Tauno Nurmela var under största delen av sitt liv verksam vid Åbo universitet, som professor i romanska språk, forskare och akademisk lärare, men även som prorektor, rektor och kansler. Han deltog flitigt i den aktuella kulturdebatten, särskilt som förespråkare för det klassiska universitetsidealet och det oavhängiga privata universitetet. Nurmela publicerade essäsamlingar och tal avsedda för en bred publik samt memoarer.
Tauno Nurmela föddes i karelska Lappvesi, där hans föräldrar höll affär och bodde vid Simola station. Nurmelas affär hade ett stort sortiment som sträckte sig från kolonialvaror till jordbruksredskap; senare omfattade verksamheten även trävaruexport. Simola station var en viktig knutpunkt, och ryska soldater var förlagda där under första världskriget. Det våld och de krigshandlingar han som pojke blev vittne till under inbördeskriget påverkade hans utveckling och uppfattningar, något som Nurmela redogjort för i sina memoarer.
Han gick 1917–1925 i Viborgs klassiska lyceum och skrev därefter in sig vid Helsingfors universitet, där han studerade franska och tyska. Därutöver studerade han också pianospel, deltog aktivt i studentkårens aktiviteter och sjöng i studentkören Ylioppilaskunnan Laulajat. Nurmela avlade filosofie kandidatexamen med tyska som huvudämne 1929. Efter att ha fullgjort sin värnplikt var han 1930–1931 stipendiat i Paris. Där använde han största delen av tiden till att färdigställa sin doktorsavhandling, Le sermon en vers De la Chasteé as Nonains de Gautier de Coinci (1937), en textkritisk edition av en moralpredikan av Gautier de Coinci, som levde på 1200-talet.
Nurmela bevistade flitigt läsesalarna på Bibliothèque nationale i Paris, men han deltog också i högre seminarier som hölls av ansedda filologer. De viktigaste var textkritikern Mario Roques och paleografiexperten Charles Samaran. Fastän Nurmela hade haft tyska som huvudämne i sin kandidatexamen, blev han doktorand i romansk filologi tack vare sina lärare Arthur Långfors och Oiva Tuulio. Valet av ämne för avhandlingen anknöt till det stora projekt med textkritiska editioner av Gautier de Coinci som Långfors ledde.
Vid sidan av arbetet med avhandlingen auskulterade Nurmela för behörighet som läroverkslärare 1932–1933. Sedan följde nya studieresor till Tyskland, Frankrike och Italien. I Tyskland fick han sin första kontakt med tidens statliga och samhälleliga liv, vilket han som studerande i germansk filologi inte hade fått någon som helst orientering i; utbildningen hade varit begränsad till grammatik, språkhistoria och klassisk litteratur. De intryck av nationalsocialismens Tyskland han fick under resan, och som senare stärktes, blev en chock för Nurmelas uppfattning av landet som företrädare för nyhumanistisk germanism och det bästa i den europeiska kulturen.
Nurmela lade fram sin avhandling till granskning 1937. Redan dessförinnan hade han blivit lektor i franska och tyska vid Uleåborgs finska lyceum, en tjänst han innehade 1934–1938. I Uleåborg gjorde bekantskapen med den originelle konstnären Vilho Lampi ett djupt intryck på honom. Lampi hade goda kontakter med den romanska världen, men slutade sina dagar på ett uppskakande sätt då han dränkte sig i Ule älv under Nurmelas tid i Uleåborg. Nurmela fick 1938 en lärartjänst vid Helsingfors finska försökslyceum och samma år ingick han sitt första äktenskap.
Under vinterkriget och början av fortsättningskriget tjänstgjorde Nurmela i olika uppdrag inom försvarsmakten. Han var 1942–1944 chef för utlandsavdelningen vid Statens informationsverk och från 1945 generalsekreterarare vid efterföljaren Statens informationscentral. Efter några år som lärare i franska vid Finska handelshögskolan flyttade han till Åbo universitet. Där verkade han ett kvartssekel som professor i romanska språk vid universitetet, som prorektor och rektor (1960–1970) samt slutligen en femårsperiod som universitetets kansler (1970–1975). Efter det tilldelades han akademikers titel och värdighet.
Före avhandlingen publicerade Nurmela 1934 en intressant artikel med titeln ”Sanojen ja sanaryhmien painotuksen merkityksestä suomen kielessä” (Om betydelsen av ords och ordgruppers betoning i finska språket) i tidskriften Virittäjä. Denna korta artikel om meningens informationsstruktur är troligen den första framställningen av lingvistisk fokus i finskan och torde även vara den mest citerade av hans artiklar.
Med avhandlingen placerade sig Nurmela i den romanska filologins dåtida huvudfåra i Finland, textkritiken, och den förblev han trogen också i fortsättningen. Nurmelas andra stora fornfranska edition Traduction en vers français du XIIIe siècle de l’épitre de Saint Jérôme à Eustochium kom ut 1947. Flyttningen till Åbo innebar för Nurmela en ny fas i forskningen. Han riktade nu sitt intresse mot det italienska språket, som han hade läst redan under studietiden. När han 1949 besökte Florens kom han närmast av en slump att lägga märke till elementära textkritiska fel i inledningen till Giovanni Boccaccios sista skönlitterära arbete Il Corbaccio och började därför ägna denna klassiker inom den italienska litteraturen sitt intresse.
Utgivningen av en så känd författares text krävde hårt arbete – allt som allt fanns det 71 olika manuskript i flera olika bibliotek i olika länder. Den första artikeln om Il Corbaccio kom ut 1953 och redogjorde för manuskript och editioner av texten. En textkritisk edition publicerades 1968 i Finska vetenskapsakademins skriftserie. Nurmela publicerade även Boccaccios text på finska med titeln Vanha varis, eli tuntematon Boccaccio (1975, Den gamla kråkan, eller den okände Boccaccio) varvid han populärvetenskapligt redogjorde för bakgrunden till verket samt tecknade ett psykologiskt porträtt av Boccaccio.
I sina uppdrag i ledningen för Åbo universitet blev Nurmela tvungen att ta ställning till många nyordningar av intern och extern karaktär. De två universiteten i Åbo; både det finskspråkiga Åbo universitet och det svenskspråkiga Åbo Akademi, hade ursprungligen grundats som högborgar för den egna nationella kulturen. Åbo universitet var avsett att bli en hemvist för finskheten och de finsknationella vetenskaperna; ett av motiven till grundandet var att äktfinnarna ansåg att undervisningen vid Helsingfors universitet förfinskades i alltför långsam takt. Universitetets förvaltningsnämnd såg historien bakom grundandet som förpliktande men inom Åbo universitet var sådana nationalistiska tankegångar aldrig allenarådande, utan det fanns alltid personer och instanser som framhävde vetenskapens och den högre bildningens internationella karaktär och strävan till en lidelsefri objektivitet.
När Nurmela blev professor vid Åbo universitet höll den språkideologiskt betingade grundpelaren redan på att vittra. Bilden av ett Finland delat itu enligt språkliga skiljelinjer glömdes under trycket av gemensamma prövningar under krigsåren 1939–1945. För Åbo universitet betydde det i praktiken att samarbetsformer med Åbo Akademi upptäcktes och utvecklades även om det givetvis fortfarande förekom nationellt sinnade synsätt på vardera sidan.
Samtidigt vittrade även den andra grundstenen för Åbo universitet, nämligen det ekonomiska oberoendet av statsmakten, i och med den utvidgade verksamheten vid universitetet. Expansionen krävde stora byggprojekt. Den medicinska fakulteten, som hade grundats 1943, var redan från början statsfinansierad. Universitetets inre affärer färgades av strider mellan förespråkare av ekonomisk oavhängighet å ena sidan och av statligt stöd å andra sidan.
Under Nurmelas tid som professor och rektor femfaldigades antalet lärare, och under samma period växte antalet studenter från 400 till 7 000. Man kan med fog säga att under Nurmelas tid grundades Åbo universitet en andra gång. Den massiva tillväxten ledde även till krav på förvaltnings- och studiedemokrati redan innan universitetsprotesterna i Paris våren 1968 och 1970-talets studentradikalism. Vid universiteten i Finland var protesterna i grund och botten en kamp om makten. Slutresultatet, även inom Åbo universitet, blev 1974 en kompromiss som baserade sig på kvoter.
I beredningen av förvaltningsreformerna deltog givetvis också Nurmela, först som rektor och senare som kansler. Kampen gick het även i tidningsspalterna, och Nurmela deltog livligt i debatten. Han publicerade sina inlägg i dagstidningarna, men även i andra forum såsom tidskrifterna Suomalainen Suomi och Suomen Kuvalehti. Många studentpolitiker i Åbo, såsom Keijo Korhonen, Juha Vikatmaa och Hannu Taanila, som senare varit verksamma som journalister, utkämpade duster med Nurmela. Även i sina inskriptionstal till universitetets nya studenter förde Nurmela fram sin tankevärld samt universitetets och den högre utbildningens principer.
Det växande beroendet av statsstöd, som småningom blev lagstadgat, ledde till en situation där Åbo universitets oavhängighet och privata status ifrågasattes. En invecklad juridisk process rullade i gång redan vid mitten av 1960-talet, då det konstaterades att Åbo universitets juridiska status var baserad på en allmän förordning från 1923, som inte räckte till för de nya förhållandena. Beredningen av de författningar – med lagförslag och förordningsutkast – som reglerade universitetets verksamhet samt försvaret av universitetets och dess stiftelses intressen tyngde Nurmelas sinne och gav honom mycket arbete. Universitetets och undervisnings- och finansministeriernas åsikter gick ofta starkt isär, inte minst på 1970-talet då det blev aktuellt att förstatliga universitet. Kravet drevs av vänsterpartierna i riksdagen och av föreningar som representerade studenternas vänsterfalang, med Finlands studentkårers förbund i främsta ledet. Åbo universitet blev den första augusti 1974 ett statligt universitet, vars verksamhet styrdes av lag och förordning. Universitetsstiftelsen kvarstod, men dess betydelse var efter detta marginell jämfört med tidigare, när den i praktiken varit ett med universitetet.
Tapio Nurmela hade ordet i sin makt, det talade såväl som det skrivna. Hannu Tarmio har karakteriserat honom som ”finsk mästare i konsten att hålla tal”. Hans memoarer och samlingar av essäer, tal och kulturanekdoter har gjort Nurmela känd hos den stora allmänheten på ett sätt som är mera ovanligt för en universitetsman.
Lauri Lindgren
Tauno Kalervo Nurmela, född 4.9.1907 i Lappvesi, död 27.8.1985 i Åbo. Föräldrar handelsmannen Tommi Nurmela och Hilja Kotonen. Gift med (1) Aune Kylikki Suomela 1938, (2) bibliotekarien Anna Maija Laukkanen 1983.
PRODUKTION. Le sermon en vers De la Chasteé as Nonains de Gautier de Coinci (1937); Suomalais-ranskalainen sanakirja (tills. med J.L. Perret, 1944); Traduction en vers français du XIIIe siècle de l’épitre de saint Jérôme à Eustochium (1947); Suuri pieni maailma (1953; Med stora ögon, 1958); Vox humana eli ihmisen ääntä (1964); Hei elämää (1967); Il Corbaccio (1968); Vanha varis, eli Tuntematon Boccaccio (1975); Sanottu mikä sanottu (1979); Viiimeiset lastut (1986); Lettres de mon paradis perdu (1999). Flera läroböcker och talrika artiklar i olika ämnen. Se även P. Mäkelä, Publications et travaux de Tauno Nurmela. Mélanges de philologie et de linguistique offerts à Tauno Nurmela (1967).
BILDKÄLLA. Nurmela, Tauno. Foto: Fennia-kuva. SKS/Litteraturarkivet.