NORRBACK, Ole


(1941– )


Partiordförande, minister, ambassadör


Ole Norrback kan uppvisa en oavbruten svit ministeruppdrag under tolv års tid, riksdagsman var han i aderton år och i åtta år ordförande för Svenska folkpartiet. Därefter verkade Norrback som Finlands ambassadör, först i Norge och sedan i Grekland. Utöver sin politiska och diplomatiska karriär har han innehaft många regionala, nationella och internationella förtroendeuppdrag.

 

Ole Norrback har till stor del varit sin egen lyckas smed. Föräldrarna ansåg nog att gossen Ole borde fortsätta på fädernegården i Övermark som bonde. Efter folkskolan började han också som fjortonåring med jordbrukssysslor. Han säger själv att både föräldrarna och han efter en tid kom till insikt om att hans framtid som bonde ”inte skulle bli särskilt framgångsrik”. Utrustad med ett gott självförtroende hemifrån och stark ambition studerade bondesonen ett år på folkhögskola och kom därefter in på folkskollärarseminariet i Nykarleby. Han tog sin folkskollärarexamen 1965.


 

Norrback fick i Nykarleby en bred men inte särskilt djup utbildning. ”För en generalist som mig passade den utbildningen utmärkt”, säger han själv. Akademiker blev den färska läraren inte. Politiken tog över totalt när Norrback utsågs till ombudsman för Svenska folkpartiet (SFP) i Österbotten. Året var 1967 och vänstervinden blåste stark. Efter fyra år med SFP fick Norrback tjänsten som ombudsman vid Svenska Öster­bottens landskapsförbund. Under dessa år gav regionpolitiken Norrback ett stort politiskt kapital och en suve­rän blick över hela det kommunala och regionala politiska fältet.


 

År 1979 ställde Norrback upp som kandidat i riksdagsvalet. Han kunde då te sig som en politiker med sin främsta förankring i Sydösterbotten, men det står klart att han från början kunde tilltala en mera geografiskt och värdemässigt spridd valmanskår. Han nådde rätt snabbt posten som ordförande för SFP:s riksdagsgrupp 1983 efter ett lyckat omval, men trots över 8 000 personliga röster slog en ogynnsam valmatematik ut gruppordföranden i valet 1987. Han hade trivts i den rollen, och som representant för ett regeringsparti hade gruppordföranden ”mera makt än ansvar”.


 

För en gångs skull enades viljorna såväl i Österbotten som i partiets tongivande kretsar i södra Finland. Norrback fick ett hedervärt tröstpris. Han utsågs till försvarsminister, en post som flera SFP:are beklätt när den ännu vägde lätt i de stora partiernas styrkematematik. Trots tvivel genomdrev Norrback som försvarsminister att beställningen av nya jaktplan efter svenska Draken skulle föregås av en offertrunda. Resultatet blev det amerikanska F/A-18 Hornet. Amatören Norrback förändrade försvarets utbildning så att man där började koncentrera sig på stridsberedskap i tätorter och strategiska centra. Krig i ödemarkerna tillhörde föregående generationer.


 

Åren 1990–1998 var Ole Norrback ordförande för SFP. Han efterträdde åbolänningen Christoffer Taxell och kom att efter­trädas av en annan åbolänning, Jan-Erik Enestam. Redan det att en SFP-ordförande valdes från Österbotten var sällsynt. Det hade inte hänt efter kriget. Norrbacks arbetskapacitet räckte bra till för uppdraget, och partiet hade en trygg förankring i ett slags centerposition med liberala ränder. Kanske ordförandevalet också kan ses som ett tecken på att partiets politiska kärnbygd alltmer började bli Österbotten. Landskapet hade lika många riksdagsmän som Nyland, men en betydligt större och sturskare svensk medvetenhet och ett kulturklimat som i hög grad präglades av svensk radio och tv. Norrbacks liberala linje får sin reflex av att motkandidaten 1990 hette Elisabeth Rehn, en klart mera konservativ politiker, men med genomslagskraft i medierna.


 

Läraren Norrback fungerade också som undervisningsminister 1990–1991. Som trafikminister under följande riksdagsperiod murade han grundstenen till bron från Alskat till Replot (Korsholm). Den invigdes 1998 och betecknades då som Finlands längsta och stiligaste.


 

Trots att horisonten i Övermark kunde kännas snäv har Ole Norrback vittnat om att byn stod öppen för världen. Till föräldra­hemmet kom Stockholms-­Tidningen, till byn återvände Amerikafarare, fredstanken levde stark och man betackade sig för politiska ytterlighetsriktningar. Uppdraget som Europa- och utrikeshandelsminister passade därför mentalt Norrback alldeles utmärkt, åren var 1995–1999 och Finlands anpassning till EU kom i gång. Som minister förespråkade han tidigt och utan krumbukter både Finlands medlemskap i EU och i Nato.


 

Ole Norrbacks sunda förnuft kom här väl till pass. Han kunde också senare, som diplomat, klarsynt genomskåda diverse onyttiga eller direkt kontraproduktiva strukturer. Det var en klarsyn som han drog nytta av som utredare för Nordiska ministerrådet om nordbornas rättigheter 2002–2003 och nordiska gränshinder 2007. För detta uppdrag hade Ole Norrback både auktoritet, insyn och erfarenhet tack vare sin tid som Finlands nordiska samarbetsminister 1991–1999. Hans mandat har förnyats i flera omgångar och han har de nordiska statsministrarnas direkta uppdrag för en ny period.


 

Åren 1999–2003 verkade Ole Norrback som Finlands ambassadör i Oslo. Han var en diplomat att lita på, och redan från politiken hade han namn om sig att hålla ord. Han kunde vara rättfram och uppriktigt ärlig även i svåra situationer.


 

Att Ole Norrback lyckades i Oslo är en delorsak till att han 2003 accepterade uppdraget som Finlands ambassadör i Aten. Sedan ministertiden kände han till EU och Greklands ställning i unionen. Grekerna kunde slå bakut ibland i synnerhet om tvisterna gällde t.ex. den självständiga staten Makedoniens korrekta namn eller det ”perfida” Turkiet. När en finländsk diplomatbil sprängdes i luften i Aten reagerade Ole Norrback med osedvanlig professionalitet och precision. Ett verkligt diplomarbete säger de som läst rapporterna.


 

Efter Åren i Aten blev 2007–2008 något av en övergångstid. Ole Norrback blev koordinator vid utrikesministeriet för Östersjösamarbetet och Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helcom).


 

Till ett betydande finlandssvenskt uppdrag återvände Norrback då han 2007 valdes till Svenska pensionärsförbundets ordförande. Han utsågs också 2008 till ordförande för kulturfonden Norge-­Finland och 2010 till ledamot av styrelsen för Vasa universitet. Sedan 2009 är den förre Aten-ambassadören ordförande för den nygrundade Parthenonkommittén i Finland. Friserna från templet på Akropolis måste återställas till sitt rättmätiga hem från British Museum i London, anser den internationella Parthenon-rörelsen.


 

Ett särdrag i Ole Norrbacks politiska profil är hans kritiska inställning till medierna. Särskilt gärna synar han Vasabladet i sömmarna, men det beror knappast på att Leif Sjöström i serien ”Folkets Dagblad” så gärna och nästan hängivet avbildar Ole Norrbacks pykniska drag. Han tycker illa om att politiker dras över en kam eller att väljarkåren uttalar sig spydigt om yrkespolitiker.


 

Det är aningen svårt att placera Ole Norr­back på en hedersplats i Svensk-­Finlands eget Pantheon. Men det är där han hör hemma. På ett märkvärdigt sätt var Norrback som politiker en kombination av det hårda och det mjuka. Att alltid ta sig in i de stängda kabinetten, till dörrstängarnas förtret, och försvara mjuka värden med hårda tag blev en del av hans filosofi i det politiska arbetet. Ett anmärkningsvärt erkännande av Ole Norrbacks insatser är den ministertitel han tilldelades 2006.


 

Ralf Friberg


 

Johan Ole Norrback, född i Övermark 18.3.1941. Föräldrar bonden Evald Norrback och Olga Ehrfolk. Gift 1959 med Vivi-Ann Lindqvist.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Stenbäck, Kriser och katastrofer (2009); Suomen kansanedustajat 1907–2000 (2000).


 

BILDKÄLLA. Norrback, Johan Ole. Foto: Jarkko Tapola, 1995. Uusi Suomis bildarkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5565-1416928958171

 

Upp