopio, blev Väyrynen den främsta representanten för den dominerande utrikespolitiska linjen i sitt parti.
Under denna period hade ansvaret för utformningen av Sovjetunionens Finlandspolitik i allt högre grad övertagits av en sovjetdiplomat vid namn Jurij Derjabin, som skrev sina budskap under täcknamnet Komissarov. Väyrynen hade utmärkta relationer till Derjabin och de starka krafterna bakom Moskvas Finlandspolitik. Han demonstrerade sina sovjetförbindelser bland annat genom att ordna besök och föreläsningar med tjänstemän från Sovjetunionens kommunistiska parti i Finland.
När minoritetskommunisternas språkrör Tiedonantaja i början av 1980-talet inledde en debatt om en förlängning av fördraget om vänskap, samarbete och bistånd (VSB) mellan Finland och Sovjetunionen, stödde Väyrynen förslaget, även om det 1970 förnyade fördraget skulle gälla ända fram till 1990. Nedräkningen för tiden efter Kekkonen hade börjat. Väyrynen undertecknade VSB-fördraget 1983, alldeles i början av Mauno Koivistos presidentperiod.
I konstellationen av förbindelser mellan Finland och Ryssland hade Paavo Väyrynen intagit en position som i många avseenden påminde om Urho Kekkonens i början av 1950-talet och Ahti Karjalainens på 1960-talet. Väyrynen var utrikesminister under nästan hela 1980-talet, trots det uppenbart kyliga förhållandet mellan honom och president Koivisto. De ansträngda relationerna hade sin grund i presidentspelet under Koivistos andra regering, då centerpartister som arbetade för att få Karjalainen till president aktivt försökte fälla regeringen, så att Karjalainen skulle ha kunnat konkurrera med Koivisto som innehavare av statsministerposten. Försöket gick dock i stöpet efter att Koivisto hänvisat till att regeringen kan fortsätta så länge den har riksdagens förtroende.
Tiderna började dock förändras. Det kalla kriget övergick så småningom i västländsk dominans, även om riktningen i detta skede fortfarande var svår att se. Finlands ställning som granne till en stormakt började bli lättare. År 1985 blev Michail Gorbatjov Sovjetunionens ledare. Han insåg att förändringar var nödvändiga och inledde den reformpolitik som kom att gå under namnet perestrojka.
År 1986 valde Centerpartiet Väyrynen i god tid till partiets presidentkandidat i valet 1988. Väyrynen hade nu en obestridd position som partiordförande. Han öppnade snart spelet genom att anklaga Koivisto för oförmåga att gå vidare på den rådande utrikespolitiska linjen. Presidentvalet genomfördes i två omgångar. Om ingen av kandidaterna fick majoritet i det direkta folkvalet, skulle elektorer, som utsågs i ett elektorsval samtidigt med det direkta folkvalet, välja president på samma sätt som tidigare. I det direkta valet fick den sittande presidenten Mauno Koivisto 47,9 procent av rösterna, medan Paavo Väyrynen fick 20,1, Harri Holkeri 18,0, Kalevi Kivistö 10,5 och Jouko Kajanoja 1,4 procent. I den första elektorsomgången fick Koivisto 144 röster, Väyrynen 68, Holkeri 63 och Kivistö 26 röster. I den andra omgången spelade Samlingspartiet den avgörande rollen, då en del av Holkeris elektorer ställde sig bakom Koivisto, som blev vald med 189 elektorsröster. Väyrynen fick inga nya krafter bakom sig.
Väyrynen fick gott om röster i de val som han ställde upp i, men inte majoritet. Hans problem var att han började framstå som den politiker som väckte mest motstånd i opinionsmätningarna. Väyrynens taktiska ställning försämrades i takt med att Sovjetunionen blev allt svagare och slutligen kollapsade. Detta försatte honom i en helt ny situation, där utrikespolitiskt stöd från utlandet plötsligt inte gav någon fördel, utan tvärtom började bli en politisk belastning.
År 1989 fick Väyrynen personligen uppleva att en ny epok var i antågande, när Ahti Karjalainen publicerade sina memoarer, som redigerats av doktor Jukka Tarkka. I boken påstods att Väyrynen försökt stärka Karjalainens ställning som svart häst i presidentvalet 1982 med hjälp av sovjetdiplomaten Viktor Vladimirov. Väyrynen förnekade allt, men klandrades också av Koivisto. Saken togs även upp i riksdagens grundlagsutskott, men ledde inte till allvarligare följder än en tillrättavisning.
Väyrynen ledde utrikesministeriet 1983–1987. Han försökte ta sig till statsministersposten genom att ingå det s.k. kassaskåpsavtalet med Samlingspartiets Ilkka Suominen och Svenska folkpartiets Christoffer Taxell inför riksdagsvalet 1987. President Koivisto avvisade planen och utsåg en koalitionsregering med Samlingspartiet, som leddes av Harri Holkeri, och SDP, som lidit ett valnederlag. Trots att SDP hade tappat över 100 000 röster förlorade partiet endast ett mandat och behöll sin ställning som landets största parti. Väyrynen och Centerpartiet hamnade i opposition.
Väyrynen upplevde dock att hans ställning var stark. År 1990 lämnade han posten som ordförande för sitt parti – som ändrat namn till Centern i Finland – eftersom han siktade på presidentvalet 1994. I Finland har det nämligen varit svårt för partiordförande att få stöd över partigränserna. Som segrare i den hårda konkurrensen om ordförandeposten i Centern utgick den unge Esko Aho sommaren 1990 i Björneborg. Väyrynen ville styra partiet på distans och dämpa sin framtoning som partipolitiker. Han har senare ångrat att han frivilligt steg åt sidan.
I början av 1990-talet drabbades Finland av en djup depression, som bidrog till regeringspartiernas storförlust i riksdagsvalet 1991. SDP tappade 100 000 röster för andra gången i rad, och denna gång ledde röstsvinnet också till att partiet förlorade åtta mandat i riksdagen. Centern blev däremot riksdagens största parti. SDP gick frivilligt i opposition, och därför byggde Esko Ahos regering på center- och samlingspartister.
I detta läge hade Koivisto inte möjlighet att byta ut Väyrynen som utrikesminister. Den viktigaste frågan på agendan var Finlands eventuella medlemskap i Europeiska gemenskapen, sedermera Europeiska unionen. I början av december 1991 föreslog statsminister Aho att Finlands ansökan om medlemskap skulle behandlas tillsammans med Sveriges och Österrikes ansökningar. Finland lämnade in sin ansökan den 5 mars 1992. Utrikesminister Väyrynen förordade ansökan trots att Centerns partifolk satte sig hårt till motvärn. Väyrynen var ännu inte beredd att lämna utrikesministerportföljen på grund av denna fråga. Den 5 maj 1993 beslutade han dock att avgå, koncentrera sig på presidentvalet året därpå – och motsätta sig Finlands medlemskap i Europeiska gemenskapen.
Paavo Väyrynen blev trea i presidentvalet 1994, vilket var en av hans bittraste förluster. I det direkta folkvalets första omgång placerade sig Väyrynen med 19,5 procent av rösterna efter Martti Ahtisaari (SDP, 25,9 procent) och Elisabeth Rehn (SFP, 22,0 procent). Väyrynen föll framför allt på grund av att centerrösterna splittrades.
Väyrynen hamnade snart i opposition även i sitt eget parti, som under ledning av partiordföranden, statminister Aho, godkände Finlands EG-medlemskap vid partimötet i Jyväskylä sommaren 1994. Medlemskapet trädde i kraft den 1 januari 1995. Utan stödet från lantbruksproducenternas Heikki Haavisto och majoriteten av den i grunden EU-kritiska Centern hade Finlands medlemskap med stor sannolikhet gått i stöpet – och det hade även kunnat ske om Paavo Väyrynen varit partiordförande på 1990-talet.
I riksdagsvalet 1995 vann SDP tillbaka största delen av de väljare som lämnat partiet vid de tidigare valen och fick 15 nya mandat. Centern förlorade 11 mandat. Väyrynen kandiderade i Nyland och var landets största röstmagnet, men blev ledamot i Europaparlamentet redan samma år. Där har han och Centerns övriga representanter ingått i den liberala gruppen. År 1999 invaldes Väyrynen i riksdagen, men eftersom SDP:s Paavo Lipponen fortsatte som statsminister, beslutade Väyrynen att fortsätta i EU-parlamentet. Väyrynen ville bli Centerns presidentkandidat i valet 2000 men förlorade mot Esko Aho. Efter att Aho lämnat posten som partiordförande blev Väyrynen trea i omröstningen på partimötet, efter Anneli Jäätteenmäki och Olli Rehn men före fyran Matti Vanhanen, som senare blev statsminister.
Väyrynen inträdde åter som medlem av statsrådet 2007, när han blev utrikeshandels- och biståndsminister i Matti Vanhanens andra regering. Väyrynen hade meddelat att han inte skulle flytta från EU-parlamentet till riksdagen om han inte fick en betydande post, d.v.s. bli medlem av statsrådet eller riksdagens presidium.
Väyrynens egen uppfattning om sin verksamhet och bilden av honom i offentligheten har tidvis stått i strid med varandra. År 1982 väckte det uppståndelse i medierna, när Suomen Kuvalehti misstänkte att Väyrynen tog ut dagtraktamenten från riksdagen på felaktiga grunder, eftersom han bodde i Helsingfors men hade anmält Keminmaa som sin hemort. I Keminmaa hade han vid denna tidpunkt endast en stuga på medar.
Väyrynen har kandiderat i både Lapplands och Nylands valkretsar för riksdagen och i hela landet för Europaparlamentet, och han har alltid fått höga röstetal. Han har en gård som bedriver bärodling i Tusby i Nyland, och i Liedakkala by i Keminmaa företaget Pohjanranta Oy, grundat 1998, som äger fastigheter, bedriver hotell-, restaurang- och campingverksamhet och tillverkar gårdsvin.
Paavo Väyrynen är en flitig skribent och forskare som har publicerat politiska pamfletter, samlingar av tal, en doktorsavhandling i internationell politik samt de halvdokumentära memoarerna On muutoksen aika I–II (Förändringens tid är inne) och On totuuden aika I–II (Sanningens tid är inne). År 1987 tilldelade president Koivisto den endast 41-årige Väyrynen storkorset av Finlands Lejons orden.
Jukka Seppinen
Paavo Matti Väyrynen, född 2.9.1946 i Kemi landskommun. Föräldrar agrologen Juho Eemeli Väyrynen och Anna Liisa Kaijankoski. Gift 1968 med Vuokko Kaarina Tervonen.
PRODUKTION. Köyhän asialla (1971); On muutoksen aika I (1974; 2 uppl. 1994); Kansallisia kysymyksiä (1981); Kansakunta – Ihmiskunta (1987); Finlands utrikespolitik. Den nationella doktrinen och framtidens mänsklighetspolitik (1988); Yhteinen tehtävämme (1989); On muutoksen aika II (1993; Igenom brytningstid. Fakta och drömbilder från framtidens Finland 1993); On totuuden aika I−II (1993); Suomen puolueettomuus uudessa Euroopassa (1996); Paneurooppa ja uusidealismi. Tutkielma Richard Coudenhove-Kalergin filosofisista ja yhteiskunnallisista ajatuksista (1997); Itsenäisen Suomen puolesta (1999); Samankeskisten kehien Eurooppa. Red. P. Väyrynen (2000); Etiäisiä vai kaukoviisautta? Paavo Väyrysen puheita ja kirjoituksia 1999−2004 (2004); Pohjanranta (2005).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Seppinen, Ahti Karjalainen. Poliittinen elämänkerta (1997).
BILDKÄLLA. Väyrynen, Paavo. Foto: Ilpo Lukus, 1987. Uusi Suomis bildarkiv.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4886-1416928957492