KORHONEN, Keijo


(1934– )


Minister, ambassadör, chefredaktör


Keijo Korhonen har gått en lång väg från en liten stuga på landet i Kajanaland till tjänsten som professor vid universitetet i Tucson, Arizona. Han blev rikskänd på 1970-talet såsom rådgivare till president Urho Kekkonen och fungerade en kort tid som utrikesminister. Under president Mauno Koivistos period retirerade Korhonen till chefredaktörskapet för hemtrakten Kajanalands största tidning Kainuun Sanomat. Han ställde upp som presidentkandidat för en medborgarrörelse vid valet 1994 men erhöll inte något större understöd annat än just i Kajanaland.


 

Keijo Korhonen föddes 1934 i byn Melalahti i Paldamo (Paltamo), Kajanaland. Pojken hade gott läshuvud och fick möjligheten att fortsätta i samlyceet i Kajana. Melalahti var i politiskt avseende en typisk nordfinländsk by: av invånarna var hälften ivriga anhängare av Agrarförbundet, medan den andra hälften var hårdnackade ”ödemarkskommunister”. Till förstnämnda kategori räknade sig den jordbrukar- och lärarfamilj där Keijo Korhonen föddes. Sommaren 1951 kom han i kontakt med den dåvarande statsministern Urho Kekkonen, som på sin turné inför riksdagsvalet besökte föreningshuset Liittola i Melalahti. Korhonen identifierade sig tidigt med Kekkonen som landsbygdens försvarare. Enligt Korhonens uppfattning förhöll sig borgerskapet i Kajana avogt till Kekkonen, som han redan då började ta i försvar.


 

Korhonens akademiska studier inleddes hösten 1955 vid Åbo universitet. Till en början siktade han på att bli historielärare. Men med uppmuntran från professorn i Finlands historia Mikko Juva fortsatte han emellertid studierna. Han skrev en doktors­avhandling om kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg och disputationen ägde rum 1963. Därefter utgav Korhonen ett verk i två volymer om Finlands östrelationer från freden i Dorpat till vinterkriget.


 

Under åren i Åbo började Korhonens förhållande till Kekkonen bli mer konkret. Under Honkaförbundets och notkrisens tid rycktes han med i politiken och Kekko­nens kretsar, såsom han själv skildrat saken i sina memoarer. Korhonen samlade ett brett valförbund i Egentliga Finland för Kekkonens presidentkandidatur och förmodade att Kekkonen just vid den här tiden fäste sin uppmärksamhet vid honom.


 

President Kekkonen utnämnde på framställan av utrikesminister Ahti Karja­lainen Korhonen till avdelningssekreterare i högre löneklass i utrikesministeriet 1967. Korhonen hade i brevväxling med Karjalainen försäkrat sig om dennes stöd och placerades nu på politiska avdelningen. Efter ett par års tjänstgöring bereddes Korhonen tillfälle till kompletterande studier under ett år vid Harvard University i Förenta staterna. Efter att ha återvänt till ministeriet avancerade Korhonen snabbt. Han blev byråchef 1971 och biträdande chef för politiska avdelningen ett år senare.


 

Efter en tid som docent vid Helsingfors universitet utsågs Korhonen till professor i politisk historia 1974. Samtidigt avgick han från utrikesministeriet. Han fick emeller­tid föga tid att koncentrera sig på universitetslivet, efter att president Kekko­nen utsett honom till utrikesminister i Martti Miettunens s.k. nödlägesregering i september 1976. Utnämningen hade många följder. Den riktade sig indirekt mot Ahti Karjalainen, som hade råkat i en allvarlig konflikt med Kekkonen på 1970-talet, och Korhonen fick därmed en besvärlig sits. Ändå vore det fel att säga att Kekkonen skulle ha åsidosatt Karjalainen genom att utnämna Korhonen. Kekkonen strävade närmast efter att hitta en lämplig utrikesminister, helst inom Centerpartiet, för Miettunens minoritetsregering, som enligt Kekkonens avsikt inte skulle bli långlivad.


 

Sovjetunionen misstänkte uppenbarligen att Kekkonen hade utnämnt Korhonen för att skjuta Karjalainen åt sidan, vilket knappast var fallet. Karjalainen fick en annan post i samma regering. Korhonen däremot råkade i onåd hos sovjet­regimen. Karjalainen var Sovjetunionens favorit både som utrikesminister och som tänkt efterträdare till Kekkonen. I bakgrunden kunde också förnimmas kritik från de stalinistiska kommunisterna. För Korhonen uppstod ett säreget dilemma: han var en äkta Kekkonenanhängare, men på den sovjetiska sidan förhöll man sig ändå kallsinnig till honom.


 

En synnerligen stark motsättning uppstod inom kort mellan Korhonen och Sovjetunionens ambassadör Vladimir Stepanov. Stepanov, som vid föregående decennieskifte hade fungerat som chef för Helsingforskontoret inom Sovjetunionens hemliga underrättelsetjänst KGB, förde som ambassadör en ständig kamp mot Finlands neutralitetsstatus och gjorde energiska försök att få Finland att avstå från den.


 

President Kekkonen utnämnde 1977 Korhonen till politisk understatssekreterare, och på den posten fortsatte han att påverka utformningen av Finlands utrikes­politik och verka för ett tryggande av Finlands neutralitetspolitiska status. Det finns skäl att tro på Korhonens påstående att även vissa inhemska krafter motarbetade honom. Paavo­ Väyrynen blev i maj 1977 första gången utrikesminister.


 

Korhonens offentliga uttalanden väckte ofta förargelse. Exempelvis ett egendomligt uttalande om hur lätt det var att sköta utrikesministerjobbet uppfattades på sin tid som övermodigt. För den ambitiöse men kantige Korhonen förblev det också en gåta varför Sovjetunionen inte accepterade honom, trots att han starkt bedyrade sin trohet gentemot Paasikivi-Kekkonen-linjen, uträttade mycket för ­Kekko­nen och trodde sig ha en uppgift som en förvaltare av Kekkonens arv i Finland. Själv misstänkte han att orsaken låg i hans verksamhet för Finlands neutralitet. Då Kekkonens era var över fick Korhonens karriär emellertid fortsätta. Snart efter sitt tillträde som president utnämnde Mauno Koivisto honom till Finlands ambassadör vid Förenta nationerna i New York.


 

Efter fem år i FN-tjänst inom den multi­laterala diplomatin återkom Korhonen till Finland våren 1988, nu som konsultativ tjänsteman. Då hade Kekkonens man inte längre tillträde till utrikes­politikens kärna. Utrikesminister Kalevi Sorsa meddelade statsrådets kansli att Korhonen stod till kansliets förfogande i den utsträckning som ansågs nödig och ändamålsenlig. Det betydde i klartext att han ställdes åt sidan.


 

Då chefredaktörsposten blev ledig i den ledande tidningen i Korhonens hemlandskap Kajanaland, Kainuun Sanomat, var valet inte svårt. Samtidigt blev Korhonen åter synlig på riksnivå, vilket inte skulle ha varit möjligt för honom som tjänsteman i statsrådets kansli.


 

Korhonen började sikta på att bli republikens president. Han engagerade sin tidning i valrörelsen, vilket ledde till konflikter. Invånarna i Kajanaland slöt ändå upp bakom landskapets egen man. Folkrörelsen för säkrande av Korhonens presidentkandidatur fick med lätthet ihop de 20 000 namnteckningar som krävdes. Som kandidat för Finlands folks självständighetsfront höjde Korhonen sin röst mot Europeiska unionen (EU), för Finlands neutralitet och oberoende. Men han hade redan ohjälpligt hamnat utanför politikens huvudfåra. Sovjetunionens sammanbrott ledde fram till Finlands integrering som fullvärdig medlem i det västliga Europa.


 

Korhonens kampanj gav ett ganska gott slutresultat i valet 1994. Han fick 186 939 röster, 5,8 procent av alla avgivna. Hans inflytande var betydligt större än vad röste­talet utvisade. Korhonen satte krokben för Centerns favorit Paavo Väyrynen, som snubblade över även en tredje kandidat med bakgrund i Centerpartiet, den tidigare social- och hälsoministern Eeva Kuuskoski. Betalt för gammal ost skulle Korhonen ha kunnat säga till Väyrynen, som enligt hans uppfattning hade intrigerat bort honom från utrikesministeruppdraget 1977.


 

Efter presidentvalet lämnade Korhonen Kainuun Sanomat och den nordfinländska miljön. Pojken från landet följde sin väg vidare och blev världsmedborgare, såsom Korhonen själv har beskrivit det. Han lämnade politiken och Finland efter presidentvalet och blev samma år professor i internationella relationer vid universitetet i Tucson, Arizona.


 

Keijo Korhonen har utgivit åtskilliga böcker, av vilka de flesta hör hemma på andra områden än historieforskningens. Stor uppmärksamhet väckte på sin tid pub­liceringen av president Kekkonens s.k. kvarnbrev. Korhonen var den ene redaktören. Kekkonen har ofta inspirerat Korhonens publicistiska verksamhet. Han har även utgivit böcker med anknytning till utrikesförvaltningen. I sin memoarbok Sattuma­korpraali (1999, Korpral av en händelse) gör han upp med många veder­sakare. Trots vissa för Korhonen karakteristiska överdrifter är det strikta sakinnehållet överraskande hållbart med tanke på memoarböckers sedvanliga brist på tillförlitlighet.


 

Jukka Seppinen


 

Keijo Tero Korhonen, född 23.2.1934 i Paldamo. Föräldrar jordbrukaren Hannes Korhonen och folkskollärarinnan Anna Laari. Gift med (1) medicine licentiat Anneli Torkkila 1958, (2) chefredaktör Ritva Anita Rothovius (född Uggeldahl) 1990.


 

PRODUKTION. Linjoja puoleltatoista vuosisadalta (1963); Suomen asiain komitea. Suomen korkeimman hallinnon järjestelyt ja toteuttaminen vuosina 1811−1826 (1963); Suomi neuvostodiplomatiassa Tartosta talvisotaan I. Naapurit vastoin tahtoaan. 1920−1932 (1966); Ydinaseettomat vyöhykkeet maalmanpolitiikassa (1966); Autonomous Finland in the Political Thought of Nineteenth Century Russia (1967); Suomi venäläisten silmin autonomian aikana (1967); Suomi YK:ssa. Ulkoministeriön huhtikuussa 1967 järjestämän seminaarin tilitystä. Red. K. Korhonen (1967); Suomi neuvostodiplomatiassa Tartosta talvisotaan II: Turvallisuuden pettäessä. 1933−1939 (1971); Urho Kekkonen – rauhanpoliitikko. Red. K. Korhonen (1975, även på engelska och serbo­kroatiska); U. Kekkonen, Kirjeitä myllys­täni I−II. Red. K. Korhonen & M. Tyrkkö (1976); Nimellä ja nimimerkillä I−II. Red. K. Korhonen & M. Tyrkkö (1977); Ydinaseettomat vyöhykkeet (1978); Lähettilään päiväkirja (1984); Urho Kekkonen. Päämies ja ihminen (1987); Mitalin toinen puoli. Johdatusta ulkopolitiikan epätodellisuuteen (1988); Tämä maa ei ole kaupan (1991); Luota Suomeen, suomalainen (1993); Meidän on uudesta luotava maa (1994); Sattumakorpraali. Korhonen Kekkosen komennossa (1999); Poika. Kertomus kylästä, joka kerran oli (2001); Haavoitettu jättiläinen. Yhdysvallat syyskuun 2001 jälkeen (2002); Koulukas (2003); Ruotumies (2006); Itsenäisyyden lyhyt historia ja EU-Suomen koko kuva (2007).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Keijo Korhonens personakter, utrikesministeriets arkiv. J. Seppinen, Ahti Karjalainen. Poliittinen elämäkerta (1997).


 

BILDKÄLLA. Korhonen, Keijo. 1976. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4897-1416928957503

 

Upp