Jan Klenberg var den förste sjöofficer som utnämndes till försvarsmaktens kommendör. Han tjänstgjorde i olika uppgifter inom sjöstridskrafterna och upplevde utvecklingen från 1950-talets vågdal inom försvarsmaktens materiel till robotfartygens era. På 1970- och 1980-talen var Klenberg med om att dra upp riktlinjerna för försvarsmaktens utveckling och medverkade i egenskap av ledare för de riksomfattande försvarskurserna till utvecklandet av beredskapen för försvarets civilsektor. Under sin tid som kommendör under 1990-talets ekonomiska depression anpassade han försvarsmakten till de krympta ramar som de minskade ekonomiska resurserna medförde.
Jan Klenberg tillbringade sin barndom i S:t Michel men gick i läroverk i Helsingfors, dit familjen hade flyttat sedan fadern utnämnts till försvarsmaktens överveterinär. I likhet med många av sina skolkamrater anslöt Jan sig till pojkavdelningen inom Helsingfors luftartilleriregementes skyddskår och upplevde storbombardemanget av Helsingfors i februari 1944. Hans äldre bror Bo Klenberg var sjöofficer, sedermera konteramiral, och både hans far- och morfar var sjökaptener. Inspirerad av dem och av faderns exempel valde Jan Klenberg sjöofficerens yrke.
Klenberg tjänstgjorde som vaktofficer, förste officer och chef på minsveparen Purunpää, varefter han var chef på minsveparna Vahterpää och Rihtniemi samt på kanonbåten Taisto 4. Våren 1957 vistades han i Portsmouth i England, där han var med om att ta emot motorkanonbåtarna av Vasama-klass, varefter han tjänstgjorde som chef på en av dessa och sedermera som chef för halvflottiljen. Efter att ha genomgått Krigshögskolan 1959–1961 tjänstgjorde han som chef för motorkanonbåtsflottiljen och utbildade och fostrade blivande sjöofficerare i egenskap av chef för reservofficerssektionen vid Sjökrigsskolan.
I januari 1965 blev Klenberg biträdande allmän sekreterare vid Försvarsrådet. Han kompletterade sin utbildning dels vid de riksomfattande försvarskurser som hölls på Krigshögskolan, dels som forskare vid centret för internationella studier vid Harvard i Förenta staterna 1966–1967. Där kunde han 1968 ge ut The Cap and the Straits. Problems of Nordic Security, ett viktigt arbete som väckte uppmärksamhet. Vid sidan av sin tjänst verkade han som sekreterare för den parlamentariska försvarskommittén och var under 1960-talet en konstant deltagare i paneldiskussioner. År 1971 återgick Klenberg i sjötjänst som chef för Bevakningsflottiljen under två säsonger och flyttade sedan till huvudstaben som chef för sjöförsvarbyrån. Inom ramen för den sistnämnda befattningen beredde han anskaffningen av Tuima-klassens robotfartyg från Sovjetunionen och deltog som medlem av Kustförsvarets arbetsgrupp i utarbetandet av långtidsprogrammet för kustförsvarets utveckling.
Utnämningen till ledare för Krigshögskolans landförsvarskurser 1973 gjorde Klenberg till en påverkare på riksnivå inom försvarsundervisningen. Vid sidan av sitt arbete verkade han som generalsekreterare för Andra parlamentariska försvarskommittén. I juni 1977 utnämndes Klenberg till chef för huvudstabens kommandoavdelning. Inom ramen för dessa uppgifter hade han ansvar för försvarsmaktens personalärenden. Under hans tid inledde man reformen av landstridskrafternas fredstida organisation (MARO). Hans befordran till kommendör för sjöstridskrafterna 1980 kom under en tid då man beredde anskaffningen av robotfartygen av Helsinki-klass och övergången till en ny generation av robotar inom sjöförsvaret.
Hösten 1983 utnämndes Klenberg till chef för huvudstaben. Kännetecknande för hans mer än sex år långa period var en långsiktig utveckling av försvaret enligt Tredje parlamentariska försvarskommitténs rekommendationer. Då general Jaakko Valtanen övergick i reserven 1990 var Klenberg självskriven som kommendör för försvarsmakten. Han tillträdde sin post vid en tid då det internationella verksamhetsfältet snabbt förändrades och Finland hamnade in i en djup ekonomisk depression. Finlands försvarspolitiska ställning förändrades radikalt i och med Tysklands återförening och Warszawapaktens upplösning.
Den försvarspolitiska delegationen lämnade sitt betänkande 1990. Klenberg hade varit en av de mest tongivande inom delegationen. Den ekonomiska depressionen slog dock bottnen ur delegationens rekommendationer. Försvarsanslagen minskades, och de tyngsta nedskärningarna drabbade personalen. År 1992 beslöt statsrådet anskaffa 64 F/A 18 Hornet-jaktplan. Försvarsmaktens resurser var till största del bundna vid denna anskaffning, och några andra beställningsfullmakter beviljades inte. Moderniseringen av landstridskrafterna fullföljdes inte. Problemet avhjälptes dock delvis av det material som inköptes från den forna Tyska demokratiska republikens (DDR) kvarlåtenskap.
I början av 1993 rationaliserades huvudstaben och regionalförvaltningen. Tre försvarsområden och 12 militärlän ersatte de tidigare sju militärlänen och 23 militärdistrikten. Personalens utbildning förnyades samtidigt då Kadettskolan, Stridsskolan och Krigshögskolan slogs samman till en Försvarshögskola. År 1994 övergick Försvarsmakten till resultatstyrning och tog i användning massproduktionens princip, enligt vilken ett truppförbands viktigaste resultatansvar under fredstid är att utbilda stridsberedda enheter för reserven.
General Klenberg har haft många förtroendeuppdrag på riksnivå. General Gustav Hägglund beskriver i Amiraalin aika (Amiralens tid) sin företrädare i följande ordalag: ”Som kommendör var amiral Jan Klenberg en uppmuntrande förebild för alla som tjänade i försvarsmakten ... Otadlig till sin moral, städse korrekt och stilfull främjade han försvarets sak på ett sätt som ökade uppskattningen av försvarsmakten i hela samhället”.
Urho Myllyniemi
Jan Gottfrid Klenberg, född 22.10.1931 i S:t Michel, död 28.8.2020. Föräldrar veterinärgeneralmajoren Gotthelm Gottfrid Klenberg och Solange Imogene Sundman. Gift 1958 med Riitta Anneli Enkiö.
PRODUKTION. Torpedohyökkäyksen suoritustaktiikka ja -tekniikka sekä hyökkäyksen johtaminen pääasiallisesti nykyistä kalustoa käyttäen ja ottaen huomioon nykyaikaisten taisteluvälineiden vaikutuksen. (Diplomarbete vid Krigshögskolan, (1961); The Cap and the Straits. Problems of Nordic Security. Harvard (1968). Artiklar i Maanpuolustus; Navigator; Ruotuväki; Sotilasaikakauslehti; Suomi Merellä; Suomen sotilas – Suomen mies.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Amiraalin aika. Amiraali Jan Klenberg puolustusvoimain komentajana 1990–1994 (1994); A. Kyynäräinen, Henkilöstöpula vaivaa kehittyvää laivastoa. Navigator 58/1983; Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918–1996 (1997); Taisteluvene 80 on merivoimien elinkysymys. Kontra-amiraali Jan Klenbergin haastattelu. Navigator 11/1981; K. Varila, Pohjoinen Itämeri on nyt sotilaiden mielenkiinnon kohde. Navigator 68/1993.
BILDKÄLLA. Klenberg, Jan. Foto: Keijo Kokko, 1993. Uusi Suomis bildarkiv.