REHN, Elisabeth 

(1935– ) 

Minister, FN:s undergeneralsekreterare, riksdagsledamot 

Elisabeth Rehn har gjort en anmärkningsvärd karriär både i finsk politik och inom internationella organisationer. Hon var långvarig riksdagsledamot och den första kvinnliga försvarsministern, en politiker med stöd över språk- och partigränserna som genom sin kandidatur i presidentvalet banade väg för kvinnor också på presidentposten. Efter att ha dragit sig tillbaka från dagspolitiken har Rehn verkat som undergeneralsekreterare i Förenta nationerna och som människorättsrapportör. 

Andreas Carlberg, kommunalläkare i det finskspråkiga Mäntsälä, skickade sina barn till svenskspråkig skola i Grankulla, där döttrarna Carlberg bodde på internat och blev tidigt självständiga. Elisabeth Carlberg blev student 1953 och tog diplomekonomexamen vid Svenska handelshögskolan 1957. I äktenskapet med studiekamraten Ove Rehn föddes fyra barn, som Elisabeth Rehn till en början skötte hemma. Hon gick ut i arbetslivet 1960 och blev kontorschef i familjebolagen, först Oy Renecta Ab och sedan Rehn Trading. Därutöver tjänstgjorde hon som yrkesvägledare i sin tidigare skola i Grankulla. Hon var också en banbrytare som direktförsäljare av Tupperware-produkter på 1960-talet. 

Elisabeth Rehn gick in i politiken 1973, då hon valdes in i Grankulla stadsfullmäktige som representant för Svenska folkpartiet (SFP). Hon satte sig in i utbildningsväsendets utveckling, och var ordförande för skolnämnden och ledamot av stadsstyrelsen under några år. I valet 1979 blev hon invald i riksdagen från Nylands valkrets. Enligt sin valdevis var hon ”en kvinna från höger”. 

Rehn ville särskilt främja företagandet och lyfta fram humanitära frågor. Hon blev snabbt en populär riksdagsledamot, som omvaldes med växande röstetal. Tillsammans med bland andra Jörn Donner hörde hon till de SFP-kandidater som också finskspråkiga väljare röstade på. Den sportiga Elisabeth Rehn visade sig vara en viljestark person som snart avancerade till ordförande för sin riksdagsgrupp 1987 och ordförande för riksdagens lagutskott 1983. 

SFP:s andra ministerportfölj i Harri Holkeris regering blev ledig 1990, då undervisningsminister Christoffer Taxell gick över i affärslivets tjänst. Försvarsminister Ole Norrback ville byta sin portfölj mot undervisningsministerns, som han antog skulle ge större inflytande. Partiet var uppenbarligen motvilligt att ge den lediga försvarsministerposten åt Elisabeth Rehn på grund av hennes självständiga linje och kanske också hennes kön. Rehn höll dock fast vid att det var hon som stod i tur eftersom hon var inne på sin tredje period i riksdagen och satt som gruppordförande. Sålunda blev hon landets första kvinnliga försvarsminister. I riksdagsvalet följande år valdes hon in med 16 787 röster, vilket var det femte högsta röstetalet. Rehn fortsatte som försvarsminister i Esko Ahos regering som bildades efter valet. 

Elisabeth Rehn engagerade sig på allvar i sitt ministeruppdrag och lyckades öka försvarsministeriets prestige. Vid samma tid fick försvarsfrågor ny aktualitet som en följd av Sovjetunionens sönderfall, och man kunde diskutera dem alltmer öppet. Försvarsmaktens ledning förstod för sin del att utnyttja Rehns popularitet. Hon fäste uppmärksamhet vid garnisonernas skick och beväringarnas villkor. Frivillig militärtjänst för kvinnor kom också upp till offentlig diskussion och blev möjlig 1995. Under Rehns ledning införskaffades amerikanska Hornet-jaktplan åt luftstridskrafterna, vilket innebar en vändpunkt för den finska försvarspolitiken under tiden efter kalla kriget. Som minister ansvarade Rehn också för jämställdhetsfrågor och verkställandet av den s.k. kvotlagen, som innebar att offentliga kommittéer och arbetsgrupper från 1996 måste tillsättas på så sätt att minst 40 procent av medlemmarna är av det kön som är mindre representerat. 

Elisabeth Rehn blev allt mer väl känd och populär i hela landet, både inom den svenska och finska språkgruppen. Till den positiva offentlighetsbilden kunde man exempelvis räkna rockgruppen Popedas sång ”Kersantti Karoliina” (Sergeant Karoliina), i vilken Rehn skämtsamt anklagas för att en flicka vid namn Karoliina har fått för sig att bli soldat. 

Elisabeth Rehn ställde upp som kandidat i presidentvalet 1994. SFP valde henne uppenbart motvilligt till sin kandidat, och valbyrån leddes av en stödgrupp med den politiskt oerfarna redaktören Ulla-Maija Aaltonen i spetsen. Aaltonen, som meriterat sig inom ungdoms- och djurskyddsrörelsen, lyckades ändå skapa en glad och fördomsfri kampanj, och Rehn kom oväntat tvåa i första valomgången. Hennes stöd mattades dock inför andra omgången, där hon fick 46,1 procent av de avgivna rösterna och förlorade mot socialdemokraternas Martti Ahtisaari. Genom sin kandidatur hade Elisabeth Rehn icke desto mindre banat väg för kvinnor som president. Hon fick många röster i centerpartistiska landsortskommuner, men Samlingspartiets anhängare i städerna avgjorde valet till Ahtisaaris fördel. 

Efter att Finland 1995 anslutit sig till Europeiska unionen utnämndes Rehn till ledamot av Europaparlamentet, men med hänvisning till sina internationella uppdrag ställde hon inte upp i det val till Europaparlament som hölls året därpå. 

När Elisabeth Rehn var försvarsminister och styrelseordförande för Finlands UNICEF-förening (1987–1993) uppmärksammades hon också internationellt. År 1994 var hon på förslag för tjänsten som verkställande direktör för FN:s barnfond Unicef. Största delen av EU-länderna stödde henne, men i det slutliga valet förlorade hon mot Carolyn Bellamy från USA. Följande år kallade FN:s generalsekreterare Kofi Annan Rehn till specialrapportör för mänskliga rättigheter i det forna Jugoslavien. Rehn hade detta förtroendeuppdrag i tre år och ställde inte upp i riksdags- eller Europaparlamentsval. Uppdraget som specialrapportör förvandlades 1998 till ett tjänsteförhållande, då Annan utnämnde Rehn till specialsändebud i Bosnien-Hercegovina med undergeneralsekreterares titel. 

Då Rehn hösten året därpå återvände till Finland, väntade en vädjan om att på nytt ställa upp som presidentkandidat. Medborgargruppen Helmi 2000 bildades för att stödja henne. Nu ställde också ett antal andra partier upp kvinnliga kandidater, och Rehn, som hösten 1999 hade toppat gallupundersökningarna, tappade mark då valet närmade sig. Hon lyckades denna gång inte ta sig till andra omgången, men fick ändå över sju procent av rösterna, vilket är betydligt mer än vad SFP vanligen får i riksval (i riksdagsvalet 1999 fick partiet 5,1 procent av rösterna). 

På 2000-talet har Elisabeth Rehn varit en populär talare vid olika tillfällen då människorätts- och försvarsfrågor behandlats, samt inom kvinnoorganisationerna. Sedan 2003 har hon verkat som specialmedarbetare vid utrikesministeriet samt som ordförande vid det arbetsbord som handhar frågor om demokrati och mänskliga rättigheter inom stabilitetspakten för sydöstra Europa. År 2005 tilldelades hon hederstiteln minister. 

Elisabeth Rehn har också frispråkigt talat ut i offentligheten om äktenskapskriser och motgångar som familjen råkat ut för. Den svåraste prövningen var familjeföretagets konkurs och de därpå följande ekonomiska svårigheterna som fortsatte ända till mitten av 1990-talet och som ledde till att familjen flyttade från Grankulla till Kyrkslätt. Å andra sidan är släkten och familjen också ett stöd för Elisabeth Rehn. Hennes syster Gunnel Carlberg och dotter Veronica Rehn-Kivi är tunga namn inom kommunalpolitiken i Grankulla, medan hennes andra syster Ulla Gyllenberg är det i Helsingfors. 

Aura Korppi-Tommola 

Märta Elisabeth (Lillan) Carlberg, från 1955 Rehn, född 6.4.1935 i Helsingfors. Föräldrar kommunalläkaren Andreas Petrus Carlberg och Ruth Leonida Weurlander. Gift 1955 med diplomekonomen Ove Harald Rehn. 

PRODUKTION. Kaikki on mahdollista. 90-luvun muistelmat (tills. med S. Snellman, 1998); Women, War, Peace. New York (tills. med E. Johnson Sirleaf, 2002). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Bruun, Givakt! Fru minister... (1990); S. Bruun et al., Elisabeth Rehn (1995); A. Kauranen & S. Saarikoski, Kolmas kierros (1994); M. Lähteenmäki & I. Sulkunen & A. Korppi-Tommola, Finlands riksdag 100 år, IV. Kvinnorna i riksdagen, (2008); Suomalaisia vaikuttajanaisia. Kohti vuotta 2000 (1998). 

BILDKÄLLA. Rehn, Elisabeth. Foto: Kalevi Hujanen, 1992. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4904-1416928957510

Upp