Mirjam Vire-Tuominen, som tillhörde minoriteten inom Finlands kommunistiska parti, verkade 1949–1980 som den första generalsekreteraren för Fredskämparna i Finland. Denna framträdande och prestigefyllda position lyfte henne också till elektor vid presidentvalen, stadsfullmäktig i Helsingfors och riksdagsledamot. Åren 1978–1987 var hon generalsekreterare för Internationella demokratiska kvinnoorganisationen.
Mirjam Vire föddes 1919 som dotter till ett lärarpar i Kuhmois, tog studenten vid 17 års ålder och började studera litteratur och filologi vid Helsingfors universitet. Under andra världskriget finansierade hon sina studier som kontorist och genom att ge privatlektioner i tyska. Hon avlade filosofie kandidatexamen 1945.
Mirjam Vire gifte sig 1941 med Erkki Tuominen, som samma år avlagt högre rättsexamen. Kort efter fortsättningskriget anslöt paret sig till det lilla men aktiva Akademiska socialistiska samfundet. Erkki Tuominen hann även verka som ordförande för samfundet innan han 1946 rekryterades som biträdande avdelningschef vid den kommunistledda Statspolisen (Valpo) och ett år senare blev chef för hela organisationen. Mirjam Vire-Tuominen anslöt sig 1946 till Finlands kommunistiska parti (FKP); Erkki Tuominen anslöt sig först 1949, efter indragningen av Valpo, eftersom polisorganisationens chef förutsattes vara formellt politiskt obunden.
Som en symbolisk gest mot grundandet av den västliga militäralliansen Nato den 4 april 1949 sammanslöt östblocket och kommunisterna i väst sig samma månad i Paris till Världsfredsrådet. Dess finländska avdelning Fredskämparna i Finland inledde sin verksamhet redan i maj med landshövding Väinö Meltti som ordförande och Vire-Tuominen som generalsekreterare. I en atmosfär präglad av det kalla kriget hade Fredskämparna definitivt en sovjetvänlig inställning.
I själva verket var Fredskämparna en stödorganisation för den sovjetiska utrikespolitiken, men i synnerhet den första tiden fick organisationens kampanjer mycket bredare uppslutning. Under tiden efter världskriget var folkens fredslängtan stark och uppriktig. Hösten 1949 undertecknades en fredsadress av 270 000 finländare, och en vädjan i Stockholm följande år om ett förbud mot atomvapen samlade hela 800 000 finländska namn. Vid mitten av 1950-talet minskade appellernas dragningskraft småningom.
Vire-Tuominen skötte sitt arbete med många resor och krav på både sociala och språkliga färdigheter tämligen i skymundan, tills det tillspetsade världsläget på 1960-talet gav henne en mer framträdande roll. Aktionerna mot kriget i Vietnam arrangerades till en stor del av Fredskämparna i Finland.
Krisen inom FKP under 1960-talet förde även den fram Vire-Tuominen i rampljuset. Tack vare sin viktiga ställning och genom sitt snabba val av sida blev hon så småningom en offentlig funktionär som representerade den av Taisto Sinisalo ledda minoritetsfalangen (”taistoiterna”). Det skedde första gången vid presidentvalet 1968, då hon blev elektor för Urho Kekkonen i Helsingfors. Detta upprepades – ännu påtagligare – vid riksdagsvalet våren 1970. Genom en lyckad koncentrering av rösterna placerades Vire-Tuominen på första plats vid den medlemsomröstning som anordnades av Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) i Helsingfors, varefter hon med ett högt röstetal invaldes i riksdagen.
Den mest kritiska tiden för Vire-Tuominen som generalsekreterare var hösten 1968. Inom de ledande organen i sin organisation lyckades hon genomdriva ett uttalande som stödde ockupationen av Tjeckoslovakien, vilket förorsakade omfattande bestörtning och vrede. I protest mot denna ståndpunkt avgick författaren Helvi Hämäläinen och journalisten Tor Högnäs från Fredskämparnas centralkommitté. Vid samma tid diskuterades tämligen öppet en plan att avsätta Vire-Tuominen från uppdraget som generalsekreterare. Vid årsmötet våren 1969 förnyade hon dock sitt mandat tack vare en överenskommelse i förväg mellan minoriteten inom FKP och Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF). På 1970-talet befästes Vire-Tuominens ställning ytterligare framför allt genom att de unga minoritetskommunisterna anammade Fredskämparna eller ”Duvorna” som en av sina favoritorganisationer.
Under förhandlingarna om bildandet av Ahti Karjalainens andra regering sommaren 1970 krävde FKP:s minoritet att få två ministertaburetter, för Markus Kainulainen och Mirjam Vire-Tuominen. Planen var att Vire-Tuominen skulle bli social- och hälsovårdsminister, men slutligen tillföll portföljen Anna-Liisa Tiekso från majoritetskommunisterna. Däremot utsågs Erkki Tuominen till justitieminister.
Som central gestalt inom Fredskämparna lyckades Vire-Tuominen tämligen väl i sin strävan att hålla medlemmarna på vad hon uppfattade som den rätta vägen. Å andra sidan var hennes huvuduppgift att samla och till Fredskämparna knyta så många som möjligt av den obundna intelligentian och konstnärssamfundet, för att stärka den positiva bilden av en omfattande opolitisk fredsrörelse. I detta syfte lyckades man 1969 värva Paavo Rintala, en centerpartistisk humanist och författare, som organisationsordförande. Med honom lyckades Vire-Tuominen också skapa ett korrekt och även väl fungerande arbetsförhållande. Mellan minoritetskommunisterna och Centerpartiets K-linje rådde ett permanent samförstånd om de operativa tyngdpunkterna för fredsrörelsen. Medlemmarna av K-linjen förstod utmärkt väl hur viktiga de ”alldemokratiska” Fredskämparna som organisation var i Kremls ögon.
Mirjam Vire-Tuominen var även aktiv och synlig som riksdagsledamot. Hon var den första undertecknaren av de många riksdagsmotioner som minoriteten inom FKP lade fram, eftersom man hoppades att den uppskattning som hon rönte skulle medföra ett så brett stöd som möjligt också av riksdagsledamöter från andra partier. Det mest vittsyftande av minoritetskommunisternas projekt torde ha varit kampanjen i början av 1970-talet om att stifta en fredslag som förbjöd krigspropaganda.
Mirjam Vire-Tuominen, som 1968–1976 även var stadsfullmäktig i Helsingfors, avsade sig 1978 uppdraget som riksdagsledamot och övergick till att verka som generalsekreterare för Internationella demokratiska kvinnoorganisationen i Berlin i Tyska demokratiska republiken (DDR). Vid 68 års ålder drog hon sig 1987 tillbaka från detta uppdrag. Även efter sin reträtt från den aktiva politiken fortsatte Vire-Tuominen som stöttepelare i och distributör av minoritetskommunisternas organ Tiedonantaja.
Veli-Pekka Leppänen
Terttu Mirjam Vire-Tuominen, född 15.8.1919 i Kuhmoinen, död 24.8.2011 i Helsingfors. Föräldrar folkskolläraren Samuli Vire (född Vinter) och barnträdgårdslärarinnan Jenny Aurora Töllikkö. Gift 1941 med juris kandidaten Erkki Olavi Tuominen.
PRODUKTION. Kuka oli Rosa Luxemburg? (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rafael Paasios samling, Arbetararkivet, Helsingfors; Kuka kukin työväenliikkeessä, Intervjumaterial, Folkets arkiv, Helsingfors. V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964−1970 (1999); U. Wagner, Finnlands Kommunisten. Volksfrontexperiment und Parteispaltung 1966–1970. Stuttgart (1971).
BILDKÄLLA. Vire-Tuominen, Mirjam. Riksdagen, bildarkivet.